Aprilskämt

Måste tyvärr meddela att gårdagens bloggtext var ett aprilskämt. Ingenting, absolut ingenting tyder på att socialdemokraterna ämnar dra sej tillbaka från kyrkomötet och kyrkostyrelsen. 

Ingenting tyder heller på att partiet kommer att få några besvärliga frågor om detta inför höstens riksdagsval, vare sej av de två liberala oppositionspartierna (av vilka det ena självt är djupt insyltad i kyrkopolitiken) eller av rappa journalister. Detta faktum är kanske det ALLRA största skämtet i svensk politik just nu. Ändå har jag oftast lätt att hålla mej för skratt.

Socialdemokraterna lämnar kyrkostyrelsen

Statsminister Magdalena Andersson, tillika partiledare för Socialdemokraterna, meddelar nu på morgonen att partiet med omedelbar verkan lämnar alla sina platser i landets kyrkofullmäktige och i kyrkostyrelsen. De personer som sitter där behåller sina personliga mandat, men får inte längre uppträda i kyrkan under beteckningen "Socialdemokraterna", som ju sedan gammalt är ett sekulärt parti som inte vill att religiösa krafter och grupperingar ska påverka politiken. 

"Då bör ju även det omvända gälla", säger Magdalena Andersson, som alltså i fortsättningen inte kommer att låta partipiskan vina om t ex socialdemokrater i kyrkomötet åter vill definiera kyrkans äktenskap som ett förbund mellan man och kvinna. Eller om de skulle vilja återupprätta Svenska kyrkans mission. Eller häva prästvigningsförbudet mot hög- och gammalkyrkliga.

Det ryktas även att de socialdemokrater som valts in i Svenska kyrkans beslutande församlingar inte anser det lämpligt att i fortsättningen kalla sej "Socialdemokrater i Svenska kyrkan". Det anses ligga alltför nära den gamla ordningen, och öppna för misstankar om fortsatt starkt inflytande från partiledningen. Därför kommer gruppens namn, fram till nästa kyrkoval, att vara "S:t Josefs arbetare".

Nu får vi hoppas på lite verkstad

Nu när vi har en regering kan diskussionerna ta fart om vilka samhällsproblem som utöver "de 73 punkterna" behöver åtgärdas med stöd av en tänkande riksdag och regering. I insikt om att absolut ingenting är bra bara för att Sverigedemokraterna tycker att det är dåligt! Eller dåligt för att SD tycker att det är bra! Ingen åsikt är f ö så klok att inte också någon idiot delar den (gäller alla partier).

Lars Lindström skriver förvisso nog så tänkvärt idag. Liksom Johan Norberg häromdagen. Bägge texterna bör kännas ganska uppmuntrande för oss i C och L.

Men vi bör även läsa och ta till oss mer kritiska Ann-Charlotte Marteus´ synpunkter. Och Anna Dahlbergs. Och Gunnar Wetterbergs. (Ibland älskar jag faktiskt Expressen för dess självständighet, även gentemot Liberalpartiet). Värnskattens avskaffande är visserligen ett gammalt sosselöfte, och vi har knappast infört nyliberalismen för att vi återgår till samma marginalskattenivå som på Ingvar Carlssons tid. Men i alla fall.

Och vi borde nog återigen läsa den på köns- och genusområdet grundligt tänkande och välskrivande vänsterskribenten Kajsa Ekis Ekman (Hon skrev visserligen detta för ett drygt år sedan, i januari 2018, men hennes kritik får inte tigas ihjäl - den är mer än aktuell fortfarande!).

Och - ännu en favorit i repris - Karin Pihl om den fortsatta sammanblandningen av stat och kyrka. (Men varför, varför, varför skrev hon inget om detta inför riksdagsvalet?).

Jag ber förresten så mycket om ursäkt för att Liberalpartiet inte lyckades få Centerpartiet (den liberala motorn?!) och Arbetarpartiet Socialdemokraterna att lämna sin orimliga medverkan i ett av våra trossamfunds beslutande organ. Någon trodde att saken inte ens kommit upp i regeringsförhandlingarna! Så mycket för åtskillnaden mellan stat och kyrka: vi kan alltså gärna förbjuda trossamfund att starta skolor, men inte politiska partier att sitta i ett trossamfunds styrelse!

Därefter behöver vi, inte bara i partiet Liberalerna, läsa miljöengagerade Staffan Werme. Och, inte minst, människovärdesengagerade journalisten Elisabeth Sandlund, mor till en dotter med olika funktionsnedsättningar. Vad håller vi - och Sveriges riksdag - på med egentligen? Här finns plats för både enskild opinionsbildning - fler än SD och Rfsl måste våga tala ut och komma ut! - och för gemensamma livsstilsförändringar på många plan, oavsett gällande budgetar. Vi behöver både varandras ifrågasättanden och varandras stöd för att komma framåt tillsammans.

