Bland rattfyllon, kleptomaner och pyromaner

Jag måste ju säga att de homosexuella ofta buntas ihop med väldigt konstigt folk. Människor som "utan alla jämförelser i övrigt" vill visa på att man kan älska alla människor utan att godkänna deras handlingar, har på något sätt fått för sej att detta visas bäst genom att prata om kleptomaner i samma andetag som homosexuella.

Den kristdemokratiske riksdagsmannen (1998-2006) Erling Wälivaara från Norrbotten gjorde det, likaså adventistpastorn i Delsbo Jerker Sjölander (Ljusnan 19/4). Om de åtminstone hade skrivit något i stil med TILL OCH MED eller INTE ENS om "kleptomanerna" (nä, det skulle ändå inte hjälpa), men när nu dessa fullt åtalbara människor nämns i samma andetag som samkönat samlevande, då luktar det onekligen homofobi (detta överutnyttjade men tyvärr ibland relevanta begrepp).

Jag kan bara vädja: sluta med dylika jämförelser! Ni skadar både dem ni angriper och i tänkande människors ögon den sak ni säger er företräda. Även om ni inte jämför rakt av, så är det kränkande att jämförelser med kriminella grupper alls kommer upp! Ska det jämföras, så jämför åtminstone med någotsånär jämförbara företeelser inom området frivillig sexuell samlevnad.

Rädda Sverigedemokraternas årskonferens!

"Jag hatar dina åsikter, men är beredd att dö för att du ska få ha dem!" Vare sej det nu var Voltaire eller någon annan som sa detta, så är det väldigt tjusigt sagt. Svårare att praktisera för såväl Voltaire som oss andra, dock.

Igår höll jag på att sätta kvällsmackan i vrångstrupen när jag såg på Aktuellts 21-sändning. Att Sverigedemokraterna inte kunde hålla sin årskonferens (landsmöte?) i Sverige utan var tvungna att boka plats i Danmark är ju en ren och skär skandal! Nu tycker jag det borde vara varje kommuns plikt att erbjuda Sverigedemokraterna en bra lokal, skyddad från stenkastande "anti-fascister".

För bara i några enstaka fall handlade det om aversion mot Sverigedemokraternas egna åsikter. Det vanligaste skälet till att partiet nobbades var säkerhetsskäl - p.g.a. stenkastande anti-(Sverige)demokrater ville man inte riskera övriga gäster eller kommande bokningar.

Jag säger som Errold Westman i Skarvsjöby: SKÄMMES! Framför allt ni s.k. anti-fascister som använder fascismens metoder, men också ni/vi "demokrater" som inte ställer upp och garanterar Sverigedemokraterna möjligheten att hålla fredliga sammankomster i vårt eget land.

Vart ska detta bära hän? Överlåter vi till våldsamma anarkister att värna allas lika värde och till Sverigedemokraterna att värna yttrandefriheten, ja, då är vi illa ute. Djävulskt illa ute (OBS ingen svordom utan bara värdering/konstaterande).

Vadå jobbgaranti?

Jag måste instämma i oppositionens funderingar kring begreppet "jobbgaranti" som regeringen och arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin lanserat. Vad är det man garanterar? Är det jobb åt alla ungdomar, som man kan frestas tro? Eller är det något i stil med Ingela Thaléns vallöften - ett löfte att det är en målsättning som man lovar att göra allt för att uppfylla?

Hursomhelst är satsningen på ungdomar bra och viktig. Synd bara om en dum språkanvändning ska få dölja det.

Med cykel i skärgården

En sällsynt möjlighet fick jag i går, den 11 april 2007, när jag i strålande sol cyklade rakt ut i Bottenviken! Jag körde bil till Lövskär längst ut på Hertsölandet i Luleå, parkerade bilen och cyklade österut.

Varje år brukar flera mil vintervägar plogas upp på havet utanför Luleå, och fortfarande bär isen både bilar och traktorer, men det här året och den här tiden spelar det inte så stor roll var man kör. Isen är ungefär lika välsopad utanför som innanför plogvallarna från i januari.

På mammas fräscha cykel trampade jag med solen i ansiktet. Nästan till den stora luleskärgårdens yttersta gräns. När jag kommit ca 20 km från fastlandet såg jag slutligen hur horisonten liksom blev någon centimeter bred och dessutom blå och glittrande. Även om det väl var flera kilometer kvar till öppet vatten kände jag att jag nått "världens ände" och svängde av innanför Småskär för att åka tillbaka en delvis annan väg.

En fantastisk upplevelse! (Inte minst den smått otroliga skylten om att eldning och fiske på vägen är förbjudet!)

Glad Påsk!

Det blev ju ingen handelsstrejk i påsk. Och det var ju trevligt. Fast som Anders Eklund i Ljusnan 5/4 påpekade kan man ju undra varför det framställdes som så fasansfullt att några affärer ev. skulle ha stängt över påskhelgen. Om prästerna skulle ha hotat med strejk hade reaktionen enligt Eklund inte varit tillnärmelsevis lika kraftig.

