Gott slut!

Alla känner Buller

Bullers bror sade när han själv låg i det militära: "Aall känn en Buller". En tid efteråt frågade Gunnar Holmberg sin bror Lennart om han visste vem Buller var. Då svarade Lennart: "Vet du inte vem Buller är? Aall känn en Buller."

Sara Lidman 100 år

Grattis Sara Adéla Lidman på 100-årsdagen! Och grattis alla jörnsare! (Vi passerar Jörn med Jernbanan inatt).

Sara Lidman, 36, medlem av Samfundet De Nio, vid föräldrahemmet i Storliden, Missenträsk.

Jag har tänkt som Åsa Linderborg - många gånger

När jag 1977 började i ettan på Borgmästarskolan i Luleå och de tuffa grabbarna snodde min mössa på rasterna för att bolla med den i den kalla septembervinden, klagade jag min nöd för mamma Ingrid (då endast 32 år gammal). Jag fick då rådet att strunta i dem, så skulle de inte tycka att det var lika roligt. "Ni får behålla mössan", sa jag till och med dagen därpå, och se, det fungerade: jag fick tillbaka mössan.

När nu NATO-förhandlingarna verkar ha gått i stå pga tuffa grabbar som Erdogan och Orban, får jag som Åsa Linderborg lust att säga: "Äh, vi skiter i det här!" Om inte annat låter det som bra förhandlingstaktik - den alltför angelägne gör sällan ett bra köp.

Europas högsta berg

Elbrus, 5642 m ö h. Fick du inte heller lära dej det i skolan? Svenska bergsbestigaren Anneli Wester har iaf övernattat på toppen (första kända bestigningen skedde 1874).

Advokaten som blir polis

Min lyckönskning till Martin Cullberg är helt ärligt och oironiskt menad. All lycka - och tack!

Om Massada och romarnas vapen

Här kan man få en förfärlig och fascinerande lektion i krigsvapnens historia med Massada som exempel.

Adriaen van Ostade

Det är ju lite kul att upptäcka konst nuförtiden. Adriaen van Ostade (1610-1685) verkar ju vara en kul typ som dokumenterat mycket vardagsliv i Holland under mitten av 1600-talet. Vid närmare eftertanke är det inte så mycket av vardagens arbete han dokumenterar, utan snarare den knappa fritiden med dess dryckjom och spel. Men i alla fall, det är ändå dråpligt med dessa nästan 400 år gamla interiörer.

Hans "Bonde på bänk" har vi visst på Nationalmuseum:

Här hans "Bönder på tavernan":

Hans "Interiör" med drickande vuxna och gråtande barn:

Hans "Rum på värdshuset":

Och så "Drickande bönder":

Samt  - sist men inte minst - målarens självporträtt!

Den svenska tryckfrihetens hjälte Johanna Frändén

Ser man på, det finns fortfarande svenskar som försvarar frihetstidens landvinningar! Jag och Anders Carl Rutström (från sin landsflykt i Hamburg och Köpenhamn på 1760-talt) applåderar Johanna Frändén allt vi orkar.

Den svenska tryckfrihetens hjälte Magnus Orrelius

Här kan du läsa mer om denne flitige man, jamte, herrnhutare, bokförläggare, bokförsäljare, översättare, författare (bl a mångårig "spökskrivare" åt den subversive prästen Anders Carl Rutström)!

Vilken diger lista som följer!

Tryckta arbeten: Historia animalium, eller Beskrifning öfver diur riket. N:o 1–104 [rubr]. Sthlm 1750[–51]. 4:o. (832) s. [Anon; utkom som veckoskrift.] [Enl uppg även variantuppl, (828) s, varav n:o 1–13 är helt omsatta.] – Ett lysande ljus i mörkret. [Khvn] 1763. 16 s. [Anon, tillskr tills med A C Rutström. Förbjuden.] Omtr utan rubr i A C Rutström, Predikningar och andeliga skrifter för hvilka han blifvit anklagad, afsatt och landsförvist, Sthlm 1767, s 282–292, undert Christophilus; [ny uppl] Christianstad 1859, s 339–351, d;o. – Bref, ifrån en utländsk resande til sin vän N. N. om en löjelig händelse på Grönland. På sv öfvers. Sthlm 1763. (8) s. [Original; anon tills med A C Rutström, undert H. J.] – Samtal emellan tvänne trägårds-mästare, angående brefvet om det löjeliga ljus-kriget på Grönland. Sthlm 1763. (15) s. [Anon, tills med A C Rutström.] – Bref ifrån en utländsk resande til sin vän N. N., angående sädesväxten och span-måls-handeln i de så kallade obekanta länder under Norr-polen. På sv öfvers. Sthlm 1764. 20 s. [Original; anon tills med A C Rutström, undert H. J.] – Förslag, at med minsta möda få penningar. Af Andr. Gamander. Sthlm 1764. 32 s. [Pseud.] – Svar på den critik, som under n:o 64 i innevarande års Lärda tidningar finnes införd, öfver trenne af Hesselbergs tryckeri utkomne skrifter, nämligen: Bref ifrån Grönland om et ljuskrig; Samtal derom emellan tvänne trägårdsmästare; och det senare Brefvet om sädes-växten och spannemåls-handelen ... Sthlm 1764. 16 s. [Pseud tills med E Ekholm, undert J. H. Ehrenretter.] – Tankar om öfverflöds-varors försäljare, och i synnerhet om caffe-skänkerier. [Rubr.] Sthlm [1765]. 4:o. (8) s. [Pseud, tillskr; undert Patridophilus.] – Tankar om svenska nitet. [Rubr.] Sthlm 1765. 4:o. 4 s. [Anon, tillskr, troligen av A C Rutström.] – Tankar, angående biskötselns nödvändighet och nytta. [Rubr.] Sthlm 1765. 4:o. (8) s. [Anon.] – Anmärkning vid åminnelse talet öfver framledne hof cancelleren och riddaren välborne herr Olof von Dalin. Sthlm 1765. 4:o. (4) s. [Anon, undert K. D. L. N.; mot Olof Celsius d y.] – Hufvud-källan til Sveriges väl eller ve, uprunnen och underhållen genom sanna eller falska patrioters åtgärd. Sthlm 1767. 4:o. 28 s. [Anon.] – Oförgripeliga anmärkningar, vid en nyligen utkommen skrift, kallad: Bevis, at kyrko-herdarne i Sverige och Finland af ålder ägt, och äga til präste-tionden och pastoralier af sätes-gårdarne, laga rättighet. [Rubr.] Sthlm 1767. 4:o. (8) s. [Anon; mot G A Lilliestråle.] –  Ungkarlarnas lama skäl til hinder från giftermål, å daga lagde af alla rättsinta flickors upriktiga tolkare Parthenophilus; til svar på et tryckt bref härom til mademoiselle N. N. de B. D. Sthlm 1767. 4:o. 16 s. [Pseud; mot B P Holmen.] – Gensvar, på et i Norrköping för kort tid sedan af trycket utgifvit så kalladt: Välförtjent svar på skriften: Oförgripeliga anmärkningar vid en nyligen utkommen skrift, kallad: Bevis, at kyrkoherdarne ... [Rubr.] Sthlm 1767. 4:o. 23 s. [Anon; mot O Strand.] -Betydelige frågor angående präster. [Rubr.] Upsala 1767. 4:o. (4) s. [Anon.] – Tankar om folkminskningen och sedernas förderf i Sverige, så vida qvinno-välde, barna-mord och fråsseri äro dertil förnämsta ordsaken. Sthlm 1767. 48 s. [Anon.] – Guds godhet och stränghet betraktade, uti en högmässo-predikan, uppå söndagen Septuagesima, år 1756, i St. Nicolai kyrka, i Stockholm, af A C Rutström, o i Kongl. Svea hof-rätt ingifven, d. 4 dec. 1764 (A C Rutström, Predikningar och andeliga skrifter 1767, s 203–251; anon medförf; [ny uppl] Christianstad 1859, s 1–52; Ny öfversedd uppl: Predikningar och satser ... för hvilka han blef anklagad Sthlm 1860,s 47–103;3.d:o 1875, s 43–90; enl uppg övers: Gottes Gtite und Ernst, Hamburg 1769, o även till danska). –  Rättegångs-handlingar, rörande trenne af trycket utgifne, och af tren-ne consistorier såsom förföriske angifne skrifter, hvilka innehålla anmärkningar öfver prästers tionde och skyldigheter. [Rubr.] Sthlm 1768. 4:o. 47 s. [Tills med P Stenbeck; även utg.] – Saga, om bonden och dess 2ne grannar. [Rubr.] Sthlm 1769. 4:o. (4) s. [Anon.] [Nya utg:] Saga om bonden och dess tvenne ... Fahlun 1786. (8) s. Saga eller samtal, emellan en bonde och ... Gefle 1799. Saga, eller samtal emellan ... 1802. – Bref til theologiae herrar doctorerna, deras högvördighe-ter herr doct. Andr. Knös i Skara, och herr doct. Petr. Munck i Lund. Sthlm 1769. (8) s. [Pseud Spectator, undert.] –  Anmärkningar vid herr doctor Muncks text kallad: Bref til Spectator med svar och uplysning. [Rubr.] Sthlm 1769. 40 s. – Inledning til djurkänningen, eller redig beskrifning på härtils bekanta fyrfotade eller däggande djur; til allmänhetens nöje och nytta författad, och med nödiga figurer försedd. Sthlm 1776. (28), 594, (14) s. – Svenska fiske-fänget, eller kort underrättelse om alla svenska och de märkvärdigaste utländska fiskars skapnad, egenskaper, lefnads-art, fångningssätt och användande til egen och allmän nytta; vettgiriga naturforskare til tjenst meddelad af en MänniskO-vän. Norrköping 1791. 73 s. [Anon.] – Köpmans- och material-lexicon, innehållande beskrifning på alla handels-varor, til deras hemort, beskaffenhet, tilverk-ning, brukbarhet och försälgning, samt derjämte uppräknade på svenska, latin, tyska, fransyska, äfven ibland på engelska och holländska. Sthlm 1797. 451 s. [Annan titel: Svenskt köpmans-...] – Om ev anon eller pseud bidrag i Norrköpings veckotidningar 1776, nr 11–29, 1778: 33, 43–46, 48-52, 1779: 4–11 o vidare se Broberg, a a PHT 1967, s 123.

