Gravskändning i Tallinn?

Jag vill med kraft instämma i utrikesministerns och hela EU:s stöd till Estland i den påkomna konflikten med Ryssland. Estland har rätt till självbestämmande och får flytta vilka monument och gravar de vill. Estland ockuperades, inte befriades, av en Sovjetunion som på ett förskräckligt sätt gjorde upp med Hitlertyskland om Östeuropas delning. Att Hitler bröt överenskommelsen gör inte Stalin ädlare.

En annan sak är förstås vad som är moraliskt lämpligt att flytta. Monument är väl en sak för sej - dessa kan ju t.o.m. skrotas, även om jag som historiskt intresserad gärna vill ha dem kvar någonstans, inte minst de "värsta". Men gravar är dock en lite annan sak, och jag har faktiskt viss förståelse för ryssarnas upprörda känslor (däremot inte för vissa reaktioner på både gatugängs- och regeringsnivå). Det är faktiskt inte självklart vist och klokt att bryta gravfriden på det sätt som nu skett, även om en krigskyrkogård onekligen låter som en ganska lämplig slutdestination för de ryska soldatkropparna.

Ockupanter? Javisst. Men också unga, beklagansvärda offer för kriget mot Hitlertyskland - och allierade till Storbritannien och USA...

Plikt och rätt - lag och evangelium

I samband med debatten kring folkpartiet förvånas jag över alla överord om "kravhöger" m.m. Varje vettig människa, och särskilt varje förälder, vet väl att alla utan undantag behöver både kärlek och tydliga regler, både kram och krav. I kristna sammanhang talar man ofta om lag och evangelium, och det diskuteras ofta, just nu inom EFS (Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen) hur proportionerna bör vara. Det är närmast komiskt att jämföra med diskussionen inom folkpartiet liberalerna, där ledarskiktet också anklagats för att vara alltför "lagiskt".

Evangelium i egentlig mening är ju det glada budskapet om Jesus och frälsningen genom tron på honom. Och det ligger i den meningen utanför politikens område. Men i överförd bemärkelse kan man nog tala om ett "politiskt evangelium" - där man försöker hjälpa människor främst genom gåvor och förmåner av olika slag, och en "politisk lagiskhet", där man försöker hjälpa människor främst genom tydliga krav och gränssättningar. I bästa fall har de båda sidorna kombinerats på ett hälsosamt sätt, där man betonat både "rättigheter och plikter".

Även jag vill nog hävda kärlekens, de goda gåvornas och "evangeliets" primat. Det är där vi har själva växtkraften, glädjen och energin - både i andlighet och samhälle. Men just politiken handlar ju mycket om lagar och regler. Och vi kommer aldrig undan nödvändigheten av krav - och t.o.m. ibland straff (eller "påföljder" om man vill använda ett mindre laddat ord). För att tukta och beskära sådant som växt in på andras utrymme, eller med andra ord rikta om energi som kanaliserats fel. Människan är nog bättre skapt än den "svarta pedagogiken" tänkte sej, men delar av oss behöver absolut hållas efter på olika sätt. I kombination med kärlekens förtroenden, från både vår Herre och från våra medmänniskor.

Ja, vem har sagt att det skulle vara lätt? (Somliga folkpartikritiker, möjligen...)

Konstiga protester mot nationella prov i 9:an

Man kan naturligtvis - som alltid - diskutera om skolminister Jan Björklund och folkpartiet håller en alltför hård linje i skolfrågor. Men många av protesterna mot fler nationella prov i 9:an (alltså i fler ämnen än svenska, engelska och matematik) tycks utgå ifrån att det kommer att bli mer prov totalt under 9:an och därmed en ökad stressituation.

Det där anser jag vara mycket osannolikt. Känner jag oss lärare rätt, så tar vi inte på oss mer dubbelarbete än nödvändigt. Får vi ett färdiggjort prov i t.ex. samhällskunskap, så inte kör vi vår egen variant dessutom. Det blir nog mycket att rätta ändå.

