Politik, det är status det. Att bli förföljd för sin socialism eller liberalism eller, jo, konservatism, det är fint det. Där pratas det inte om att en ju kunde ha hållit käft och tänkt och trott vad en vill ändå.
Men religiös tro och sexuell läggning är inte lika fint. Då anses man helt enkelt kunna låta bli att visa den, och så är allt frid och fröjd. Eller?
Även ateismen drabbas tydligen av detta morbida synsätt. Dödas du är det ditt eget fel. Du visade ju vad du (inte) trodde! Så onödigt!