Utgivit: Rättegångs-handlingar, rörande trenne ... såsom förföriske angifne skrifter ... Sthlm 1768. 4:o. 47 s. [Anon; se ovan; handl av P Stenbeck o O.] – Rättegångshandlingar angående skriften Prestmanna öde i Sverige. Upsala 1769. 4:o. 24 s. [Anon, tillskr; handl av N Zellén o svaranden O Kexell.] – Red för uti nyheter i Norrköpings tidningar, 1790-talet (anon).

Översatt: M Luther, Kyrko-postilla. D 1, 2–3 = bd 1, 2. Sthlm 1753[-54?]. 4:o. [Anon; tillskr d 3 o viss medv för d 1 o 2 (från tyskan av A Borg resp 0 Rönigk).] 1, eller förklaring öfver de årliga sön-och högtids-dagars evangelier. 1753. Vinter-delen: O R[önigk], Företal 87 s, Anm o Förteckn (38) s, 736 s, 1 portr, 1 pl, Sommar-delen: 878 s, Register (66) s. 2. upl 1816-17. 76, 679 s, 1 portr; 801, (60) s. 3. upl 1828. 61, 647 s, 1 portr; 764, (52) s. 3.[l] uppl Lund 1838-39, 1839. 79, 679 s; 801, (60) s. 4. uppl 1844. 82, 679 s; 800, (56) s. 5.-6. uppl 1848, 1849. 82, 679 s; 801, (57) s. [Annan utg:] 5.-6. uppl Sthlm 1847, 1855-56. 52, 467 s, 1 portr; 627, XLII s. 7.-8. uppl Lund 1853, 1855. 82, 679 s; 801, LVI s. 9.-11. uppl 1857, 1859, 1863. 72, 679 s; 794, LIV s. 12. (öfversedda) uppl 1873-74. 48, 402 s, 1 portr; 386 s, Bihang ... 119 s. 13. uppl 1883, 1910. [Nya tr:] 1927. 402 s, 1 portr; 386, 119 s. 1936. 2, eller utläggningar öfver de årliga sön-och högtids-dagars epistlar. 1753. 888 s. 2. upl 1818. 922 s. 3.-4. uppl Lund 1840, 1850. 919 s. 5.-6. uppl 1856, 1864. 888 s. 3, som innehåller förklaring öfver några högtids- och apostla-da-gars evangeliska och några epistoliska texter, samt Bihang och tilökning ... U o [1754?]. 496 s, Reg (44) s. 2. uppl 1819. 506, (40) s. 3.-4. uppl Lund 1840, 1850. 506, (37) s. 5.-6. uppl 1856, 1865. 484, XXXV s. D 2-3 = bd 2: [ny utg] Piteå 1895-96. 8:o. 900 s; 492, XXXVII s. - J F Fresenius, Utförlig afhandling, om en arm syndares rättfärdiggörelse inför Gud ... på tyska förf ... Sthlm 1763. 946, (69) s. [Anon, även felaktigt tillskr M Lagerström.] ... å nyo upplagd och förbättrad Christianstad 1816. 946, (74) s. 2.[!] för-bättr uppl Fahlun 1846. 647 s. [Ny utg] Vasa 1844. 650 s. – [A] Louis, Memorial emot lagligheten af födelser, som föregifvas hafva kommit för sent eller som visar, at barn, hvilka födas efter nio månader ... ej böra anses såsom ägta ... från fransyskan ... af H. Schutzer. Sthlm 1765. 55 s. [Anon, medv.] – Berättelse om det grymma män-niskofrätande vilddjuret, som öfver et års tid åstadkommit i Frankrikes södra provincier mycken upmärksamhet, skada och olägenhet. Sthlm 1765. 40 s. [Anon; från fr.] – J F Bousquet, Dissertation sur 1'abus du chinchina ... Afhandling om chinans missbruk. Sthlm 1766. 75 s. [Anon; fr-sv parallelltext.] — Märkvärdige exempel på de helige martyrers svåra lidande, segerrika tro och tålamod ... saml och utg af E Hagerup, och nu af danska språket försvänskade af M. O. Sthlm 1766. XIV, 200, (30) s. [Sign.] 2. gången omtr 1781. XII, 182 s. 3. d:o Wexjö 1815. 224 s. [Ny uppl:] ... exempel hemtade af de heliga ... Calmar 1861. 126 s. [Anon.] (Bearbetn av C O Rosenius efter O i 10 uppl 1848-1910.) - [C GraveJ En gammal försökt norrsk patriot- och landtmans hushålls- och åkerbruks-almanach, som kan tjena til en ny, tilförlåtelig och med vårt climat öfverens-stämmande bonde-practica. Sthlm 1767. 64 s. [Anon; även bearb.] 2. upl. Mycket tilökt o förbättrad Västerås 1778. 108 s. – Allehanda sedolärande fabler, til nöjsamma tidsfördrif, saml och försvenskade. D 1–[2]. Västerås 1767. [Anon; från tysk (N Chytraeus) eller eng källa.] 1. Esopi fabler. 158 s. 2. Åtskilligas fabler. S 161–386, (22) s. – [H J C v Grimmelshausen,] Den kyske Joseph patriarchen Jacobs son, i dess förnedrade och uphögda tilstånd, såsom et mönster för alla af välsinta föräldrar födda och upfödda barn; eller en på tyska förf, sedermera på sv öfvers, och nu i många mål förbättrad historia, om Josephs hederliga härkomst, heliga vandel och ärefulla död. Upsala 1767. 262 s. [Anon; översyn avj G Schönheits övers 1696.] – Den rara diamant-skålens underbara verkan på ön Atlantis; eller Beskrifning öfver de snedmyntas land. Sthlm 1767. 40 s. [Anon; från tyskan.] – A Petit, Afhandling om mechanismen af barna-för-lossningar, deras orsak och beskaffenhet, hvaraf möjeligheten af sena förlossningar kan förklaras, ifrån fransöskan öfvers af H Schutzer. Upsala 1768. 99 s. [Anon medv.] – J J Rambach, Chris- tus i Mose, eller Betraktelser öfver de förnämsta prophetier om Christo ... i Mosis fem böcker ... föredragne, uti Waysenhuset i Halle ... til trycket befordrade, af J P Fresenius ... Sthlm 1768. 4:o. (8), 858, (26) s. [Anon; från tyskan.] [Nya uppl:] Carlshamn 1843. 4:o. 697 s. Kristus i Moses ... Hässleholm 1936. 4:o. 539 s. – [A P] Read, Försök, angående nyttan för tvin- och lung-sjukt folk, af någon tids vistande i fä-hus ... på fransyska, och derifrån på sv öfvers af en Hel välmenande Svensk. Sthlm 1768. 40 s. [Anon, tills med H Schützer.] – [SA Tissot,] Underrättelse, huru landtmän böra, i brist på förfarne läkare, förhålla sig uti de mäst gängse sjukdomar ... utaf fransöskan öfvers af H Schützer. 2. upl efter 3. original editionen, med tilökningar. D 1–2. Sthlm 1768. 582 s. [Anon medv, även med tillägg.] – D Cranz, Historia om Grönland, deruti landet och dess inbyggare &c. i synnerhet Evangeliska brödra-för-samlingens där varande mission, och dess förrättningar i Ny-Herrnhut och Lichtenfels, beskrifvas ... D 1–[3]. Sthlm 1769–70. [Anon; fr tyskan.] 1. Om landet, inbyggarne och missionerne, intil år 1740. 1769. 526 s, 7 pl-bl. 2. Grönländska historiens sednare del, om Brödra-församlingens missioner ifrån 1740 års början til 1762 års slut. 1769. S 529–1216, 1 pl-bl. [3.] Fortsättning af historien om Grönland, i synnerhet af Evangeliska brödra-församlingens där varande missioners förrättningar i ... Lichtenfels ifrån år 1763 til 1768, jemte betydeliga anmärkningar och tilökningar rörande landets natural-historia. 1770. (16), 380, (18) s. – J Tillotson, Utvalda predikningar, ifrån ängelska språket. D 5. Sthlm 1770. (8), 606 s. [Anon; även medv med omfångsrika noter.] – A Petit, Anmärkningar, öfver det, som herr Astruc skrifvit emot sena förlossningar, uti II capit. 5:te tornen af sin afhandling, om qvinno sjukdomar, tr år 1766 ... / ... Petits, och flere andre medicorum Betänkande angående lagligheten af sena-förlossningar, domare och präster, til närmre uplysning, öfvers af H Schützer. Sthlm 1770. (8), 88 s. [Anon medv.] – D Cranz, Äldre och nyare brödra-histo-rien, eller kort berättelse om Evangeliska brödra-uniteten i forn-tiden och förnämligast i förevarande årahundrad. Norrköping 1772. (16), 718, (52) s. [Anon.] – S Praetorius, De trognas andeli-ge skatt-kammare, hvaruti läran om Guds barns sanna tro ... trösterikt beskrifves; först stycke-vis utg ... samt sedan, genom detta utdrag, i större ordning bragt af M Statius. På sv utg år 1664, och nu, vid 2. upl, ansenligen förbättrad, och tilökt med författarens lefnads-lopp. D 1–2. Sthlm 1774–75. 12, 324 s; s 326–612, 52, (22) s. [Anon; från tyskan; även förbättr o tillägg.] 3. uppl 1836. XXIV, 279 s, s 284–589. 4.-6. uppl 1848, 1850, 1862. XVI, 279 s, s 284–589. [Ny utg] Carlshamn 1865. XVI, 464 s. – L Holberg, Kunskap om naturens lag och folk-rätten ... efter 5. danska upl .... Vesterås 1789. 15, 474 s. [Anon, tillskr.]

