Rysk valrörelse ett dåligt skämt

På söndag är det presidentval i Ryssland. Medan hugade amerikanska presidentkandidater går in i intensiva valkampanjer strosar Putin och Medvedev omkring i maktens korridorer och vägrar utsätta sej för journalistisk granskning eller delta i offentliga debatter.

Jag har skrivit det förut - men detta är ett skämt! Putin är en fegis. Medvedev är en fegis. Ja, deras usla taskspeleri blir extra löjeväckande när man betänker att de med största sannolikhet skulle kunnat vinna övertygande även om de spelat fair play.

Här var vintern

I stora delar av Hälsingland och landet längre söder ut råder vad någon kallat "ovinter". D.v.s. det är knappast längre höst och förvisso ännu inte vår, men vinter är det då rakt inte heller.

Men i Luleå, där vi nu är på "sportlov" hos barnens farfar och farmor, DÄR är vintern som jag minns min barndoms vintrar: kall, snöig och solig. Ingen växthuseffekt så långt ögat når. Underbart!

Vladislav Savic, Kosovo och Kurdistan

Knepigt med Vladislav i Kosovo, tycker jag. Nog för att han är en duktig journalist med tydlig artikulation och insikt i situationen på Balkan, men varje gång jag hört honom de senaste dagarna har jag tyckt att han framstått som en part i målet, en debattdeltagare. Och var det verkligen meningen när Sveriges Radio skickade honom till Belgrad?

F.ö.: om USA erkänner Kosovo måste väl USA snart också erkänna en självständig kurdisk stat i norra Irak? Kurderna är - observera nu detta - världens största folkgrupp utan egen stat någonstans på jorden. Det rör sej om ca 40 miljoner människor. Den största delen, 25 miljoner kanske, bor visserligen i Turkiet (där de kallas "bergsturkar"), men skulle ett "Minikurdistan" bildas i norra Irak skulle all världens kurder känna att de äntligen hade ett "eget" land.

Ska man uppmuntra nationalism/separatism? Kanske inte. Men man kan ju åtminstone försöka vara konsekvent och så mycket som möjligt handla enligt samma principer mot alla självständighetssträvande folkgrupper.

Glad av lax

Får jag tipsa om Vår kokboks enklaste recept? Tag en fisk, likgiltigt vilken, och släng in den i ugnen ca 1 timme på 100 grader (kortare tid om det gäller väldigt små fiskar, längre om den väger flera kilo). Ingen aluminiumfolie behövs - skinnet fungerar som folie. Ingen kryddning ska ske förrän fisken ska ätas. Då blir den som saftigast och godast.

Detta testade familjen återigen idag. Voilá! Cafe de Paris-sås och massor av god potatis till var inte helt fel om man säger så. (För att kompensera såsfettet dricker man lämpligen klassiskt kallt kranvatten till delikatessen).

Castro, Musharraf och Mugabe på väg ut

Allt är inte bara natta på den världspolitiska scenen. Att Fidel Castro också officiellt avgår som Cubas president är högst glädjande. Visserligen kunde man cyniskt hävda att han ändå skulle ha avgått med döden inom några år, eller lojalt hävda att vi åtminstone kunnat unna honom att få fira 50 år på presidentposten, men att han faktiskt, liksom den nästan lika långvarige gamle ärkebiskop Ulfsson på 1400-talet, tar sej några år som pensionär är likväl på något sätt uppmuntrande.

Jag hyser inga illusioner om att Cubas - eller ska man skriva Kubas? - kommunistparti nu genast kommer att släppa makten ifrån sej. Men Castro var en symbol - och jag tror att mycket av den lojalitet mot Kubas kommunistparti som säkert finns, åtminstone i en äldre generation, kommer att försvinna med honom.

