När (s) skriver historia

(insändare i Ljusnan luciadagen 2008)

Ja, Ove Ericsson (s), inte blir jag mindre förundrad än du när jag tar del av din socialdemokratiska historieskrivning (Ljusnan 6/12). På sätt och vis talar den väl för sej själv och bevisar min tes att många sossar tror att det är de själva som, trots övrigas protester, byggt upp det här landet. Enligt Ericsson är det socialdemokraterna som har varit för "sociala reformer som har gynnat Sveriges folk", och vilka som har varit emot "kan nog alla säkert räkna ut själva".

Så Ericsson tror på fullt allvar att inga sociala reformer skulle ha genomförts om vi haft borgerliga regeringar under efterkrigstiden? Eller att inga sociala reformer har genomförts ute i Europa i länder där socialdemokrater inte varit lika dominerande?

Det är sant att vi i folkpartiet haft alternativa, framsynta idéer om hur t.ex. pensionssystemet skulle utformas. Men vi har sannerligen inte motsatt oss ett väl fungerande pensionssystem! Och vi har konsekvent stött den generella välfärdspolitiken utan att fördenskull vilja ha socialism och kamp mot alla rika.

Men det vill ju inte dagens socialdemokrater heller. Jag är alls ingen sossehatare. Partiet har gjort två historiska insatser under 1900-talet. Den första när partiet 1917 äntligen gjorde upp med vänsterns vålds- och revolutionsromantik och skilde sej från kommunisterna, som man inte heller förrän nu velat inlåta sej i regeringssamarbete med. (1917 gick man istället i regering med liberalerna!).

Den andra historiska insatsen var när man mot slutet av seklet ledde arbetarrörelsen i socialliberal riktning, bort från socialismen. Vandringen mot utökat statligt ägande och oändliga skattehöjningar syntes avslutad. Göran Persson var den förste s-ledare som aldrig tog ordet socialism i sin mun.

Problemet är att den historiska omsvängningen varken resulterat i definitiva kongressbeslut eller tydliga löpsedelsrubriker ("S överger socialismen"). Och tänker Sahlin nu regera med Ohly skriver hon historia av helt motsatt art: för första gången någonsin släpps en kommunist in i en svensk socialdemokratisk regering.

Men kommer väljarna att tillåta det?

Drabbande inlägg i dödshjälpsdebatten

På Svenska Dagbladets Brännpunkt skriver två ryggmärgsskadade, förlamade men idag ändå mycket aktiva män om s.k. "läkarassisterat livsslut". De är mycket skeptiska till detta. Och de förklarar varför. Läs och fascineras!

Dåliga tider, strålande tider

Socialismens mask

G.K. Chesterton (1874-1936) skrev följande tänkvärda analys för snart ett sekel sedan i essän "Socialismens mask". Den kan naturligtvis ifrågasättas (vad menas med "ärliga" i första satsen, och på vilket sätt förloras "kampen för de fattiga"?). Men intressant diskussionsunderlag är den.

Huvudmålet för alla ärliga socialister just nu är att förhindra socialismens ankomst. Jag säger det inte som en elakhet utan tvärtom som en komplimang: en komplimang till deras politiska instinkt och folkliga anda. Jag erkänner att det kan kallas en överdrift, men det finns verkligen en slags skojsocialism som det är mycket möjligt att de moderna politikerna kommer överens om att införa; och om de lyckas med det är kampen för de fattiga förlorad.

Magsjuka

Visst blir man lycklig (inte) av att spy. Det lättar en stund, och sen är det dags igen.

Nu är det i varje fall 7 timmar sen. Så jag törs luta mej över tangentbordet en stund ;o)

Magnus Betnér om jämställdhet

Jag vet inte om jag är likhetsfeminist eller särartsfeminist (det varierar tror jag), och jag är inte övertygad om att varje procentuell avvikelse från 50% kvinnliga byggnadsarbetare eller 50% manliga förskollärare o.s.v. beror på strukturellt förtryck och taskig uppfostran.

MEN - som far till en både tuff och känslig dotter (och två tuffa och känsliga killar) är jag övertygad om att Magnus Betnér har många poänger i sin råa men engagerade jämställdhetsanalys (inte minst det där med barnkläderna...) - finkänsliga personer uppmanas att för en gångs skull bortse från språket och fatta själva poängen:

Årstafrun börjar blogga

Världens förmodligen enda 1700-talsbloggare heter Märta Helena Reenstierna, även kallad Årstafrun. (Ett miniatyrporträtt av henne, till maken på namnsdagen 13 november 1796, har upphittats så sent som i år!). Hennes bloggpost för den 4 december och följande dagar (1798 och framåt) kan läsas på Antik & Auktions hemsida. Intressanta perspektiv på vår tid - vad har förändrats på 210 år och vad är sej märkvärdigt likt? (Förutom vädret). Vad är "överklass-" eller "kvinnoperspektiv" och vad är allmänmänskligt?