Torgny Segerstedt 9 oktober 1940

Vildgässen plöja fram genom den mörka natten. De avteckna sig otydligt mot de sönderrivna molnen. Deras sällsamma skri skär igenom rymden. ”Naturens osynliga linea” skymtar genom höstmörkret. Man har intryck av en annan verklighet än den som vi nämna det handgripligas, en verkligare verklighet. Där äro andra krafter i verksamhet, än de skumögda varsna. 

Ju mer människor betona sitt sinne för realiteter, desto mindre förstå de av det, varav deras så kallade realitet utgör ytan. De förnumstige fatta aldrig den djupa innebörden i ordet: vad gagnar det en människa att vinna hela världen, om hon förlorar sin själ. De ana icke att detta är människoandens oförytterliga frihetsbrev, mänsklighetens magna charta. Allt vad som kan bjudas för vår själ är i jämförelse med den värdelöst. Vad skulle kunna uppväga vissheten om att efter fattig förmåga ha varit trogen mot det som gör en människa till en människa? 

Vad som gäller om de enskilda, gäller om folken. När de räddhågade få hand om deras öden, står deras själ på spel. Räddhågan kallar sin undfallenhet för realpolitik. Minns ni Arosenius’ tavla med de tama gässen, vilka, när de höra vildgässen skria, titta upp och säga till varandra: ”sickna galningar”. De voro belåtna över att känna verklighetens mark under sina platta fötter. Galningarna plöjde med starka vingslag sin väg genom den mörknande rymden. 

Det är många folk, som gå mot okända öden. De har föredragit detta framför att som de tama gässen stanna dästa vid mattråget för att till sist dock nödgas gå ifrån det och slaktas. De kunna draga sig till minnes Israels strid mot assyrier och babylonier, holländarnas mot Spanien. Sverige har också i sin krafts tid kämpat mot främmande inkräktare. Engelbrekt, Sturarna och vasakungarna räddade den tiden det svenska folkets själ trots allt vad undfallenhetens kloke hade att invända. Det har alltid besannat sig vad Geijer säger: ”en riktig storm och en riktig man, de passa ej illa för varann”. 

Det är synd om dem, som råka ut för en storm, utan att vara den vuxna. De avteckna sig i all sin hjälplöshet. Där båta föga förnumstiga talesätt. De räcka icke att skyla vad de avse skyla. Det är synd om ett folk, som när stormen ryter icke har en karl att sätta till rorsman. Det är synd om rorgängaren också, men varför lämnar han icke ifrån sig vad hans darriga händer icke rå med att sköta? Det begås svår synd mot det folk, vars öde lämnas i svaga händer, när stormen går över världen. Varje folk, även de små, ha inom sig väldiga krafter. De kunna utnyttjas av dem som själva äga kraften. De ebba ut, när vissen svaghet får dem om hand. Den kraftlöse kan icke hantera slagrutan. Han finner inga källsprång. Vissenheten sprider sig, så långt dess inflytande når. 

De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria. De likna icke de där som sträcka hals och kackla vid sitt mattråg och beskärma sig över ”galningarna”. I sinom tid skola dessa sansade gröpätare slaktas och förtäras. Det går så med de tama djuren. De taga inga risker, och de förlora alla chanser. 

I DAG Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 9 oktober 1940.

Herr Tore Nilsson (m) i riksdagen 29/11 1980

Herr talman! Omröstningen i dag i detta ärende gäller icke ett förslag om misstroendeförklaring mot regeringen Fälldin. Jag har för ett par veckor sedan av djupaste övertygelse röstat för Thorbjörn Fälldin.

Voteringen i dag gäller icke en fråga som är partiskiljande till sin natur. Jag röstar inle för socialism. Jag röstar för de värden som just regeringspartierna står för.

Mitt ställningstagande till utbyggnaden av Sölvbackaströmmarna motive­ras av att det aktuella lägel inte kräver just denna energi - de utbyggda strömmarna skulle helt nyttjade kunna leverera 0,05 TWh. Det har sitt värde, men del skall ställas mot att det nu finns en opinion mot detta ingrepp.

Vad är det som har skett under vår generation? Det väldiga utbyggandet av vattenkraft har varit nödvändigt, men nu har vi i Sverige bestämt oss för andra energikällor under det närmaste årtiondet. Och innan det årtiondet är slut kan nya upptäckter, forskning och teknisk utveckling ha gjort det mesta av dagens vishet till något antikverat - även kärnkraften. Det kanske blir som om vi skulle använda slaga när skördetröskan finns. Jag tror på nya framsteg och nya energikällor.

Rolf Edberg skrev för något år sedan om Sölvbackaströmmarna i tidningen Arbetet:

"Det är svårt att* tänka sig en större politisk klantighet än den som utvecklats kring de skummande och fiskrika Sölvbackaströmmarna vid Storsjö kapell i Härjedalen.

Sydkraft ville genom Trångfors AB bygga ut strömmarna.

Befolkningen i dalen, som lever tillsammans med strömmarna, sa upprört nej.

Naturvårdsverket avstyrkte.-

Vattendomstolen, som inte brukar vara någon miljöaktivist ulan i regel dömer fill kraftförelagens fördel på basis av en föråldrad lagstiftning, sa klart nej.

Vetenskapsakademien har bestämt motsatt sig atl några av de kvarvarande från miljösynpunkt värdefulla vattenfallen och strömmarna, som var för sig ger föga kraft, byggs ut."

Och vad får då en bygd där vattenkraften byggs ul? Vad innebar den orörda älven för oss som bodde vid Ume älv den gången den skulle byggas ut? Kanske jag vågar läsa en liten dikt som talar om atl när man tänker på hembygden, även när man har flyttat därifrån, är det framför allt, innerst och djupast, älven och forsarna som man tänker på. Dikten heter En orgelton bredvid. Den lyder:

"Det låg av halm och hed ett sus 

kring dig i bondbyns frid, 

men alltid fanns det vattubrus, 

en orgelton bredvid!

Det mörka dånet utan slut, 

den ljuva orons svall 

om allt som levt och dött förut 

och allt som komma skall.

I forsarna, där älven rann 

med vita vågors skum, 

bestörtning du alltid fann 

en psalms mysterium.

Det var en mörknande koral, 

en evig orgelton 

om något utan namn och tal 

i vidden bortom mon."

■Vad fick vi efteråt? Vi fick inte billigare ström, vi fick inte utbyggda vägar. Vi fick i vissa fall dyrare energi än andra bygder.

För 1 000 kr. och en mjölsäck sålde bonden Fredrik på Näset en gång Fällforsen i Ume älv. Det var en bra affär - det svarar kanske mot 100 000 kr. i dag. Forsen hade en fallhöjd på 24 meter och den var full av fisk där laxen vände. Vi klandrar honom inte - han levde i en annan tid. Men vad fick bygden när forsen omsider byggdes ut? Vad får Sölvbacka i dag?

För min del är jag principiellt emot vidare ingrepp av det här slaget. De är ekologiskt oförsvarbara. Fisken kan inte räddas i Sölvbacka - fiskeriintendenten i nedre norra distriktet har sagt det. Allt som lever, från bakterier till däggdjur, i älv och älvdal hotas. Uttern är redan nämnd.

Och sedan människorna! Vi har samerna. Jag känner dem sedan mina unga dagar. Vi har ingen hedrande historia i Sverige när det gäller samerna. I en inlaga talar samerna om att effekterna av en utbyggnad sammantaget blir förlust av renbetesmark, särskilt det värdefulla älvdalsbetet, försvårad eller omöjliggjord bevakning av byagränser, förlust av tekniska anläggningar, försvårade flyttningsförhållanden samt härigenom uppkommet merarbete.

Jag har talat med Nikolaus Stenberg, SSR:s ordförande, en god vän, och jag har talat med andra. I motsats till somliga som har ringt mig tror jag på dessa människor.

Vi har en etnisk minoritet som vi tar hänsyn till. Jag har skrivit en bok om vad som hände i Nasafjäll 1635-1655. Vi bör inte upprepa de misstagen.

Sedan har vi Storsjö kapell - med skövlade skogar kring sig och en dämd sjö. Hur skulle vi med behållen heder i dag kunna trampa på den åsikt som de som bor där har?

Ekonomiskt anser jag att det är tveksamt redan nu humvida en utbyggnad bär sig. Mycket snabbt kan det bli en förlustinvestering.

Det finns en rubrik i Svenska Dagbladet den 9 november: "Omistliga älvar". Artikeln är skriven av Bengt Hamdahl, justitiekanslern som är ordförande i Svenska naturskyddsföreningen. Det står överst: "Det är inte försvarbart att föröda det sista av en svensk naturtyp för att försöka lösa decenniets ekonomiska problem. Vattenkraftutbyggnad innebär en nästan total omformning av landskapsbilden."

Jag vet att det är sant. Jag kan understryka allt som står här, men för tidens skull läser jag del inte. Ta gärna fram tidningen från den 9 november och läs vad Hamdahl skriver! Det är fråga om omistliga älvar.

35 terawattimmar har Curt Nicolin sagt att vi kan få om vi tar allt, mbb och stubb: Kalix älv, Vindelälven, Torne älv. Och Industriförbundet har talat likadant. Gör arbetarpartiet det också? Jag trodde inte att de var samma andas barn. Men det är möjligt att de suger sin näring vid samma ammas bröst - amman materialism.

Skulle man bygga ut Kalixälven vore det ett nidingsdåd. Jag var nyss där med glesbygdsdelegationen, uppe i Muodoslompolo, Kalixfors och Junosu-ando. Vet ni hur landskapet ser ut där? Det finns inga källsjöar! Det vore ett nidingsdåd att göra en utbyggnad.

Går Palme ut med det förslaget kommer Thorbjörn Fälldin att få större marginaler i kammaren än han har i dag. Thorbjörn Fälldin är säkert ett bättre värn om det mjuka, det livsnödvändiga än den som går ut och säger att Kahx älv skall ofredas.

Och så: Går jag då emot min regering? Förebråelser, anonyma brev, öppna angrepp! Formellt: ja - mot en proposition. Men jag kommer inte att gå emot förslaget om Bromma.

En serie olyckliga omständigheter har lett till att en proposition lagts fram trots alt den aldrig bort läggas fram. Men en majoritet av väljarna i de tre partierna är förvisso medveten därom. Det stämmer inte med program, med motioner förr, med löffen och med våra idéer.