Och frågan måste naturligtvis ställas: Vad ska vi ha Public Service och betala 1% av vår inkomst till när dess journalister inte verkar våga ställa relevanta frågor över hela fältet, inte mer än övriga media iaf, utan t ex avstår från att pressa partier som vill styra kyrkan och som inte förmår ge ofödda något som helst rättsligt skydd i tider av utvidgad fosterdiagnostik och accelererande rashygien? Är Thomas Ramberg och Fredrik Furtenbach så mycket bättre och objektivare än t ex Lena Mellin? Ska vi ge "problemformuleringsprivilegiet" till medier som hur vi än vänder oss på ett eller annat sätt framstår som och kanske delvis också måste vara statsstyrda (nej, det blir förstås inte bättre om SD tar över rodret, tvärtom)?

Moderaterna bildar regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet!

I Hudiksvall, alltså. Här går det minsann. En riktigt kan höra Calle Bildt muttra om en "rrrrödgrrrönblå rrrröra".

Lingon och blåbär med lite kart?

F.ö.: Grattis Alf Svensson på 80-årsdagen!

Konfessionella partiet Socialdemokraterna?

Det statsbärande partiet (S) bestämde sej i veckan för att ställa upp i ett evangeliskt-lutherskt trossamfunds interna val. Det är inte första gången heller. Skolor ska enligt partiets nya linje i skolfrågor inte få syssla med konfessionella saker. Men politiska partier - även uttalat sekulära som S - får göra det (och därmed rimligen också t.ex. SD)!

Eller är tanken att S ska göra med kyrkan som med skolan - försöka få bort alla konfessionella inslag?

I vilket fall som helst är det att göra bocken till trädgårdsmästare. Politiska partier - allraminst ett statsbärande som (S) - ska inte sitta i någon kyrkas eller annan ideell organisations beslutande organ! Det är rent principiellt och konstitutionellt betydligt sjukare än konfessionella friskolor! (Förstår inte ens Centerpartiet det?).

[Tillagt under eftermiddagen: Bl.a. kyrkoledaren Lasse Svensson och miljöpartisten Joakim Kroksson ger ganska dråpliga kommenterarer till Socialdemokraternas kongressbeslut. Tycker särskilt att tolkningen "Bort med allt religiöst från skolan och in med allt sossigt i det religiösa" var spetsig].

Kyrkovalet 2017

F.ö. måste Socialdemokraternas tillbakagång och Sverigedemokraternas framgångar leda till att Svenska kyrkan skils från staten på riktigt. Ut med de politiska partierna ur Svenska kyrkan!

Reclaim the church! Reformation 2017!

Tillägg: Sossarna ska inte säga något

Jag är glad att Annie Lööf och Jan Björklund fortsatt markerar distans till Sverigedemokraterna. Men jag vill - i tillägg till föregående bloggpost - konstatera att Socialdemokraterna i decennier regerade Sverige som minoritetsregering med stöd av ett otäckt kommunistparti (som dock aldrig släpptes in i regeringen, men i alla fall). Så att så länge Moderaterna inte direkt bildar regering med Sverigedemokraterna är det ytterst tveksamt om Socialdemokraterna har någon större rätt att brösta sej. De borgare däremot som kritiserat beroendet av VPK/Vänsterpartiet bör passa sej noga för att sylta in sej i en liknande relation med ett parti med liknande extremistisk bakgrund. Då är såväl DÖ som en s.k. stor koalition bättre lösningar. På intet sätt optimala men i rådande läge bästa möjliga.

Varför ska just Svenska kyrkan drabbas av Socialdemokraterna?

Men dra på trissor! Varför ska just Svenska kyrkan drabbas av Socialdemokraternas frälsningsläror? Det där med tro på Jesus, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv verkar ju helt passé, men Gud nåde dem som likt påven Franciskus inte tror att man kan viga kvinnor till präster eller två karlar till äktenskap!

Varför försöker (S) inte ta makten över romersk-katolska kyrkan i Sverige förresten? För att det inte går? Men snälla nån, vissa saker - och organisationer - får ett politiskt parti, allraminst ett regeringsparti, inte lägga sej i och styra bara för att det går! (Gäller även Centerpartiet och andra).

Stor koalition nödvändig

Håller helt med Bengt Westerberg (och delvis Ingvar Carlsson): En stor koalition är nödvändig nu. M+S står i realpolitik varandra närmare än någonsin, och har det gått i Finland och Tyskland så går det i Sverige. SD ska inte ha något inflytande förrän de uppnått 51% - då ska de så klart få bilda regering men inte förr.