God läsning! Och tack för initiativet, antikochauktion.se och Nordiska museet!

Varför ska staten vara alla goda gåvors givare?

OK för att vi ska ha en stark stat och en väl utbyggd skola, vård och omsorg (och varför inte även ett gott försvar och polisväsende?). Men att så till den milda grad fokusera på staten och "bidrag genom stat och kommun" att man är beredd att riva upp en eventuell avdragsrätt för gåvor - måtte den införas! - är väl ändå typiskt socialistiskt?

Socialdemokraternas och vänsterns motstånd - miljöpartiet verkar som vanligt mer frihetligt - är nästan skäl nog för mej att vilja införa avdragsrätt för gåvor till ideella ändamål. Men även rent principiellt anser jag att både rika och icke-rika borde uppmuntras att använda mer av sina inkomster till annat än satsningar på sej själv. Jag kallar gåvor till ideella ändamål en frivillig självbeskattning, och de pengarna borde absolut få vara obeskattade. Det skulle även minska föreningars och samfunds beroende av statsbidrag, för mej en positiv sak i sej.

PS. Broderskapsrörelsen fronderar tydligen mot sina partikamrater. Heders! DS.

Att bära åsnan

Nej, det är ingen ny adventsbetraktelse som rinner mej i hågen, utan historien om pappan, pojken och den nyinköpta åsnan. Hur det än gjorde med åsnan ansåg folk att det var fel, och till slut bar de åsnan på en stång som slant ner i älven.

Lite så är läget när det gäller svensk fordonsindustri. Om t.ex. staten skulle köpa Volvo och/eller Saab riskerar det att dra in staten i mångmiljardförluster, som skulle skada statsfinanserna svårt och dra på regeringen mycket kritik. Om staten å andra sidan inte lägger ett bud, kommer regeringen att anklagas för passivitet och ges ansvaret för tiotusentals människors arbetslöshet.

Fatta att borgerliga regeringar åker dit på värsta bautakriserna hela tiden! Sannerligen otajmat ;o). Men visst är det knepigt, det här.

Jag ser det ju av miljöskäl inte som någon hållbar lösning att hushållen även i framtiden ska ha 1-2 bilar var. Vi har själva en vision om att leva bilfritt när barnen blivit lite större. På så sätt är fordonsindustrin, och särskilt då personvagnarna, ingen större framtidsbransch.

Fast visst kommer bilar, miljöanpassade bilar, att behövas även i framtiden, och nya marknader uppstår hela tiden.

Och visst, om det absolut säkert handlade om ett statligt ägande under en kort övergångsfas - om det säkert fanns hugade köpare till Saab och Volvo någon gång under 2009. Men hur vet man det? Och hur skulle det bli om staten satt som huvudägare till Saab och Volvo de närmaste 10 åren och producerade bilar som folk inte ville ha?

Gärna statliga satsningar på forskning m.m., kanske också visst delägarskap eller andra begränsade former för ekonomisk stöttning. Men huvudägarskap till företag som ingen annan vill driva? Tveksamt, ytterst tveksamt.

Jesus eller Karl XII?

Jag måste ju säga Karl XII-firandet närmast känns som ett vanhelgande av Första advent. Samtidigt vill jag lägga en stor del av skulden för oroligheterna i Lund (jag har skrivit en C-uppsats om Karl XII-firandet där) på motdemonstranterna och ordningsmakten, som för ca 20 år sedan inte klarade av att freda de mer "gubbiga" Karl XII-firarna från trakasserier (de fick då ta sin tillflykt till Kulturhistoriska museet i Lund). Året efter det såg ett gäng nynazister det som sin uppgift att försvara Karl XII-firandet, och då började anarkister i massor att invadera Lunds gator den 30 november (många från Köpenhamn!).

När vänsterextremister ska försvara demokratin och högerextremister ska försvara yttrandefriheten kan det bara sluta illa. Och, som sagt, första advent med dess fridsbudskap känns som ett särskilt opassande tillfälle för nationalistiska manifestationer. Om än det nog för många i Jerusalem i påsktider för snart 2000 år sedan var fråga om just en sådan manifestation - hosiannarop mot den romerska ockupationsmakten.

(F.ö. anser jag att midsommarafton är vår sanna nationaldag).