Mitt partis program från i fjol säger om den inhemska energiproduktionen: "En fortsatt utbyggnad är möjlig. Stor återhållsamhet måste emellertid iakttagas. Vårt lands oreglerade vattendrag och älvsträckor representerar inte med program, med motioner förr, med löffen och med våra idéer.

Mitt partis program från i fjol säger om den inhemska energiproduktionen: "En fortsatt utbyggnad är möjlig. Stor återhållsamhet måste emellertid iakttagas. Vårt lands oreglerade vattendrag och älvsträckor representerar oersättliga miljövärden." Och så säger vi nej till utbyggnad av de fyra älvarna.

Och på s. 8 i programmet står det: "Statens grundläggande uppgift är att
värna den frihet och den trygghet som samhällsgemenskapen förutsät­ter. -- Därmed blir demokratin också någonting mycket större och mycket mer krävande än bara en princip om majoritetsbeslut. Det innebär en förpliktelse  att säkra den enskilde individens grundläggande fri-  och rättigheter och att slå vakt om hennes integritet och privatliv.   Den förutsätter atl ingen makt i samhället, inte ens demokratiskt grundade statsmakter, får bli så stark att den kan förkväva individernas frihet och samhällslivets mångfald."

Majoritetsbeslut, stod det. Är de möjliga i fallet Sölvbacka? Min statsminister kommer från Ådalen, landet som är Guds verk "då han både log och vredgades" - det var Pelle Molin som sade det. Pelle Molin -Thorbjörn Fälldin - det rimmar! Thorbjörn Fälldin står för det gröna landet, för det fria folket.

Och Eric Enlund, förenad med mig genom mångårig och djup vänskap, såg i fjol som statsråd först på planen att landet skulle ta ytterligare terawattim­mar -3,4 och kanske 5 - från vattenfallen. Han hade då för bråttom, tycker jag. Men han och hans liberala parti står ändå djupast för friheten, eller hur?

Låt fler forma friheten! Jag ser oupphörligen den devisen. Och i annonserna finns en serie vinklar med, som för tanken till fåglar, till albatrossen eller till silvertärnan, som flyttar från pol till pol. Låt fler forma framtiden! Låt samerna göra det! Låt Sforsjö kapell göra det!

För ett kvartssekel sedan begynte jag aktivt arbeta inom mitt parti. En av anledningarna, den kanske avgörande, var partiets idéprogram: Framtid i frihet! Den enskildes röst, de små grupperna mot kollektivet! Jag såg enpartistaten som någonting ohyggligt, som ett system som dödar det personliga. Jag såg kommunismens fasor ute i världen. Jag började arbeta inom dåvarande högern.

Vi upplevde intrånget på många områden, det som kom diktarprästen John Nilsson att skriva en dikt i samlingen Tankstreck, dikten Kyrkan på kamomillängen:

"När den lille prästen

ville bygga kyrka på kamomillängen

för kärleken till Gud,

blev han tillintetgjord av ecklesiastikdepartementet,

eftersom en stadsplanenämndsdirektörsassistent,

som inte kände till Gud,

reserverat hela kamomillängen

för ett cernenlförbättringsinstitut

på tio våningar

till stor nytta."

Del var sådana känslor vi upplevde: den stora nyttan, cementförbättrings-institulet, stadspianenämndsdirektörsassistentens makt. Det kan bli förkros­sande verkligheler. Och då säger man att jag går emot min regering, emot mitt parti. Thorbjörn Fälldin slår för kamomillängen, för uttervatlnen, och för morgondagens människor och deras möjlighet att andas.

Jag kommer inle att föra vidare polemik i dag - jag är för liten till det. Men jag skall fortsätta att strida för bevarade älvar.

Detta är för mig en svår stund. Ingen kan i ett sådant läge undgå tanken: Jag klarar det inte. Men ett vet jag: En människa som sviker sin övertygelse, som flyr provet, som går "udenom" liksom Peer Gynt, som dödar samvetet, hon är förlorad.

Mikaels dag är resandefolkets dag

 Tänk ändå. Fint att bli avkragad för att ha gett tattare nattvarden. Respekt.

En får gratulera prins Daniel på 50-årsdagen!

Fantastiskt! Vilken svärfarsdröm! Blivande svärsonen Daniel av Ockelbo föddes tydligen på knngens tronbestigningsdag, den 15 september 1973! Har man hört på maken! Grattis Daniel - ett fyrfaldigt leve för prinsen; han leve: HURRA! HURRA! HURRA! HURRA! (Liksom för svärfar, naturligtvis).

Från Liepaja 17-20 augusti

Ukrainas nationaldag och Bo Setterlinds 100-årsdag

Varje dag kl 12 spelas Ukrainas nationalsång tillsammans med Lettlands på den gigantiska Contius-orgeln i Liepaja domkyrka i Kurland (sydvästra Lettland), följd av ljuständning och bön för en rättvis fred. Här hemma vill jag fira Ukrainas nationaldag, Bartolomeusdagen, med att lyssna till Bo Setterlinds vackra dikt "Drömmens skepp", tonsatt av Staffan Percy:

Peter Brueghels målning "Barnlekar" från 1560

 

Äntligen kan vi glömma den 6 augusti 2021!

Setterlind-året kulminerar den 24 augusti

Fantastisk sång, den här Setterlinds/Percys "Vindarna vaknar och vänder" (kommer ihåg den från en bussresa mellan Luleå och Byske i september 1981). Här "Det finns ett hav":

Solen i Sorrento:

Det gick en gammal odalman (Döden tänkte jag mig så):

Frans G Bengtsson vid skiljevägen

 Frans G Bengtsson berättar om sin karriär som lagårdskarl.

Ur Petrus Laestadii Journal (del 2) - om en dramatisk Allhelgonahelg

Allhelgonadag instundade, och jag skulle åter till Arvidsjaur att förrätta gudstjänsten. Sjöarna voro tillfrusna, men farliga att färdas. Hade jag haft skridskor så hade färden varit lätt, ty jag hade en omätlig skridskobana framför mig. Men i Arjeplogs stad fanns blott en skridsko, som min far i yngre dagar begagnat; den andra var bortkommen. Att taga denna enda skridsko ansåg jag vara utan ändamål; jag rustade mig att gå. Jag klädde mig i full vinterdräkt med en stor renskinnspäls, tog säcken på ryggen och en yxa i handen.

Men som jag, sedan första året jag reste som missionär, då jag en gång spottade blod, icke tålde att ha säckbanden fästade i kors över bröstet, såsom eljest är brukligt, utan måste ha dem helt korta, bara över axeln, så var jag nu, då renskinnspälsens yvighet gjorde rummet trångt, så ovig i min packning, att jag icke på annat sätt kunde få av mig den senare, än genom att kläda av mig själva pälsen med. Jag kände mig liksom bunden, och yttrade därför när jag gick: "Far jag nu ner i isen, då är det för sista gången." Under sorgliga aningar skildes min hustru från mig, och besvor mig att icke gå på isen sedan det blivit mörkt. Det lovade jag ock.

Jag ämnade gå blott till Kalön, ett nybygge på Storavan, dit hade jag tre mil, och trodde mig hinna fram med dagsljuset. Jag gick, men på hal is måste man ta små steg för att icke halka, och detta gör att vägen blir dryg. Jag kom till Kasker klockan 2 och måste dröja där någon stund för att hämta någon förfriskning. Jag hade ännu 1 mil kvar, men solen var redan nära nedgången när jag lämnade Kasker. Även här var en skridsko, men maken förkommen. Jag harmades då, att jag icke tagit med skridskon i Arjeplog, så hade jag varit hulpen, och det skulle icke hava dragit långt om innan jag varit i Kalön. Emellertid tog jag nu med mig denna för att, om händelsen ännu en gång så fogade, att på något ställe i vägen en skridsko funnes, då äntligen få ett par. Ett. som i närvarande stund var vida angelägnare, glömde jag i Kasker - yxan. Den hade jag begagnat att försöka isen där det syntes farligt.

Jag gick nu först efter sjön Makkaur; där voro många vakar, men jag undvek dem, ty jag hade ännu dagsljuset. Däremot blev det mörkt under det jag gick på Storavan. Kalön låg på en holme, och det bekymrade mig mest, ty sundena voro farliga, och jag visste att flera holmar, med sund emellan, lågo vid Kalön på norra sidan. Jag höll mig därför vid södra landet av Storavan, och ämnade fortfara så allt tills jag skulle komma mitt för nybygget, då kulle jag taga tvärs av och gå dit. Jag visste att det var ett farligt sund innan jag kom till Kalön, men jag skulle hava hunnit förbi det innan jag gav mig ut från land, om jag gick på sätt som sagt är.

När jag nu trodde mig ha hunnit förbi sundet och ha Kalön mitt framför mig åt vänster, så riktade jag kosan tvärt över ifrån den bana jag hittills följt. Som jag nu gick rakt utåt sjön, såg jag med en viss farhåga en alldeles klar rymd framför mig, i vilken stjärnorna speglade sig livligare än vanligt. Isen är nämligen på somliga fläckar mera dunkel, på andra åter alldeles spegelklar. Jag gjorde ett ögonblicks halt: hur kommer det sig att stjärnorna tindra nästan med darrande sken? tänkte jag. Ack! jag har ju stigit på många klara fläckar förut, varför gruvar jag mig just för denna? Så steg jag till i - öppna sjön: Det var den vida, klara rymden, det var det som stjärnornas darrande sken ville varna mig för, om jag blott hade förstått det!

Van vid sjön, kände jag mig dock utan häpnad i den: Tole ketsch! var det ord som undföll mig. Det är lapska och betyder så mycket som. se där! jag kunde förstå att det skulle så gå! Skridskon bar jag i ena handen och handskarna i den andra: båda delarna släppte jag för att med flata händerna kunna taga emot mig i fallet och hejda mig, så att jag icke måtte sjunka ned ända över huvudet. Utan en sådan presence d´esprit hade jag sannolikt icke stått att rädda. Ty hade jag icke med en övad simmares konst hållit mig uppe i fallet, utan med samma fart som jag kom sjunkit under vattenytan, då hade min skinnsäck som jag var bå ryggen i samma ögonblick blivit fylld med vatten, tyd en har sin öppning ovantill. Nu skedde det cike, och säcken som var tät sömmad höll ute vattnetn, så att det blott småningom trängde in genom sömmarna. Hade den blivit fylld, så hade den med sin tyngd snart dragit mig åt botten.