Vi borde f.ö. inte ha låtit Björn Söder bli andre vice talman, inte ens efter en halvdags omröstningsschabbel. Hur mycket SD själva respekterar "praxis" visar de idag, och "praxis" med att största parti får första talmans-posten bröt ju de borgerliga med 1991 utan vidare spisning. Sen dess har talmansuppdraget växlat med riksdagsmajoriteterna, vilket inte heller känns särskilt fräscht - då vore det faktiskt mer konstitutionellt och långsiktigt stabilt att låta statschefen, farbror kungen alltså, utse regeringsbildare, precis som danskarna får knalla upp till dronning Margrethe.

Hoppingivande - tack Sören & c:o!

Det är glädjande att socialdemokrater börjar tänka till beträffande kyrkovalen. Bra att ni rör om i grytan, Sören m.fl.! Men frågan är väl egentligen om S "behöver hitta en ny form för kyrkovalen." S kan väl helt enkelt strunta i alla former av val till kyrkliga eller andra ideella organisationer. Vad har S där att göra över huvud taget?

Snacka om att kratta för Sverigedemokraterna!

Nä nu... Vaf... Läs det här och fundera på vad Socialdemokraterna håller på med! När icke-medlemmar som rent av är muslimer mobiliseras i S-kyrkovalskampanjen - för att få folk att rösta rött också i kyrkan !!! - då är det nog som Tord Nordblom säger att många rent av provoceras till att rösta SD. (Rösta då hellre på Frimodig kyrka!).

Alldeles bortsett från att det är de övriga politiska partierna som krattat den kyrkliga manegen (cirkusen?) för Sverigedemokraterna genom att vägra avskaffa systemet med politiska partier i Svenska kyrkans styrelse.

(S) skulle kunna göra skillnad utanför kyrkan - men vågar inte höja skatten

I riksdagsval är det givetvis helt OK att Socialdemokraterna ställer upp. Men man kan ju fråga sej varför när det verkar som om (S) inte vågar höja skatten längre.

(S) verkar ha drabbats av ungefär samma noja som borgarna led av på 70-talet - då tordes man inte sänka skatter som sossarna hade höjt (det skulle ju "dom rika" tjäna mest på, bevars).

"Politik är att vilja", var det visst någon som sa. "Vi har alltid velat och kommer alltid att vela", lyder parodin.

(S) ska sätta stopp för den kristna "eliten"

Nä, nu blommar löken igen. En församlingspräst och en stiftsadjunkt i Skåne vill att folk ska rösta på Socialdemokraterna inte bara i riksdagsvalet 2014, utan också i KYRKOVALET 2013! 

Har (S) inte förbjudits ställa upp i sådana val än? Finns det ingenting i kyrkoordningen eller i partiprogrammet som hindrar sådana anomalier?

Och så argumentet sen - att kyrkan inte ska styras av en "elit"! Det är som Mats Rimborg i Posk (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) skriver: om folk röstar på honom som jobbar på Ericsson och engagerar sej i Posk och församlingslivet på sin fritid, då röstar man enligt debattörerna på en "kyrklig elit", men röstar folk på S-märkta präster och stiftsadjunkter, då garanteras folkligheten.

Något är uppenbarligen snett i själva tänkesättet. Som Mats skriver är det ingen som vill förbjuda S-prästerna att ställa upp i kyrkovalet, men de ska givetvis inte vara (S)-märkta i ett kyrkligt val. Socialdemokraterna är nämligen enligt sin egen bekännelse inget kristet parti. Och det finns, jag upprepar, endast tre (3) anledningar till att ett politiskt parti kan vilja ställa upp i val till ett trossamfund som Svenska kyrkan:

1) Man ser sej själv som ett konfessionellt kristet parti
2) Man ser inte Svenska kyrkan som en kristen kyrka
3) Man ser Svenska kyrkan som en kristen kyrka men vill inte att den ska förbli det

Gud och rörelsen

En högintressant historisk exposé av Olle Svenning...

Bra om kyrkovalet

Anders Eklund i Ljusnan/HT gör sin plikt och skriver bra inför kyrkovalet. Men är det bara en gammal frikyrkopastor som kan se klart? Varför förbjuder inte kyrkoordningen och partiernas egna stadgar C och S att engagera sej i ett val i en ideell organisation? Centerkvinnorna kan väl bjuda på kaffe ändå, och låta bli att uppträda som just centerpartister i kyrkans sammanhang?

Kyrkan är nämligen ingen hembygdsförening. Ej heller någon filial av socialkontoret.

Leo Holtter i Bjuråker håller med Eklund i sak - politiska partier: bort! - men nyanserar bilden av medlemsengagemanget och -inflytandet.