Valet i Pakistan är också spännande. Oavsett exakt utgång verkar det inte direkt stärka president Musharrafs ställning. Och kan Benazir Bhuttos parti PPP gå framåt och rent av ta regeringsmakten tillsammans med något annat parti, ja, då har ju Pakistan faktiskt visat sej vara en reell demokrati i väsentliga avseenden. Men det återstår förstås att se om Musharraf kan tänka sej att lämna ifrån sej makten i fredliga former. Eller om han kanske får någon tjusig reträttpost?

Att Robert Mugabe i Zimbabwe nu inte bara utmanas av oppositionspartiet utan också inom sitt eget parti (av någon som heter Simba=lejon) visar ju att också denne autokrats dagar vid makten verkar räknade, alldeles bortsett från hans förmodligen inte så enorma återstående livslängd. Det vore sannerligen inte en dag för tidigt om Mugabe gjorde som generationskamraten Castro och gick i pension.

Medvedev är en fegis och Bush torterar vidare

Att Rysslands president Putin inte törs debattera i TV visste vi sedan tidigare val. Nu vet vi att också hans tänkte efterträdare Dmitrij Medvedev är en sådan fegis. Sådan herre, sådan dräng.

Nog är det väl ändå höjden att så framträdande politiker som dessa, med så pass starkt folkligt stöd som de utan tvivel har, inte vågar debattera offentligt med sina få och svaga konkurrenter om makten! Så fruktansvärt mesigt!

I detta fall skulle man verkligen önska att Putin och Medvedev flög till USA för att uppleva primärvalen där och se vad en demokrati kräver av sina presidentkandidater.

Tyvärr kan de inte på samma gång lära sig lika mycket gott om vad demokratin kräver när det gäller fångläger och rättssystem. Guantanamo är en skamfläck för hela västvärlden och Bushs försvar för skendränkningar en total skandal. Visst är det tortyr det handlar om. Bra att bl.a. gamle krigsfången John MacCain gått emot Bush på den punkten.

Utvisar vi folk till Eritrea så länge Dawit Isaak sitter fängslad?

Jag måste ju säga att det förefaller mej besynnerligt att vi skickar tillbaka asylsökande människor till Eritrea. Har inte det landets regering genom sin hantering av Dawit Isaak visat att den inte är att lita på? Hur törs vi tro att de människor vi skickar tillbaka inte kommer att drabbas av samma godtyckliga rättssystem som Dawit Isaak råkat ut för?

Frige Dawit! Nu!

"Nu har vi väntat länge nog..."

Framgångspsykologi finare än framgångsteologi?

När jag häromdagen stod och lyssnade på P1 under mina talrika försök att röja upp i köket, så slog det mej för säkert 100:e gången hur ofta Livets Ord-liknande tankegångar framförs i media utan att några kraftiga reaktioner kan förmärkas.

Jag syftar på läran om positivt tänkande, som åtminstone för mej har klara likheter med "trosrörelsens" förkunnelse om tro. Men bara man pratar om att "visualisera" och "affirmera" verkar alla falla i farstun. Gud (!) nåde däremot den som för in religiösa begrepp i sammanhanget; den personen får finna sej i att framställas som vettvilling och alla handikappades eller deprimerades fiende nummer 1.

Är man lite lagom österländskt religiös kan man t.o.m. tro på reinkarnation och karma - och alltså tro att de som har en funktionsnedsättning har sej själva att skylla - utan att råka ut för några större motkampanjer. Men, som sagt, just trosrörelsen framställs allmänt som pest och pina utan att ens vara i närheten av någon karmalära.

Förtydligande: jag har hittills ingenting sagt om själva sakinnehållet i nämnda rörelsers förkunnelse. Låt mej säga så här: det förefaller rimligt att positivt tänkande är mer konstruktivt och hälsosamt än allmän pessimism, och att det öppnar människan för Guds/naturens/sina egna läkande krafter och möjligheter.

Lika orimligt förefaller det mej dock att man skulle kunna tänka/tro bort vare sej alla sina motgångar eller alla sina handikapp. Om jag trodde det skulle jag verkligen bli deprimerad över mina monumentala misslyckanden på trons och tankens område!