Ännu, utan all häpenhet, vände jag mig om till isbrädden och sökte att komma upp, men förgäves; packningens tyngd hindrade mig att skjuta och klänga mig upp. Då försökte jag taga av mig packningen - det var också fåfängt. När jag på torra landet icke kunde få den av på annat sätt än att tillika avkläda pälsen, huru var det då möjligt i sjön! Pälsen åter var likasom fastklibbad vid kläderna; jag hade en verklig Nessus-klädsel på mig.

Nu först intogs min själ av förskräckelse, ty jag hade döden för ögonen. Ur stånd att hjälpa mig själv, hyste jag ännu ett svagt hopp om räddning genom andra och började ropa, i tanke att jag möjligtvis kunde höras ända til nybygget. Men sedan jag ropat några gånger utan att få svar, och utan att hundarna ens läto höra sig (vilka vanligen äro de första att giva tillkänna då någon höres; då jag i Wuolle-tjorvitak vid Kvikkjokk ropade efter båt, hörde hundarna genast och började skälla) så upphörde jag därmed.

Så skulle då min bana slutas här! tänkte jag: här skulle de många, till en del vittomfamnande planer som välvt i mitt sinne, och även nu, under den ensliga vandringen på den klara isen i stjärnornas tindrande sken, hade sysselsatt min själ. Här skulle de som ofödda foster, som ingen kände och ingen kunde göra sig det minsta begrepp om, med mig nedstiga i det tysta djupet! I ett annat ögonblick åter föreföll det mig otroligt att jag nu skulle dö. Jag hade ju icke ett något förebådande tecken. Det tankar jag hade hyst voro ju icke mitt eget foster: hade de genom försynens skickelse uppstått, så kunde det ju icke vara försynens skickelse att de så skulle slockna. Men då ihågkom jag den mänskliga egenkärleken och frågade vem jag väl vore, eftersom jag kunde tro mitt liv vara så viktigt. Jag kom ihåg det där Neros yttrande: Min Gud, vilken konstnär eller virtuos i min person går förlorad! Så är det ock med mig, tänkte jag, du tror dig vara något men är dock platt intet. Här har döden fattat dig med sin järnarom och du undkommer honom icke. 

När jag nu tänkte på de mina, ville hjärtat brista. Min olyckliga Carolina! tänkte jag; när nu främmande personer komma och bära in min stelnade kropp, huru skall hon uthärda? (Att jag kunde bliva kvarliggande på sjöbotten kom jag ej att tänka på). Därtill var det som jag förde henne hit till socknen!) Heloisa, mitt lilla arma barn, du skulle då icke ens kunna säga att du sett din fader! du skulle icke hava det ringaste minne av hans innerliga kärlek! Och min gamle Fader - såsom luftsken, såsom stjärnfall, skulle han se sina söner, den ena efter den andra, lysa och försvinna. Ingenting smärtade mig dock så dupt, som att jag var skyldig och att mina skulder skulle bliva obetalta: icke nog att jag ingenting gott hunnit uträtta i världen, jag skulle ännu därtill hava gjort ont och människor skulle genom mig bliva lidande! Icke nog att mitt namn blev utan ära, det skule ännu därtill stämplas med vanära! Och min Carolina: hon skulle icke ens få gråta i fred. Fjärran från dem, i vilkas sköte hon kunde utgjuta sina tårar, skulle hon besökas av fordrande ovänner istället för tröstande vänner - huru ofta göra icke världens små omständigheter vänner till ovänner!

Dessa och dylika tankar flögo i oräknelig mängd igenom min själ och gjorde dessa stunder till de bittraste jag överlevat. Men när jag änteligen likasom återkom till mig själv och mitt eget öde, då kände jag väl en viss fasa för det förestående ögonblicket, och den omätliga och tysta ödsligheten som från alla håll omgav mig framkallade i minnet det där:

Vi syftar då längre din bedjande blick / till Himlen, den ödsliga, kalla? / Av ljus är dess borg, men med port av demant: / vad brygga förmår från dess svindlande brant / till jordens avgrunder falla?

Väl såg jag icke med Stefanus himmelen öppen och Jesus sittande på Faderns högra hand, men jag gick dock med bättre mod den tillkommande världen till mötes än jag skildes från den närvarande. Allt mer och mer kände jag huru kylan bemäktigade sig mina lemmar. Eftersom nu intet hopp var att återkomma till livet, började jag att tänka efter huru jag som snarast måtte avgöra dödsprocessen. Det syntes mig rysligt att ligga i vaken och kämpa ända till dess mina lemmar så stelnat, att jag ej längre kunde hålla mig uppe, eller till dess säcken som jag bar på ryggen blev full med vatten och drog mig åt botten. Det rann mig i sinnet att jag ju kunde krypa under isen för att göra slut på saken i en hast.

Men försynen, som hade bestämt för mig ännu några flera levnadsdagar, hindrade denna tanke att gå i verkställighet. Hoppet om livet upprann åter plötsligt i min själ. Ehuru jag icke på detta stället kan slippa upp, tänkte jag, så är det kanske bättre på ett annat. Jag började då att simma längs efter isbrädden västerut under innerlig bön till Frälsaren att han måtte utsträcka sin mäktiga arm och rycka mig ur dödens svalg. Nu först kunde jag rätt erfara huru trösteligt det är att hava Gud i människonatur för sig uppenbarad, huru människans själ ifrån det absolutas oändlighet, likasom från öknens ödsliga tomhet utan hjärta och utan liv, i nödens stund tvingas, eller själv älskar, att taga sin tillflykt till en Gud som sig förbarmar. 

Snart blevo ock mina böner hörda. Jag kom i en bukt av isen som böljorna urholkat; där stödde jag ena armen på den yttre iskanten och vältrade mig så upp på isen. Jag kan ej beskriva vilka känslor som genomströmmade mig, då jag nu fann mig återgiven åt livet. Det var ett Guds verk, det var ock blott inför honom jag kunde utgjuta mig. Dock var jag ännu stadd i de ovissa gränsregionerna mellan livet och döden. Jag skyndade tillbaks till landet, men innan jag hann fram for jag ännu en gång ner i en vak. Denna var dock icke så stor, och vattnet var där icke djupare än att jag nådde botten, dock räckte det upp under hakan. Där var ock en stor sten, den klättrade jag upp på och sparkade mig från honom åter upp på isen. Då var jag redan så stel och tung att jag knappast förmådde stiga upp på benen.

Så kom jag väl till lands, men min belägenhet var ännu högst brydsam. Kölden var bister, kläderna styvnade till is, jag visste icke vart jag skulle vända mig. Jag misströstade att komma till Kalön, emedan jag fruktade att hela sjön var öppen. Tillbaka till Kasker var 1 mil och många farliga ställen, som jag väl med dagsljuset undvikit men nu i mörkret skulle vara blottställd för. Österut till Bergnäs åter var också en mil, men även där farliga sund och kanske åter öppna sjön. Det var dessutom stor fara att frysa ihjäl därest jag ej snart komme till folk.

Jag beslöt således ännu göra ett försök att komma till Kalön. Men jag sprang först långt österut, för att komma förbi vaken som jag för övrigt var oviss om det var blott en vak och icke tilläventyrs hela sjön var öppen. Jag vågade ej mer stiga på någon klar fläck utan höll mig blott efter de dunkla, ehuru jag måste göra många krokar till höger och vänster. Slutligen fick jag se eld som lyste från fönstret i Kalö nybygge. Det var för mig en icke mindre glad syn än när seglaren i ett farligt farvatten får se fyren. Jag stävade dit ut och kom lyckligt fram.

Glädjen visade sig som vanligt på det goda folkets ansikten när de sågo mig stiga inom dörren, men förbyttes snart i ett uttryck av fasa när de kastade ögonen på mina isiga kläder. "Herre Gud! Jag tror ni har varit i sjön!" "Ja", svarade jag, "jag kommer ifrån själva dödens famn, och att jag nu befinner mig här, och min kropp icke i detta ögonblick ligger livlös på sjöbotten, det är ett Guds under: blott igenom hans synnerliga nåd står jag ännu ibland eder." "Ja, ni skall väl en sådan ändalykt få till slut, huru länge ni håller uppå att fara på det här viset", sade nybyggaren och bad sin hustru skynda att skaffa in torra kläder och koka upp mjölk åt mig att dricka. 

Inom några minuter var jag åter torr och varm, hade icke heller av det kalla badet någon annan känning än en feberaktig hetta under natten som förhindrade mig att sova. Den överståndna faran låg med all sin livlighet för mig. Jag kände till och med en viss mörk rädsla att gå ut, och liksom fruktade att höra min egen vålnad ropa ur vaken. Jag tyckte mig nu hava sett ett tydligt tecken att min livstid icke skulle bliva lång, och låg och tänkte över huru jag skulle kunna skaffa min så innerligt älskade familj ett tak över huvudet, så att icke dess hela välfärd skulle äventyras i mitt osäkra liv. 

Följande dagen tog Johan Burman, så var nybyggarens namn, sin häst och skjutsade mig till Avaviken. Mina kläder hade torkat under natten så att jag åter kunde begagna dem. Endast renskinnspälsen var ännu våt och obrukbar, varför jag av Johan Burman fick låna en tulubb. Under natten hade alla vakar tillfrusit, ty kölden var högst skarp, men vi måste ändå på somliga ställen köra efter stranden och hade svårighet att taga oss fram, ty ännu föregående dagen hade största vidden av Storavan, nämligen från Storbodsund till Bergnäs, varit öppen. 