Fast jag vet inte jag. Även de som inte går i kyrkorna under påskhelgen hade troligen både uppmärksammat och reagerat på inställda gudstjänster under kristenhetens viktigaste högtid.

Medan vi funderar på om Eklund har rätt eller inte vill jag önska alla en fortsatt Glad påsk! För påskdagens glädjebudskap har - om det är sant, vilket jag tror - oerhörda konsekvenser även efter långhelgen. Jag citerar den engelske journalisten G. K. Chesterton (1874-1936):

Ingen mänsklig varelse var någonsin så onaturlig att hon dyrkade Naturen. Ingen människa, hur anlagd hon än (liksom jag) må vara för fetma, dyrkade någonsin en man så rund som solen eller en kvinna så rund som månen. Ingen människa, hur attraherad hon än må vara av konstnärlig besjälning, trodde någonsin verkligen att dryaden var lika mager och stel som trädet.

Vi människor har aldrig dyrkat Naturen, och skälet är verkligen mycket enkelt. Skälet är att alla människor är övermänniskor. Vi har tecknat vår egen bild på Naturen, liksom Gud har tecknat sin bild på oss. Vi har sagt åt den enorma solen att stå stilla; vi har fixerat den på våra sköldar. Och när det fanns stora naturkrafter vi för tillfället inte kunde kontrollera, har vi tänkt oss storslagna varelser i mänsklig gestalt som kontrollerar dem.

Jupiter betyder inte dunder. Dunder betyder Jupiters marsch och seger. Neptunus betyder inte havet; havet är hans, och han gjorde det. Med andra ord, vad hedningen verkligen sa om havet var “Endast min fetish Mumbo kunde resa sådana berg ur blotta vattnet.” Vad hedningen verkligen sa om solen var: “Endast min farfarsfar Jumbo kunde förtjäna en så strålande krona.”

Angående alla dessa myter är min egen position ytterligt och även sorgligt enkel. Jag säger att du inte kan förstå en enda myt förrän du har funnit att en av dem inte är en myt. Pumpspöken betyder ingenting om det inte finns riktiga spöken. Förfalskade sedlar betyder ingenting om det inte finns riktiga sedlar. Hedniska gudar betyder ingenting, och kommer aldrig att betyda någonting, för dem av oss som förnekar den kristne Guden. När väl en gud erkänns, om än en falsk gud, börjar Kosmos veta sin plats, som är andrahandsplatsen. När det väl är den verklige Guden faller Kosmos ner inför Honom, och erbjuder blommor i vårens tid liksom eldar i vinterns.

“Min älskling är som en ros” innebär inte att poeten prisar rosor under bilden av en ung flicka. “Vem är månen och kungen på min himmel” betyder inte att Julia uppfann Romeo för att göra månens rundhet rättvisa. “Kristus är Påskens Sol” betyder inte att bedjaren prisar solen under emblemet Kristus. Gudinna eller gud kan klä sej i vår eller sommar; men kroppen är mer än draperingen. Religionen tar nästan vanvördigt på sej naturens dräkt, och kristendomen har verkligen gjort det lika bra med snön till jul som med snödropparna på våren.

Och när jag ser över de solbelysta fälten vet jag i mitt innersta att min glädje inte bara är en glädje över våren, för våren ensam, som alltid försvinner, vore alltid vemodig. Det finns någon eller något som går där, för att bli krönt med blommor. Och min glädje ligger i ett löfte som ännu är en möjlighet - och i de dödas uppståndelse.

G.K.Chesterton ur “A Miscellany of Man”, råöversatt 2001 A.H. - men läs originalet om ni får tag i det

Varma mars

Så här efter flera veckors oavbruten sol ser jag nästan med viss tillfredsställelse hur vackra, vita cumulusmoln seglar in över landskapet. Men nog är det ändå nästan otroligt: mellan 10 och 15 grader på dagarna i snart två veckors tid! Nattfrost visserligen, men ändå!

I förrgår kväll åkte vi bil till 325-meters-nivån och åkte skidor i Acktjärbo, ett par mil nordväst om Bollnäs. Men nu får vi ställa in dem för gott. Tänka sej att första april ifjol gnistrade fälten av djup, nyfallen snö - vi gjorde snöänglar och skidpåren på Bolleberget preparerades ännu en gång. Den 7 april köpte familjen nya skidor på Intersport och gjorde en 3 km-tur tillsammans till Gammel-Hults. Här i stan alltså!

I år är det nästan mindre snö och is än till Valborg i fjol. Då låg isen kvar på Varpen ända in i maj - nu tror jag att sjön blänker vilken dag som helst. (Rekordkort isläggning i så fall, eftersom isen inte la sej förrän för 3 månader sen).

Sjuk klimatförändring eller frisk variation? Jag sörjer i varje fall inte den tidiga våren - det enda jag har problem med är ständiga töperioder mitt under den själva skidsäsongen. I år tycker jag faktiskt att vintern var rätt stabil när den väl kom.