Chockartad kyrkosyn hos Socialdemokraterna

Det är ju nästan så att jag får lust att tänka som busschauffören i Tage Danielssons saga när jag läser Olle Burells appell inför kyrkovalet 2013. Maken till sekularistisk valmotivering får man leta efter, och mycket bättre blir det faktiskt inte om man läser Socialdemokraternas kyrkovalsprogram (det av partistyrelsen fastställda!).

Det kan logiskt sett bara finnas tre förklaringar till att ett politiskt parti engagerar sej i Svenska kyrkan.

A) Man ser sitt eget parti som ett konfessionellt kristet parti.

B) Man ser inte Svenska kyrkan som en kristen kyrka.

C) Man ser Svenska kyrkan som en kristen kyrka, men vill inte att den ska förbli det.

Obegripligt att det inte finns några statuter i partiprogrammet som förbjuder engagemang i kyrkoval! Eller att ingen kyrklig instans kan obehörigförklara de politiska partierna som nomineringsgrupper i kyrkoval!

Läs även Leo Holtters utmärkta reaktion liksom Anna Sophia Bondes!

(S) ett konfessionellt parti?

Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Att Socialdemokraterna (m.fl.) vägrar lämna kyrkopolitiken kan bara bero på någon av följande tre saker:

1) (S) ser sej som ett konfessionellt kristet parti.

2) (S) ser inte Svenska kyrkan som en kristen kyrka.

3) (S) vill göra Svenska kyrkan till något annat än en kristen kyrka.

Kommentera gärna ifall det finns någon lucka i resonemanget.

Intressant om socialdemokraternas 30-talspolitik

Professor Bo Rothstein skriver intressant i DN debatt om varför socialdemokraterna lyckades vinna hegemoni i Sverige på 1930-talet, samtidigt som höger- (och vänster!)extremism grasserade i stora delar av Europa (att beteckna Stalin som högerextrem vore ju lite dubiöst ;).

Tyvärr kopierade ju socialdemokraterna dock inte bara nationsbygges- och folkhemsidén utan även rashygien- och tvångssteriliseringsidéer, det senare fortgick ju ända fram till 1970-talet (se Zaremba: De rena och de andra), då vi istället fick en abortlag som i tidernas längd visat sej innehålla en rashygienisk potential av rang - nu när vi "fritt" kan avliva den avkomma vi efter diverse prover inte är riktigt nöjda med, vare sej det nu är Downs syndrom eller gomspalt vi avskyr. För eftersom alla är lika värda eller lika värdelösa - hur det nu var - kan inget handikapp vara för litet för att motivera avlivning. Men något handikapp ska det i alla fall vara fråga om efter vecka 18, då fullt "normala" foster blir fridlysta.

Se där: där har vi ytterligare ett tabu som både vänstern och högern måste våga prata om, oavsett om det genererar röster eller inte. Förtigna sanningar blir ofta giftiga, vare sej det handlar om integrationsproblem eller rashygien. Och ingår det verkligen i välfärden att slippa föda handikappade barn?

Vad är det som är så bråttom?

Jag förstår inte riktigt varför Socialdemokraterna skulle behöva ha så bråttom att välja ny partiledare. "För att falangstriderna inte ska bli så synliga" - men det är ju rena obskurantismen! När man inte sitter i regeringsställning och ska välja statsminister är det faktiskt ganska lugnt. Sverige överlever en grundlig och demokratisk process inom socialdemokratin.

Men om "falangerna" blockerar de verkligt intressanta kandidaterna på "motsidan", och dessa kandidater t.o.m. blir ovilliga att alls ställa upp - samtidigt som processen att välja partiledare sägs måsta gå snabbt - innebär inte det en klar risk för en ny Juholt?

Och som så många andra förstår jag inte varför bl.a. Juholt tyckte att det - helt i strid med socialdemokratisk tradition - var så viktigt att peta Mona Sahlin efter bara fyra år. Partiet kom ju bara ur askan i elden, och Juholt slog Sahlins rekord i kort partiledarkarriär med råge...

Intressant partiledarvalsresonemang

Rektorn på Mora folkhögskola, Örjan Fridner, resonerar intressant kring valet av ny S-ledare. Hade klassiska ledare som Erlander och Palme kunnat väljas - i konkurrens med Möller respektive Sträng - med krav på den erfarenhetsprofil som nu sägs vara önskvärd?

Men grundfrågan för S, liksom för övriga riksdagspartier, är förstås August Palms gamla "Vad vilja vi?" Som Palme sa (snacka om att Veronica Palm f.ö. har rätt efternamnsprofil!!!) är politik att vilja. Men som Chesterton sa: "Inget misslyckas som framgången." (Läs hela citatet om opportunism och framgång här).