Från Avaviken vände Johan Burman genast om, och Avaviks-nybyggaren skjutsade mig till Arvidsjaur, ty jag var nu för mycket uppskrämd att våga gå ensam. I tim din peive påtam (dagen var ännu icke kommen), sade Arvidsjaurs-lapparna, glada att ännu få se mig ibland sig. Hade du drunknat, så hade också vi kommit att försynda oss, ty vi skulle nu här hava fördömt dig, såsom den där icke vårdade sig om att komma, och på ett oförsvarligt sätt gäckade allmogen, som från långväga orter kommit till kyrkan utan att få någon gudstjänst. Vi hade icke vetat att du hade farit den sista färden, och hade kommit att utfara mot den som ej mer fanns bland de levande, som, just för det vi hade trott honom uppsåtligen hava försummat, tvärtom tillsatt sitt liv.

Även vid denna helg hade jag trenne sockenbud, till lappar; det ville synas som passade de just uppå medan jag förestod tjänsten. Ingen utav dem var sjuk, utom Lars Klemetssons hustru, densammes vars son jag förra gången hade besökt. Av de övriga var den ena krympling och den andra blind, varför ingendera kunde komma till kyrkan. Dessa sockenbud uppehöllo mig några dagar inom Arvidsjaur, så att jag icke förrän torsdagen kom till Arjeplog, men den gången gick resan från Avaviken till Arjeplog hastigt och lustigt. Jag hade fått låna ett par skridskor i Arvidsjaur, gav mig icke ut från Avaviken förrän det var full dager, det vill säga omkring klockan 8, upphöll mig en timme i Bergnäs där jag döpte ett barn, var upp i Kalön och utbytte tulubben mot min renskinnspäls, samt även i Kasker, men kom ändå fram till Arjeplog omkring klockan 3 på dagen. Så fort har jag aldrig tillryggalagt 6 mil.

Till Arjeplog hade underrättelsen om mitt äventyr redan hunnit. Johan Burman hade varit där till helgen och berättat händelsen. Varje ömt och älskande hjärta kan lätt föreställa sig min Carolinas sinnesförfattning under de dagar som sedan förflutit.  Gråtande skyndade hon mig till mötes när hon såg mig komma, ty hennes ögon voro alltjämt riktade åt det håll varifrån jag väntades, så att jag icke kunde komma obemärkt. Hon hade fruktat att jag verkeligen var omkommen, fastän man icke ville säga det för henne. Men åter när hon betänkte huru noga man berättat alla omständigheterna, tyckte hon att man väl icke hade kunnat dikta ihop så mycket. Vad människan önskar, det hoppas hon också gärna: motsatsen vill man icke tro förrän det är fullt säkert och icke mera kan nekas. Men det förskräckte henne att jag dröjde så länge - jag skyndade dock så mycket i min förmåga stod. Som hon ändå icke ville tro att jag var död, föreställde hon sig att jag låg sjuk någonstans till följd av förkylning i vaken. Det var dock nu allt förbi och våra känslor utgöto sig i en mängd av glädjetårar. Detta var den största livsvara jag genomgått, och huru länge jag än må komma att leva, skall jag dock alltid livligt påminna mig det ögonblick då jag på så nära håll såg döden i synen.

(Petrus Laestadius blev, som han nu anade, inte så gammal. Han dog i lungsot 1841, vid 39 års ålder, och fick således den kortaste livslängden av de tre prästerliga bröderna Laestadius. Men när han var han sedan fyra år kyrkoherde i Vibyggerå nybildade eller rättare återbildade medeltida pastorat och hade väl därigenom skaffat något tryggare levnadsvillkor för sin fru Carolina Fredrika - f Hagberg 1809 - och deras fem överlevande barn).

Ur Petrus Laestadii Journal (del 2) - om Stockholm, subskriptionslistan och Carolina Hagberg som blev en Laestadius

Mitt huvudsakliga ärende till Stockholm var till tryckpressen. Jag lät ock nu trycka en subskriptionslista för min då tilltänkta och sedermera utgivna Journal. Med den, nyss tagen från pressen, ett exemplar på fickan, begav jag mig till ett hus, där jag för några dagar sedan hade blivit införd av min, nu snart blivande, hustrus farbröder, doktor C P Hagberg och prosten J Hagberg, och där man hade önskat få se Lars Pehrsson. Honom medförde jag. 

Tillfredställdes härigenom denna sällskapskretsens längtan att få en en utmärkt man av lapska nationen, så blev också en dylik, men ännu högre längtan, av mig på det mest överraskande sätt tillfredställd, då jag mitt i samma sällskapskrets fann Esaias Tegnér. Att detta namn var det första som tecknades på min subskriptionslista, föreföll mig nästan lika ominöst, som det föreföll den korintiske landsflyktingen Demarati son, att Jupiters fågel var den första som mötte honom vid inträdet i den dittills för honom främmande staden Rom. Att denna kungsfågel slog ned, tog hatten av hans huvud och satte den åter tillbaka, kunde rättfärdiga hans aspekter på icke mindre än en krona i den stad, inom vars port han var i beredskap att intåga. Så konungsliga tankar och förebud voro ej här. Men vem förtänker den irrande vandraren, som genom lottkastning stundom plägat vid tvivelaktiga vägaskäl söka sin bana, att han med en viss glad aning såg att morgonstjärnan lyste på den han nu hade för sig.

Men efter läsaren vet ändamålet med min resa till dessa nejder, vill han kanske också veta dess resultat. Han torde kanske tycka att jag är nog jaloux, som icke alls vill låta bruden visa sig; helst sådant är gammal lovlig landssed. Välan då! Må han se en 19-årig blomstrande mö, den landsens ynglingar nästan avundades lappen, och modershjärtat ville begråta, såsom en blomma, uppryckt ur den jord där hon växte, för att utplanteras i nordens snö. Snart skulle, ville man tro, den livliga färgen vissna, den veka stängeln böjas ner och begravas under drivan. Vad var det mot så många fasor, att en man av beprövad pålitlighet slöt henne i sitt varma sköte, såsom i profeten Natans liknelse den fattige mannen sitt enda får! Dock, fasten ej brudkransens myrten i landet växer, så växa där dock, med icke olika blad, evigt grönskande vaccinier i evigt grönskande skogar, och inga vintrar hava ännu kommit dem att vissna. Finns det eljest i brudeprydningen några sinnebilder av dygd, oskuld, trofasthet, jag ville gärna tillägga: mod och förtröstan på en Gud, som enligt profetens ord bor även i norden; då voro dessa sinnebilder här på sitt rätta ställe. Skall något syfta på det tillkommande, då böra även sinnebilderna av huslighet, anspråkslöshet, förnöjsamhet, samt omtanke och verksamhet vara med. Är denna brudeprydning och utstyrsel rik, så må man besinna att den borde så vara, om jag med något slags skäl skulle kunna tro att ingen varit lyckligare än jag. 

Aldrig var heller denna övertygelse fastare än då, såsom resultatet av alltsammans, Carolina (blott i dopboken och vid vigseln Fredrica), numera Laestadius, i den blomsterkransade skrindan följde mig åt norden. Vad kunde vinterns snö göra dem, som överskyggades av kärlekens vingar! vad nordens köld åt dem, som lågade av inre flammor! Vår kärlek började egentligen först där varest mången annan slutat. Ömsesidig blygsamhet och åtskilliga mångfaldiga och mångformiga väsen, som här i världen med ett gemensamt namn kallas omständigheter, i vilkas leder avstånd också rätt ofta förekommer, hade tillförne såsom en kall stenmur stått emellan oss, på vilken endast de enstaviga du och ja öppnat tillfälliga portar för var sin lika enstaviga kyss. Endast något brev av mig hade då och då flugit däröver och bibehållit kommunikationen. Nu vara den fullkomligen och på en gång nerbruten. 

Väl hade jag tillförne älskat, men icke är den största flamman, den obestämt svävande, tillika den mest genomträngande. Där lågan brinner stilla, men liksom fastväxt, där är den starkast: det är den eld som smälter och sammangjuter, som skiljer slagg från redbart guld. Då först blir världen med all dess herrlighet ett intet, och själen känner sig villig och nöjd att skiljas dädan med vad han vunnit. Han har ingen vidare önskan övrig, han har ingenting vidare att söka i jordens stoft och vänta efter i tidens vanskliga skiften. Det är då som han kan utbrista i det där "Herre, nu låter du din tjänare fara i frid." Men det är endast en själ, av tvenne sammangjuten, som med denna kraft höjer sig över jorden. Att åter skiljas, det är för honom döden. Det är som när konung Salomo ville hugga det omtvistade barnet mitt i tu: tillhöre det den rätta modern eller den orätta, allenast det vår leva och icke sönderhuggas! Sådan sinnesförfattning har jag erfarit, och mer än en gång förkommo de orden: huru gärna skulle vi icke nu dö, om blott tillsammans! Men hade döden kommit, visst hade han ingivit fasa, såsom fordom hos den gamle mannen som i sin vedermöda anropade honom, men blev förskräckt när han kom. Det hade kommit sig därav att döden till sin gestalt är kuslig att se i synen, och vid hans kalla handtag går en rysning genom märg och ben. Det hade varit ledsagaren men icke färden man bävat för. Sådana äro livets saligaste stunder. Så lycklig jag ock nu är,, så vet jag dock att jag en gång varit lyckligare, ty nu vill jag åter gärna leva.

Jag hade läst i en lärobok i gymnasiet att äktenskapet var för släktets fortplantning och uppfostran. Väl fick denna platta skolmästarlära av vår lärare sitt välförtjänta vitsord, men den förklaring han gav kunde jag ändå då icke fatta, ty saken är svår att i förväg förstå; den är till sin natur mer att erfara än att förklara, och för många sinnen, för alla missbildade hjärtan, förblir den i all evighet fördold. Här faller ordets säd på mycket hälleberg, och mången säger "oss vämjes vid denna lösa maten". Men skulle någonsin en människa kunnda giva sina medmänniskor i förväg ett rätt begrepp därom, kunde han med skäl börja med den gamle kaldens ord: Odi profanum vulgus et arceo et c., som på svenska heter: "Hedna hop, fly sångmörs helgedom, / nalkens vördsamt, nalkens hit, I unga / oförstörda ättlingar av Rom, / lyssnen, fängslen eder tunga / andaktsfullt vid lyrans ljud; / jag är prästen, jag vill sjunga / dygdernas förgätna bud." Till dem han kallar kan jag endast säga: "släck icke den heliga elden som brinner i Vestas (Kyskhetsgudinnans) tempel, då skolen I en gång själva se och erfara, ty annars kommen I sannolikt att famla i mörkret. Vad jag vet är det att något annat än släktets fortplantning och uppfostran måste tillkomma, innan människans äktenskap skall höja sig över djurens parning. Och må nu denna artikel sluta med dessa välbekanta ord: "De lyckliga! om jorden all / gått upp i rök, de ej sett flamman, / och fästet kunnat störta samman, / de hade icke hört dess fall. / Som söderns genius och nordens / med mun mot mun de hade stått, / och icke vetat att de gått / till himlens salighet från jordens."

