Jag hade tänkt skriva ett inlägg med ovanstående rubrik, men hittade en text med exakt det innehåll jag tänkt uttrycka (och nästan samma rubrik), dessutom uttryckt med svårslagen ackuratess. Till på köpet av en
sexliberal ateist. Så läs och fundera!
Jag förstår att många jublar idag. Den ultimata bekräftelsen, liksom. På många sätt har attityderna till HBTQI-personer fördjupats och förbättrats under min livstid. Men förutom att ändamålet har fått helga medlen - den partipolitiska inblandningen i ett trossamfunds inre angelägenheter - är beslutet idag inte längre fråga om en pastoral anpassning till en utsatt grupp, utan om queer-ideologins totala segertåg i Svenska kyrkan.
Betänk följande:
Fr.o.m. den 1 november står Svenska kyrkan inte längre för att Gud hade någon särskild tanke alls med just kombinationen man och kvinna. Vigselritualens ord "underbart har du skapat man och kvinna" ryker, eftersom det anses taskigt mot enkönade par att påpeka att det är en viss särskild finess med man+kvinna.
Fr.o.m. den 1 november står Svenska kyrkan inte längre för att våra barn och ungdomar i första hand bör bilda familj med någon av motsatt kön, inte ens om de är fullt kapabla till ett äktenskap i hittillsvarande mening.
Fr.o.m. den 1 november tycker Svenska kyrkan inte längre att Jesus ord om äktenskapet går att använda i ordinarie vigselritual. De blir inte obligatorisk läsning ens för heterosexuella. De är alltför heteronormativa får vår upplysta tid, så om Daniel vid sin vigsel med Victoria trots allt skulle vilja Jesus tuffa utmaning till mannen att lämna far och mor och hålla sej till sin hustru, får brudparet aktivt välja jesusorden. Tycker de att orden låter för tuffa kan de be att få slippa höra.
Fr.o.m. den 1 november står Svenska kyrkan inte längre för att det, allt annat lika, är en fördel för ett barn att ha en närvarande, vårdnadshavande mamma jämfört med att ingen ha. Huvudsaken är att det har två (eller varför inte tre eller fyra?) föräldrar.
Fr.o.m. den 1 november står Svenska kyrkan inte längre för att det, allt annat lika, är en fördel för ett barn att ha en närvarande, vårdnadshavande pappa jämfört med att ingen ha. Huvudsaken är att barnet har två föräldrar (eller varför inte tre eller fyra? vad är det förresten för fel på ensamstående?).
Milt och välment vanvett, det är vad det är. Jag kan inte säga annat. Det jag kunde acceptera i staten - jag är ju liberal och har understött hbt-reformer som partnerskap, asylrätt och adoptionsprövning - har jag nu tvingats acceptera i mitt ofria trossamfund. Svenska kyrkan och staten är i stor utsträckning kommunicerande kärl. Hur ska jag nu, som liberal, våga öppna för antals- och släktskapsneutrala äktenskap (mellan samtyckande vuxna, givetvis), som jag i princip tycker vore den logiska fortsättningen på statlig nivå, när jag vet att Svenska kyrkan styrs av samma partier som råder i stat och kommun?
Men för övrigt räknar jag med att själv, också som kyrkligt anställd, lika högljutt och offentligt kunna kritisera Svenska kyrkans kommande äktenskapssyn som andra kyrkoanställda högljutt och offentligt har kunnat kritisera Svenska kyrkans nuvarande äktenskapssyn. Varför ska liberalteologer få införa en kyrkotukt som mer konservativa inte velat lägga på dem?
Huruvida jag även fortsättningsvis kan representera folkpartiet liberalerna på kommunal nivå är en fråga för sagda parti. Mitt politiska ideal är det som representeras av samverkan mellan frisinnade och storstadsliberaler i det svenska Folkpartiet, eller mellan den danske motståndsmannen Kaj Munks konservative småbonde till far och kulturradikalerna i Köpenhamn (där man enades om grundläggande samhällsprinciper och motstånd mot statskyrkan, och enades om att man kunde vara helt oense i t.ex. synen på om kristendom eller ateism var den största andliga farsoten).