Donera mera!

Ständigt läser man tragiska reportage om unga och gamla som fått vänta alldeles för länge på organtransplantation! Och ständigt får man höra kraven på att organ därför ska kunna tas utan vidare från alla döda, såvida de inte tydligt sagt nej till organdonation. En sorts "omvänd bevisföring" på organdonationernas område.

Det är inte svårt att förstå desperationen eller medlidandet och ty följande önskemål. Men vi som tror på medborgaransvar och misstror samhällelig "expropiering" av såväl egendom som kroppar, vi tror fortfarande på en annan lösning. Nämligen att driva opinion så att de allra flesta gör det naturligaste av allt: frivilligt testamenterar eventuellt användbara organ till behövande medmänniskor. Tydliggör din inställning du också - ring donationslinjen 020-77 11 77 idag! Så att vi slipper lagändringar där de dödas rättigheter ställs mot de levandes behov.

Inte fel att önska

I lördagens Ljusnan (24/3) ondgör sej Mauri Ignatius över att flyktingar enligt Ljusnan "ratar Bollnäs". Enligt honom är det tydligen illa att flyktingar har synpunkter på var i Sverige de vill bo. De ska vara mer ödmjuka än så.

Fast det kan väl ändå inte vara fel att önska? Man kan förstås diskutera i hur stor utsträckning önskemålen ska tillgodoses. Men jag tror att varken Mauri eller jag som flyktingar i ett framtida, välmående Somalia helt skulle strunta i om vi placerades i en tråkig ökenhåla nära gränsen till Etiopien eller om vi fick bo vid kusten i huvudstaden Mogadishu, nära Indiska Oceanens sandstränder. Särskilt om de flesta nordbor bodde vid Somalias sydvästkust.

"Vi utlänningar vill ju gärna vara nära varandra, på grund av språket och så", säger Yousef Kasem Mohammed i lördagens Ljusnan (pappa i en familj som faktiskt valde Bollnäs!) Helt naturligt, tycker jag, oavsett om man är flykting eller ej. Varför hamnade annars så många utvandrade svenskar just i Minnesota på 1800-talet?

Det är kanske snarare Ljusnans ordval ("Flyktingar ratar Bollnäs") som borde ifrågasättas? "Många föredrar andra orter" hade kanske varit en mer saklig och mindre provocerande rubrik?

Gumman Tö - låt bli vår snö!

Skidturen i förrgår blev nog den sista för säsongen. Då var snön så blöt att den inte kunde fastna på skidorna! Nåväl - nästan två månaders ihållande vintertemperatur (ytterst få töväder) är inte att beklaga. Riktigt hyfsad hälsingevinter, måste jag säga. Även om det nog hade varit bra för min fysik med ytterligare några veckors dagliga milturer.

Överhuvudtaget är attityden till årstiderna och vädret något av en överlevnadsfråga för norrlandslänen. Lever vi bara för somrarna kommer vi och framför allt våra efterkommande inte att härda ut någon längre tid. Somrarna är längre och ofta bättre söderut - det är bara att erkänna. Det är framför allt vintern som är vårt bidrag till årscykeln - och då måste den erkännas som den fantastiska naturupplevelse den (särskilt vårvintern) är, inte ständigt göras ner som ett beklagligt avbrott i sommarsolandet.

(Fast visst finns det vinterdagar då även jag bara vill dra något gammalt över mej...)

Ett nytt liv - så länge snön är kvar åtminstone

Sedan min fru i fredags eftermiddag sa "Ut och åk skidor" så har jag gjort just det. En mil om dan. Nu är jag uppe i 5 mil. Helt klart syresätts blodet på ett annat sätt än tidigare, även om kaggen på magen knappast förtärs i brådrasket. Men lite packning ska man ju ha med sig i skog och mark ;)

Huruvida detta är ett verkligt nytt liv återstår att se. Kommer Gumman Tö i morgon är det antagligen slut med mina frisksportarambitioner. Att jogga är förfääärligt tråkigt - då får man ju inte vila ens i utförsbackarna. Men så länge snön ligger, min fru vill och byxorna håller tänker jag fortsätta. "En mil om dagen / håller doktorn från magen."

För att nu komma in på ämnet livsåskådning, skulle jag vilja slå ett slag för mer skogsmotion av rent andliga skäl. Inte nödvändigtvis under gudstjänsttid (även om friluftsgudstjänster är underbart) men som en möjlighet till vardagsandakt och vardagsmeditation. Det är sällan t.ex. en sång eller psalm - eller varför inte ett bibelord? - liksom går in i blodomloppet som när den sjungs eller högläses i skidspåret. Även den som inte är troende och bedjande har en fantastisk möjlighet till reflektion eller "bara" ren re-kreation. Åter-skapelse erbjuds ständigt. "Se, jag gör allting nytt" säger Gud enligt bibelns sista bok. Både kropp och själ får vi lägga i hans re-formerande hand.