En annan sak är frågan hur likriktad undervisningen i t.ex. samhällskunskap är och bör vara. Risken finns naturligtvis att nationella prov gör undervisningen i vissa ämnen alltför stereotyp. Å andra sidan beror det på hur proven utformas och hur stor del av kurserna de bedöms täcka. Och ökade jämförelser mellan olika skolor och landsändar tror jag inte är någon nackdel.

Men den sistnämnda diskussionen bör absolut tas. Både i och utanför skolan.

Vetenskapen stillastående?

En gammal metodiklektor jag hade på Lärarhögskolan i Ume påstod att man om 2 maj brukade skalda: "Vetenskapen stillastående / på grund av illamående."

Hoppas verkligen att det inte är så illa! På något sätt känns det ju ändå ganska fräscht med arbetarrörelsens demonstrationståg 1 maj. Frisk luft och motion. En bra "återställare" efter en kanske väl sen valborgsafton. I år slapp ju socialdemokraterna dessutom demonstrera mot sej själva, vilket måste ha känts som en lättnad. (Det är ju inte lätt att regera hela tiden).

En liten fråga dock: Är socialdemokratin socialistisk längre? Och om inte - när övergavs den ideologin till förmån för - tja, socialliberalismen? (Ungefär som vi länge frågat oss om vänsterpartiet är kommunistiskt och när man slutade vara det).

Cykelkärra mot växthuseffekt

En ganska underbar upplevelse var det att igår, söndag, kunna köra alla tre barnen till och från kyrkan - med cykel! Tack vare att två satt i cykelkärran och en i barnstolen på pakethållaren så gick det utmärkt, i alla fall ända tills lille Staffan somnade och lutade sitt trötta huvud mot min rygg.

Att kunna ta sej fram cyklande är en stor förmån. Det är friskvård och indirekt naturvård - det är bra att Sverige satsat så mycket som vi gjort på cykelvägar. Tyvärr känner jag mej inte välkommen på t.ex. Max eller Prix när jag kommer cyklande - det är som om man mest anpassat sej till bilisterna och deras "drive-in-behov". Cyklar och, ännu värre, cykelkärror får inte precis några egna parkeringsrutor - de får liksom klämmas in nånstans vid behov.

Något att förbättra, således! Det är väl inte så dumt med mål att sträva mot?

Glad Valborg

Glad Valborg tillönskas alla. Utan alltför mycket fylla och villa. Är inte våren själv det bästa ruset? Även i kall och regnig form kommer den ju med Ljus och Doft!

Sverigedemokraterna till Karlskrona

Det meddelas nu att Karlskrona kommun tar emot sverigedemokraternas årskongress den 18-20 maj. Karlskrona, hmm... ja, skulle inte polisen klara av "antifascisterna" så har ju staden som bekant ett ovanligt stort antal aktiva inom nationalsocialistisk front som säkert gärna tar upp alla kastade handskar från extremvänsterhåll.

Måtte det nu inte bli alltför många tillresta från någondera sidan ;o/. Det kan inte hjälpas - det hade nog blivit lugnare i Bollnäs ;o) Men trots allt: principiellt bra att Karlskrona kommun ställde upp med lokaler. Trots de goodwill-risker det kan föra med sej.

Karlskrona som extremhögerfäste är väl inte precis vad kommunen vill bli känd som. Men nu slapp Sverige i alla fall bli känt som landet där Antifascistisk aktion med våldsmetoder avgör vad som får sägas och inte sägas offentligt.Och nu får vi bemöta sverigedemokraterna på vanligt hederligt vis.

Konstig avgång för Leijonborg

Det är väl OK att avgå som partiledare efter 10 år vid styret. Det är möjligt att partiledningen hursomhelst borde ha bytts ut inför valet 2010. Men att Leijonborg nu närmast tvingas bort redan i år luktar skunk.

Att som DN påstå att han "klamrade sig fast vid makten för länge" är ju enbart löjligt. När skulle han ha gått? Mitt i uppbyggnaden av den borgerliga alliansen? Strax före valet 2006 (i samband med dataintrånget?)? Strax efter valet, just vid regeringsbildningen? Sällan.

