Vital debatt om kristna som politiska påtryckare eller medlöpare - och om liberalismens möjligheter och begränsningar

Jag vill inte skriva så mycket själv just nu. Bara länka till mycket vitala och för oss alla (inte bara kristna) intressanta debattinlägg i Dagen: Magnus Malm, Jakob Olofsgård och Joel Halldorf.

Nu får vi hoppas på lite verkstad

Nu när vi har en regering kan diskussionerna ta fart om vilka samhällsproblem som utöver "de 73 punkterna" behöver åtgärdas med stöd av en tänkande riksdag och regering. I insikt om att absolut ingenting är bra bara för att Sverigedemokraterna tycker att det är dåligt! Eller dåligt för att SD tycker att det är bra! Ingen åsikt är f ö så klok att inte också någon idiot delar den (gäller alla partier).

Lars Lindström skriver förvisso nog så tänkvärt idag. Liksom Johan Norberg häromdagen. Bägge texterna bör kännas ganska uppmuntrande för oss i C och L.

Men vi bör även läsa och ta till oss mer kritiska Ann-Charlotte Marteus´ synpunkter. Och Anna Dahlbergs. Och Gunnar Wetterbergs. (Ibland älskar jag faktiskt Expressen för dess självständighet, även gentemot Liberalpartiet). Värnskattens avskaffande är visserligen ett gammalt sosselöfte, och vi har knappast infört nyliberalismen för att vi återgår till samma marginalskattenivå som på Ingvar Carlssons tid. Men i alla fall.

Och vi borde nog återigen läsa den på köns- och genusområdet grundligt tänkande och välskrivande vänsterskribenten Kajsa Ekis Ekman (Hon skrev visserligen detta för ett drygt år sedan, i januari 2018, men hennes kritik får inte tigas ihjäl - den är mer än aktuell fortfarande!).

Och - ännu en favorit i repris - Karin Pihl om den fortsatta sammanblandningen av stat och kyrka. (Men varför, varför, varför skrev hon inget om detta inför riksdagsvalet?).

Jag ber förresten så mycket om ursäkt för att Liberalpartiet inte lyckades få Centerpartiet (den liberala motorn?!) och Arbetarpartiet Socialdemokraterna att lämna sin orimliga medverkan i ett av våra trossamfunds beslutande organ. Någon trodde att saken inte ens kommit upp i regeringsförhandlingarna! Så mycket för åtskillnaden mellan stat och kyrka: vi kan alltså gärna förbjuda trossamfund att starta skolor, men inte politiska partier att sitta i ett trossamfunds styrelse!

Därefter behöver vi, inte bara i partiet Liberalerna, läsa miljöengagerade Staffan Werme. Och, inte minst, människovärdesengagerade journalisten Elisabeth Sandlund, mor till en dotter med olika funktionsnedsättningar. Vad håller vi - och Sveriges riksdag - på med egentligen? Här finns plats för både enskild opinionsbildning - fler än SD och Rfsl måste våga tala ut och komma ut! - och för gemensamma livsstilsförändringar på många plan, oavsett gällande budgetar. Vi behöver både varandras ifrågasättanden och varandras stöd för att komma framåt tillsammans.

Och frågan måste naturligtvis ställas: Vad ska vi ha Public Service och betala 1% av vår inkomst till när dess journalister inte verkar våga ställa relevanta frågor över hela fältet, inte mer än övriga media iaf, utan t ex avstår från att pressa partier som vill styra kyrkan och som inte förmår ge ofödda något som helst rättsligt skydd i tider av utvidgad fosterdiagnostik och accelererande rashygien? Är Thomas Ramberg och Fredrik Furtenbach så mycket bättre och objektivare än t ex Lena Mellin? Ska vi ge "problemformuleringsprivilegiet" till medier som hur vi än vänder oss på ett eller annat sätt framstår som och kanske delvis också måste vara statsstyrda (nej, det blir förstås inte bättre om SD tar över rodret, tvärtom)?

Månförmörkelse

Äntligen har jag för första gången sett en månförmörkelse i kristallklart nattväder - perfekta förhållanden (10 år till nästa förmörkelse)! Jag var vaken i morse och såg hur månen långsamt "åts upp" för att klockan 5.41 vara helt förmörkad men ändå synlig mot "himlens djupblå grund". En upplevelse!

Bättre och bättre dag för dag?

Och man behöver absolut inte vara kommunist för att reagera på denna Oxfam-rapport.