Personer som föds och dör på samma datum

Det är ju lite roligt att lite mer än var 365:e människa föds och dör på samma datum. Det är pga extra stress, ålderskriser och annat något förhöjd risk att dö när man fyller år! De här kända personerna vet jag dog på sin födelsedag (ingen av dem dock på någon jämn och därmed extra stressig födelsedag):

Elizabeth av York den 11 februari (1466-1503)

Johan Runius den 1 juni (1679-1713)

Betty Ehrenborg (Posse) den 22 juli (1818-1880)

Corrie ten Boom den 15 april (1892-1983)

Ingrid Bergman den 29 augusti (1915-1982)

Två detektivnoveller ur Lagens långa näsa av Hans Alfredson

Det här är nog Hans Alfredsons litterära mästerverk - hör författaren läsa och njut:

1) "Växtkraft" eller "Bocken som trädgårdsmästare":

 

2) "Vem förlorade på affären?" eller "Tiden är någonting":

3) "Tio små negerbollar" eller "Fostersönernas hämnd"

Qwarnbyggare från Solfwo flyr för fienden Ryssen i Västerbotten 1716

Anno 1717, den 19 Martij, vid ordinarie Laga Winterting i SKIELLEFTEÅ. 

(Copia: Tore NIlsson Anno 1975, Andreas Holmberg Anno 2023)

/  4.

Qvarnbyggaren Erich Olofsson ifrån Österbottn Malax Sochn och Solfwo by beklagade hwem som enär fienden uti nästledne December månad förspordes till Piteå wara ankommen, hwarest han den tiden sig uppehölt, tagit sin Kiälcke, lagdt derpå det lilla han ägde, som war

en liten kista

ett skrijn,

en skinsäck,

en strömmingsbytta,

een Byssa,

een huggyxa och en Jernpanna

och med sin hustru och Son Hans tagit samma Persedlar Landwägen hijt Söderåt om Nattetijd. Enär han kom till Åbyn 4 mil ifr. Piteå, spordes att Ryssarne woro i antåg strax efter, då de af flyktingarne som hästar hade, körde fort Söder åt, men han med de sina gingo till fots hijt åt wägen. Enär de woro komne ett stycke opp i Backen från Åbyn, kunde de för de många efterkommande hästar ej hålla ut längre, utan drog kiälcken litet af wägen. lade ofwannämnde Persedlar af Kiälcken (litet af wägen) neder i snöns, den de hastigast kastade deröfwer och luppo efter wägen.

Enär de kommo inemot Tåmeå. tröttnade hustrun, men han och sonen höllo wägen längre fram /: dock heelt uttrötte och hungrige :/ till Fråstkågeå, och omsider till Skiellefteå Kyrkia och sedan till Löfånger, men hustrun hinte allenast till Storkåge.

Enär Larmet stillades, gick han tillbaka att see efter lämnade saker i skogen wid Åbyn, då han ingått hos Augustin Johansson at förnimma, om han hördt någon de samma öfwerkommit, såwida de icke funnits på det ställe han dem lämnade, hwilken sade sig ej mera hördt der om än at twänne Gåssar ifrån Tåmeå sedt Strömmingsbytta wid wägen.

Enär Erich kom till Tåmeå, fan han där Kistan opbryten och tom hos hustru Sara, som hon sade att en Prästedotter där Insatt, som farit till Phålmark by, dith Erich gick, men råkade henne icke hemma, dock fick han där igen Tälgyxan, två st. hugguxor, ett stycke barkadt läder, med det öfriga som i kistan war, men för honom är ännu bårta skinnet med een Compass uti, een Psalmbook, een Quinfolcks Myssa, een hatt, ett par wantar, een fältknif, och dess Resepass med något annat smått af ringa wärde.

Noch är bårta Byssan, två st. huggyxor och een skinsäck, där uti warit en Rya, en Renskinsfäll, och een gammal Klädesråck, tree par strumpor, ett par Wanttar. Och som Erich Pärsson i Åbyn hemfördt Kistan, så anhåller Erich Olofsson at han måtte sig förklara, om han sedt de ännu bortowarande persedlar.

Erich Pärsson tillstod sig öfwerkommit kistan Söndagsmorgon efter Larmet, den han hemfördt, så ock Säcken, Strömmingsbyttan och Kiälchen på samma Ställe, men tog allenast kistan derifrån, som en Prästedotter sedan till sig kände. Han hade ock före optagit en annan kista som en hustru ifrån Piteå ägde, och skall han aldrig öpnadt Qwarnbyggarens kista utan Prästedottern tog den ifrån honom läster.

Qwarnbyggaren sade, att Erich icke bekändt förr det han tagit kistan. Sade härhos sig hördt, att Tålfman Nils Fårss skall kiöpt een Panna utaf een Ryttare som torde wara hand. Nils Fårss ehrkände det samma och skall han givwit Ryttaren för densamma En daler Kopparmynt och några matpersedlar.

Nils Fårss´ dräng Nils Olofsson skall för Erich Persson omtalt, att Nämdeman Nils Fårss funnit een byssa utan Lodforme, den han giordt sig  af trä, stööpt sig een Kula och sedan skuttit een Skata med samma Byssa. Nils Fårss neckade dertill och sade sig någon annan Byssa haft än sin egen, som han gjodt sig Lodfoorm till, skolandes Nils Olofsson hafwa sagdt att Nils Fårss son Johan om tio åhr har det för honom bekänt.

Nils Olofsson tillstod sig hördt af Nils Forss´ son Johan om sine tio eller ellofwa åhr, att denne funnit een byssa utan lodform som han gjiordt sig af trä och skutat en Skata men hwad byssa det war, anten husbondens eller någons annans, sade Nils war sig okunnigt, af gårdsfolket har han ock hördt, att hudsbondfolket kiöpt een Panna med tre fötter och handtvätt uti, som qwarnbyggaren igenkände och honom nu tilstältes.

Pär Pärsson i Tåme wittnade sig sedt en bytta med Strömming uti uppå samma ställe som qwarnbyggaren lemnadt sina saker, den han ej tog, utan der lät qwarstå. Uppå samma ställe låg ock en lädersäck, som han tyckte, med gambla kläder uti, den han der lät qwarligga. Oppå samma ställe optog han een Rijn och med sig hem bar. Sammaledes ock en Klädesrock.

Dessa Pärsedlar har Pär förr än nu icke oplyst eller kungiordt, men lofwade ägaren återlefwerera.

Den 20 Martij.

Tilstod Pär Pärsson i Tåme(å) sig hafwa om händer af qwarnbyggarens saker förutan det som han i går bekände een gammal Rehm som ett hästetäcke, och kielcken, och hoos hans granne Elias Nilsson är ett Rehnskin och en Manfolks Mössa.

S:t Davids dag

Johannes Döparens dag

Den sanna nationaldagen

Imorgon är det vår tur

Grattis, Danmark! Imorgon är det vår tur:

Der er et yndigt land,

det står med brede bøge 

nær salten østerstrand, 

nær salten østerstrand.

Det bugter sig i bakke, dal,

det hedder gamle Danmark 

og det er Frejas sal, 

og det er Frejas sal.

Der sad i fordums tid 

de harniskklædte kæmper 

udhvilede fra strid, 

udhvilede fra strid,

så drog de frem til fjenders mén,

nu hvile deres bene 

bag højens bautasten, 

bag højens bautasten. 

Det land endnu er skønt 

thi blå sig søen bælter 

og løvet står så grønt, 

og løvet står så grønt 

og ædle kvinder, skønne møer 

og mænd og raske svende 

bebo de danskes øer, 

bebo de danskes øer.

Hil drot og fædreland!
Hil hver en danneborger,
som virker, hvad han kan,

som virker, hvad han kan!

Vort gamle Danmark skal bestå 

så længe bøgen spejler 

sin top i bølgen blå, 

sin top i bølgen blå.

A Oehlenschläger:

Orter som rimmar på varandra del 6

Göteborg - Nöteborg

Liikavara - Siikavara

Sangis - Kangis

Vivungi - Kulmungi

Täby - Läby

Rambo - Kambo

Framnäs-Stamnäs

Stocka - Västerocka

 

Hälsningar på kröningsdagen

"Ers majestät, som barn i Guds kungarike välkomnar vi dig i konungarnas konungs namn." 

"I hans namn, och efter hans exempel, kommer jag, inte för att bli tjänad utan för att tjäna."

Över 70 år sen sist...

Då var Karl III bara en liten snorunge... nu den äldste brittiska monarken någonsin (mycket tack vare att hans mor blev den mest långlivade och långregerande någonsin)! Så här såg det ut idag, den 6 juni 2023!

Majblomman

Alltså, jag älskar majblomman som idé och brukar alltid köpa när ett barn plingar på! Men måste de verkligen tillverkas i hotfulla Kommunist-Kina som svek löftet till Hongkong och laddar för attack mot Taiwan? Varför inte i t ex Lettland eller taiwanesiska Republiken Kina - även om "vinsten" blir lägre? Nån kan ju tappa lusten att köpa om det fortsätter så här!

Ny kungssång

Jag och en kollega i Storuman ställde oss på varsin stol och sjöng den på varje personalfest. Men den delvis blasfemiska och i original kusligt undergångsromantiska Kungssången behövde en uppdatering. Se alternativ text nedan och ta med den i kommande valborgsaftonsfiranden tills kungen dör och det blir dags för Drottningssången!