Lars Leijonborg borde ha fått sitta kvar ett tag till. Absolut. Att kalla 7,54% av rösterna för ett katastrofval är löjligt när det handlar om ett parti som endast ett par gånger i nyare tid har fått tvåsiffriga resultat.

Och den påstådda högervridningen? I stort sett medial vulgärpropaganda, möjligen med visst stöd av förre partisekreterarens utspelsstrategi. Men om tydliga krav i skolan och ett norgeinspirerat språktest för presumtiva medborgare är högeridéer, då heter jag Kalle. Leijonborg var och är en utpräglat socialliberal politiker, och den som likställer honom med Dansk Folkeparti eller våra egna sverigedemokrater kan ju med fördel studera sagda partier lite noggrannare. Liksom folkpartiet liberalerna.

Rysslands återuppväckare på lit de parade

Jeltsin död och på lit de parade inför begravningen. Ja, att hans hjärta skulle orka i hela 76 år var faktiskt mer än jag trodde. Det plockades ju ut ur kroppen i ungefär en timme för ca 10 år sedan under en avancerad bypass-operation.

Klokt av honom att till slut bli pensionär vid millennieskiftet - han fick ju därmed njuta sitt otium i över 7 år. Om det var klokt att utse Putin till efterträdare är en annan femma.

Vad man än anser om Jeltsin - ryssarna lär se honom som en förlorare och den nationella stolthetens dödgrävare - står det helt klart att han gjorde en historisk insats, särskilt de där ödesdigra dagarna 1991.

Att återigen få tala om Ryssland var en befrielse, också för oss i väst. Sovjetunionen var förskräckligt, framför allt ideologiskt men också rent språkligt, som ord betraktat! ("Sovjetmänniskorna..." hu!). Men nu gäller det att inte även begreppet Ryssland fortsätter att dras i smutsen av Moskvas politik. Rädda organisations-, press- och mötesfriheten! Värna tjetjenerna!

Leijonkungen går

Måndagen den 22 april var onekligen händelserik. Lars Leijonborg kastade in handduken. Jag hakar gärna på den socialdemokratiska återvinningstrenden och föreslår Maria Leissner som partiledare.

Om det förra gången (1995-97) var hennes största svaghet att hon inte satt i riksdagen är det förstås inte bättre på den fronten nu, men hon är - liksom Mona - 10 år äldre och klokare, och partiet bör ha rimligare förväntningar på opinionssiffror nu än förra gången då hon möttes av ständiga ifrågasättanden p.g.a. siffror som faktiskt översteg vad partiet under Leijonborg fick något år senare (1998).

Fungerar det inte med Leissner, av riksdagsplatsskäl och annat, så vill jag ha Birgitta Ohlsson, Karin Pilsäter eller - OK då - Jan Björklund. Han är inte sämre för att han är karl. Däremot vore det helt klart en smula riskabelt för ett så principfeministiskt parti som folkpartiet att under 10 år till ha en man som ledare. Risken är ju då att både moderaterna och kristdemokraterna hinner före och att folkpartiet inför valet 2014 framstår som det enda parti som inte satsat ordentligt på en kvinnlig partiledare (Leissner blev ju bara en parentes ungefär som Karin Söder 10 år tidigare).

Nyamko Sabuni då? Vet för lite om henne än, men hennes engagemang mot kvinnlig könsstympning har min fulla sympati. Engagemanget mot religiösa friskolor i största allmänhet tycker jag dock är stötande - där är Maria Wetterstrands linje mer i enlighet med min. Ett val av Sabuni till partiledare skulle dock effektivt ta död på vulgärpropagandans likställande mellan Sveriges folkparti och Dansk Folkeparti. Att inte bara välja en kvinna utan därtill en s.k. "invandrare", en "blatte", skulle faktiskt vara epokgörande. Nu vill jag dock inte bara ha en symbol utan en verklig personlighet i toppen. Men det är fullt möjligt att Sabuni är en sådan.