En av min barndoms kyrkor

Det blir en golfsimulatorhall i Björkskatakyrkan (Björkskatekyrkan har jag aldrig hört någon säga förr). Som uppvuxen på Björkskatan (8-19 års ålder) har jag ju en hel del upplevelser därifrån. Bl a övade jag en tid flitigt på den första orgeln där - den fantastiskt fina som sedermera inköptes (med cymbelstjärna och allt) fick jag aldrig chansen att röra.

Å andra sidan låter det ju fint att verksamheten flyttar, inte till domkyrkoförsamlingen, för dit hör redan hela Björkskatan, utan till Andreaskyrkan!

Quisling

Trine Vikinge replikerar väl på Sara Skyttedal i Östgöta-Korrespondenten.

Logiskt utfall av regeringsförhandlingarna

Vissa gormar väldeliga nu. Men Annie Lööf och Jan Björklund gjorde ju bara samma bedömning som även Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund gjorde 2014: att Alliansen inte kan regera när den är mindre än de rödgröna och Sverigedemokraterna bara behöver rösta på sitt eget förslag för att de rödgröna ska kunna spöa Alliansen. (SD behöver alltså inte aktivt rösta med vänsteroppositionen, vilket ju är betydligt pinsammare).

Skulle de nya partiledarnas analys (Ulf Kristoffersson och Ebba Busch Thors) ha någon grund i verkligheten, hade ju Alliansen aldrig behövt lämna regeringsmakten för fyra år sedan: det hade bara varit att regera vidare med aktivt stöd av Sverigedemokraterna.

Konstigt att Kristoffersson (först Kinberg Batra som fick avgå!) och Busch Thor svävade så på målet beträffande relationen till Sverigedemokraterna. Eller rättare sagt: att de faktiskt var så tydliga med att de tänkte försöka regera även om Alliansen blev mindre än de rödgröna. D v s att även en röst på SD i deras ögon skulle kunna bilda underlag för en Kristoffersson-regering.

Den analysen och den "informationen" - som saknade förankring i Alliansen som helhet - kan ha kostat Kristoffersson statsministerposten. Han hade hehövt vara tydligare med att den som ville ha honom som statsminister inte kunde rösta på Sverigedemokraterna. Och han hade då bara behövt få ett (1) mandat ytterligare på SD:s bekostnad, så hade han varit statsminister nu. Inte osannolikt alls.

Men de rödgröna backade i höstas jämfört med förra valet. Det är därför rimligt att politiken inte blir lika mycket vänster som tidigare - och det har både Annie Lööf och Jan Björklund genom tuffa förhandlingar sett till. Att överenskommelsen slår mot nyetablering av kristna friskolor är inte särskilt liberalt, men Moderaterna gick ut sista veckan före valet med samma förslag (tills vidare). Det värsta är att varken Centerpartiet eller Socialdemokraterna tvingas lämna Svenska kyrkans beslutande organ. Där är Centerpartiet inte en liberal motor utan en konservativ bromskloss.

Och vem ska ta tag i den här verkligheten? I en tid som ser knäsättningens och änglamakeriets återkomst.

Nu är Lule i topp hur en än räknar!

Efter att Brynäs igår kväll besegrat Frölunda och Lule Hockey gjort sin plikt mot Örebro leder Lule serien hur en än räknar, trots att Frölunda spelat en match extra. Men det känns lite retligt att det på SHL:s hemsida skrivs att Lule nu gick upp i topp. Vad då "gick upp i" - de har ju legat där efter 7-4-vinsten mot Mora, liksom under större delen av november och december!!!

Lule leder serien

Lule leder de facto Svenska hockeyligan (SHL). Precis som man gjort större delen av november och december. Det är bara det att Frölunda verkar ligga snäppet före, eftersom de nu hela tiden har en match mera spelad. Så även om Lule ledde serien efter såväl 29:e som 30:e omgången får de inte längre kallas serieledare. Så benämns däremot Frölunda, trots "tjuvstarterna". Jätteviktigt? Nej! Orättvist? Ja!!!

Kristersson eller Löfven?

Imorgon blir det överläggningar i Gävle om hur gävleborgsliberalerna ska ställa sej till de olika statsministerkandidaterna. Jag kommer att fara som representant för Hudiksvall. Och jag kommer att lyssna noga på vad som erbjudits, men alliansen och Kristersson hade behövt ett par mandat ytterligare för att riktigt tas på allvar som regeringsunderlag.

Någon kvinnlig statsminister tycks fortfarande - 100 år efter att själva möjligheten infördes - inte vara aktuell.

Gott nytt år!

Champisåret 2018 är slut. Pommacåret 2019 har tagit sin början. Gott Nytt År, allesammans! Särskilt Göteborg, som fyller 400!

[Från 4/1: Om karolinernas dödsmarsch för 300 år sedan]