Alt text:

1. Ur svenska hjärtans djup en gång

en samfälld och en enkel sång 

som går till kungen fram.

Var honom trofast och hans ätt,

gör kronan på hans hjässa lätt,

ja, värna sanning, fred och rätt,

du folk av frejdad stam!

2. Du himlens Herre, med oss var,

välsigna nu den kung vi har

och liva på vår strand 

de gamla dygders art igen, 

ja, tron och hoppet, kärleken,

och låt din Ande vila än

här över nordanland!

Vårens Präst

Solen har stärkts och luften mjuknat just före påskdagen. Men det är en kryptisk klarhet med en anda inte bara av nyhet utan av revolution. Det finns två stora arméer i det mänskliga intellektet som kommer att kämpa intill slutet om denna vitala punkt, huruvida påsken bör gratuleras för att den infaller under våren - eller våren för att den infaller under påsken. 

De enda två saker som kan tillfredsställa själen är en person och en berättelse - och t.o.m. en berättelse måste handla om en person. Det finns förvisso mycket mäktiga retelser och nöjen att finna i rena abstraktioner som matematik, logik - eller schack. Men dessa rent intellektuella nöjen liknar de rent kroppsliga nöjena. D.v.s., de är rena nöjen, även om de kan vara gigantiska; de kan aldrig genom en ren ökning av sej själva bilda lycka. 

En människa som just ska hängas kan njuta av sin frukost, särskilt om det är hennes favoritfrukost, och på samma sätt kan hon njuta av en diskussion med prästen om kätteri, särskilt om det är hennes favoritkätteri. Men huruvida hon kan njuta av någondera beror inte på någondera - det beror på hennes andliga attityd till den följande händelsen. Och denna händelse är verkligen intressant för själen, eftersom den är slutet på en berättelse och (som vissa anser) slutet på en person.

Nu är detta en enkel sanning som, likt många andra, är alltför enkel för att våra vetenskapsmän ska se den. Och det är här de tar fel, inte bara om den sanna religionen utan om falska religioner också, så att deras uppfattning om mytologi är mer mytisk än myten själv. Jag drar mej inte för att säga att de tar helt fel när de t.ex. påstår att Kristus var en legend om döende och återupplivad vegetation, likt Adonis eller Persephone. 

Jag säger att även om Adonis var växtlighetens gud, har de fått hela idén om honom om bakfoten. Till att börja med är ingen tillräckligt intresserad av vissnande grönsaker som sådana, för att göra någon särskild mystik eller maskerad av dem, och alldeles säkert inte tillräckligt för att förklä dem till bilden av en mycket vacker ung man, som är något enormt mycket intressantare. Om Adonis förknippades med lövfällningen på hösten och vårblommornas återkomst, var tankeprocessen helt annorlunda. Det är en tankeprocess som uppträder helt spontant hos alla barn och unga konstnärer; den uppträder spontant i alla friska samhällen. Det är mycket svårt att förklara den i ett sjukt samhälle.

Människans hjärna utsätts för korta och märkliga tupplurar. Ett moln döljer förnuftets stad eller vilar på fantasins hav; en dröm som mörklägger lika mycket om den är ateismens mardröm eller avguderiets dagdröm. Och precis som vi alla har rest oss upp från sömnen med ett ryck och funnit oss själva säga någon mening utan mening, förutom i midnattens galna språk, så rycker den mänskliga tanken upp sej från sin dåraktiga trance med någon fullständig fras på sina läppar; en komplett fras som är komplett idioti. 

Olyckligtvis är det inte som med drömmeningen som vanligen glöms medan man tar på sej skorna eller sätter i sej frukosten. Denna meningslösa aforism, som uppfanns medan tanken sov, hänger fortfarande vid människans tunga och påverkar alla hennes relationer till förnuftiga dagsljusföreteelser. Alla våra kontroverser förvirras av vissa frastyper som inte bara är osanna utan alltid meningslösa - som inte bara är inadekvata utan alltid och genomgående oanvändbara. Vi känner igen dem överallt där en människa talar om “de starkastes överlevnad”, när hon bara menar “de överlevandes överlevnad” eller överallt där någon talar om att de rika “har sina insatser i landet”, som om de fattiga inte kunde lida av vanstyre eller militära nederlag, eller när någon talar om att “fortsätta mot framsteg och progression”, vilket bara betyder att fortsätta att fortsätta, eller när någon talar om “en regering bestående av det visa fåtalet” som om de visa kunde plockas ut genom sina pantalonger. “Det visa fåtalet” måste betyda antingen de få som dårarna anser visa eller de stora dårar som själva tror att de är visa.

Det finns ett stycke nonsens som moderna människor alltid finner sej själva säga, t.o.m. sedan de är mer eller mindre vakna, och som alltid irriterar mej speciellt. Det uppkom inom 1800-talets populärvetenskap och särskilt i förbindelse med studiet av myter och religioner. De brottstycken av svammel som jag syftar påyttrar sej ofta i formen “denne gud eller hjälte föreställer solen.” Eller “Apollo som dödar Python betyder att sommaren fördriver vintern.” Eller “Kungen som dör i slaget västerut är en symbol för solnedgången i väst.”

Nu skulle jag verkligen ha trott att t.o.m. de skeptiska professorerna, vars skallar är lika grunda som stekpannor, hade insett att mänskliga varelser aldrig tänker eller känner så. Betrakta vad som förutsätts i detta påstående. Det förutsätter att urmannen gick ut på en promenad och med stort intresse såg en storbrinnande fläck på himlen. Han sa då till urkvinnan: “Min kära, vi bör hålla tyst om detta. Vi får inte sprida detta. Barnen och trälarna är så smarta. De kanske upptäcker solen endera dagen om vi inte är väldigt försiktiga. Så vi kallar den inte ‘solen’, men jag ska rita en bild av en man som dödar en orm, och när jag gör det så vet du vad jag menar. Solen ser inte alls ut som en man som dödar en orm, så ingen kan rimligen förstå. Det kommer att bli en liten hemlighet mellan oss, och medan trälarna och barnen tror att jag är upphetsad av en storslagen saga om en slingrande drake och en brottande halvgud, kommer jag i verkligheten att avse denna fantastiska lilla upptäckt att det finns en rund gul skiva uppe i luften.”

Man behöver inte känna till mycket mytologi för att inse att detta är en myt. Det kallas vanligen “solmyten.” Naturligtvis var det alldeles tvärtom. Guden var aldrig en symbol eller hieroglyf som föreställde solen. Solen var en hieroglyf som föreställde guden. Den primitiva människan gick ut med sitt huvud fullt av gudar och hjältar, eftersom det är huvudets huvudsakliga användningsområde. Sedan såg han solen i middagens herravälde och i skymningens nöd, och han sa: “Det här är hur gudens ansikte skulle se ut när han hade slagit draken” eller “Det här är hur hela världen skulle blöda västerut om guden besegrades till sist.”

Ingen mänsklig varelse var någonsin så onaturlig att hon dyrkade Naturen. Ingen människa, hur anlagd hon än (liksom jag) må vara för fetma, dyrkade någonsin en man så rund som solen eller en kvinna så rund som månen. Ingen människa, hur attraherad hon än må vara av konstnärlig besjälning, trodde någonsin verkligen att dryaden var lika mager och stel som trädet. Vi människor har aldrig dyrkat Naturen, och skälet är verkligen mycket enkelt. Skälet är att alla människor är övermänniskor. Vi har tecknat vår egen bild på Naturen, liksom Gud har tecknat sin bild på oss. Vi har sagt åt den enorma solen att stå stilla; vi har fixerat den på våra sköldar. Och när det fanns stora naturkrafter vi för tillfället inte kunde kontrollera, har vi tänkt oss storslagna varelser i mänsklig gestalt som kontrollerar dem. Jupiter betyder inte dunder. Dunder betyder Jupiters marsch och seger. Neptunus betyder inte havet; havet är hans, och han gjorde det. Med andra ord, vad hedningen verkligen sa om havet var “Endast min fetish Mumbo kunde resa sådana berg ur blotta vattnet.” Vad hedningen verkligen sa om solen var: “Endast min farfarsfar Jumbo kunde förtjäna en så strålande krona.”

Angående alla dessa myter är min egen position ytterligt och även sorgligt enkel. Jag säger att du inte kan förstå en enda myt förrän du har funnit att en av dem inte är en myt. Pumpspöken betyder ingenting om det inte finns riktiga spöken. Förfalskade sedlar betyder ingenting om det inte finns riktiga sedlar. Hedniska gudar betyder ingenting, och kommer aldrig att betyda någonting, för dem av oss som förnekar den kristne Guden. När väl en gud erkänns, om än en falsk gud, börjar Kosmos veta sin plats, som är andrahandsplatsen. När det väl är den verklige Guden faller Kosmos ner inför Honom, och erbjuder blommor i vårens tid liksom eldar i vinterns.

“Min älskling är som en ros” innebär inte att poeten prisar rosor under bilden av en ung flicka. “Vem är månen och kungen på min himmel” betyder inte att Julia uppfann Romeo för att göra månens rundhet rättvisa. “Kristus är Påskens Sol” betyder inte att bedjaren prisar solen under emblemet Kristus. Gudinna eller gud kan klä sej i vår eller sommar; men kroppen är mer än draperingen. Religionen tar nästan vanvördigt på sej naturens dräkt, och kristendomen har verkligen gjort det lika bra med snön till jul som med snödropparna på våren.

Och när jag ser över de solbelysta fälten vet jag i mitt innersta att min glädje inte bara är en glädje över våren, för våren ensam, som alltid försvinner, vore alltid vemodig. Det finns någon eller något som går där, för att bli krönt med blommor. Och min glädje ligger i ett löfte som ännu är en möjlighet - och i de dödas uppståndelse.


G.K.Chesterton ur “A Miscellany of Man”, råöversatt 2001 A.H. - men läs originalet om ni får tag i det!

Erik Johan Stagnelius

Idag har det gått 200 år sedan Erik Johan Stagnelius dog i Stockholm, ännu inte 30 år gammal. Hör: