Legitimt självförsvar - eller kontraproduktivt övervåld?

Jag kan ibland undra varför vi är så många utrikespolitiska amatörer som framträder som något slags experter i just palestinafrågan. Vad Marocko gör i Västsahara skiter vi t.ex. högaktningsfullt i. Inte heller är vårt engagemang för kurdernas sak påfallande utbrett. Men OK, nu gör alltså även jag ett försök till amatöranalys av den aktuella konflikten.

En sak är klar: naturligtvis kan inte Israel låta Hamas fortsätta skjuta raketer in på israeliskt territorium, mot civila mål dessutom, utan att slå tillbaka med kraft. Och det visste Hamas (se förra inlägget).

Och sätter Hamas i system att bädda in militärt i civilt, d.v.s. offra sina egna med vilje, är det inte konstigt att dödsoffren blir orimligt höga. (Det är knappast bara den militärt starkare sidan som begår krigsförbrytelser i så fall - är det sant att Hamas använder den egna befolkningen som levande sköldar, så är detta verkligen ett kriminellt övergrepp mot de palestinska familjerna).

Ändå, och som sagt: när motståndarna uppenbarligen tigger om stryk och vill få hjälp med martyrproduktionen, så är väl frågan i vilken utsträckning man måste bönhöra dem. Stärks Hamas´ ställning i Gaza - liksom Hisbollahs i Libanon 2006 - är väl inte särskilt mycket vunnet från Israels synpunkt sett? Hamas som, i motsats till Fatah, inte erkänner Israel utan tvärtom vill utplåna det.

Å andra sidan: Hisbollah slutade faktiskt skjuta mot Israel från Libanon efter Israels militära aktion sommaren 2006. Så helt resultatlös var den inte, även om den ohyggliga demoniseringen av Israel knappast upphörde i vare sej Libanon eller de palestinska områdena - snarare förstärktes.

Ja, det är inte lätt. Måtte våldet upphöra och båda parter erkänna varandras legitima krav på en stat inom tryggade gränser! Det måste förstås bli slut på den "immunitet" mot rannsakan och dom som USA ger sej själv och Israel. FN-resolutioner och internationell rätt måste naturligtvis gälla lika för alla. Det innebär att vi varken bör försvara eller angripa Israel på andra grunder än vi försvarar/angriper andra länders handlingssätt. Jag tänker definitivt inte bojkotta Israel förrän vi börjar bojkotta Ryssland (Tjetjenien) och Kina (Tibet). Israel är till själva sin existens långt mer hotat av Iran och dess hejdukar i Palestina än vad Ryssland eller Kina är hotat av sina grannar och gränsbor. Det ursäktar inte vad som helst. Men det förklarar faktiskt en hel del.

Förfärliga gemensamma intressen för Israel och Hamas?

Det som pågår i Gaza är utan tvivel fruktansvärt, fasansfullt. Även om jag liksom vägrade ta in det under jul- och nyårsfirandet, i en känsla av maktlöshet och behov av ostörd julfrid för egen och familjens del. (När vi nu har chansen: Kära vänner, trots lågkonjunktur och finanskris har vi faktiskt inte KRIG!!! Det kan bli jobbigt ändå, men kära vänner: vi har faktiskt FRED!!!).

Det mest fruktansvärda med Gazakonflikten är, tycker jag, det som antyddes för mej i en DN-artikel häromdagen. Att både Hamas och Israel ville komma till en militär konflikt innan USA får en tydlig ledning igen. Att Hamas försöker provocera fram ett krig som ska ge Hamas´ nya sympatier bland palestinier och världsopinion - och att Israel försöker krossa Hamas militärt i ett krig som ska ge Israels regering chansen att vinna valet om några veckor.

Kan det vara möjligt? Jag tänker på en novell av Chesterton i boken "Mr Ponds paradoxer", där det berättas om två parter som är fullkomligt ense - om att slåss!

Liten väderrapport

Sedan vi i måndags kväll kom hem till Hälsingland från julfirandet i Lule - som avslutades med flera dagars töväder på hela Nordkalotten! - har vi bara haft rejält kalla vinterdagar. Det var 15,9 minusgrader när vi kom hem och 15,6 minusgrader på morgonen därpå. Så har det fortsatt - en del sol på dagarna men bister kallt.

Fast nyårsafton - igår alltså - var det relativt milt: temperaturen steg upp mot -2,5 grader Celsius innan den vände neråt igen för att under morgonen och dagen ligga på omkring -12. Ikväll ytterligare fyra grader kallare. Rejäl vinter här i Hälsingland alltså - det ska vi inte klaga på. Gumman Tö, låt bli vår snö!

Gott nytt år - med lagom med tid och pengar

Gott Nytt År 2009, allihop!

Tror jag ska börja det nya året med att länka till kirunabrorsans blogginlägg om tid och pengar - de dyker inte precis upp stup i kvarten men det är ju desto skojigare när de kommer!

Brorsans blogginlägg, alltså.

(Jaja, pengarna också ;o).

Ge julfrihet åt Dawit Isaak

Det är otroligt men sant - den svenske medborgaren Dawit Isaak , idag 42 år, har suttit i eritreanskt fängelse sedan han var 35 år - utan dom och rättegång! - och varit skild från sin familj i Göteborg längre än jag har varit gift (då har vi ändå hunnit få tre barn i åldrarna 6, 4 och 2 år). För regeringskritiska artiklar och ett upprop om demokrati i sin tidning Seit. Hur sjukt är inte det?

Och - frågan går inte att komma ifrån - hade svenska staten och 9 miljoner svenska medborgare varit lika passiva om den fängslade skribenten och medborgaren ifråga hade hetat exempelvis Per-Gunnar Evander?

Nä, det är bara att peststämpla eritreanska regeringen och diktatorn Isayas Afewerki så länge det här pågår. Enligt Reportrar utan gränser är det bara Nordkorea och Turkmenistan som har lika dålig yttrandefrihet som Eritrea. Heter man som Eritreas president Isayas borde man väl som julprofeten Jesaja "predika frihet för de fångna och förlossning för de bundna" (Jesaja 61:1) och ljus för "det folk som vandrar i mörker" (Jesaja 9:2) istället för att som den ondskefulle kungen Manasse (som lät avrätta Jesaja) bura in sina profetröster så länge det bara går.

Eritreanska ambassaden ska inte få känna att vi så smått börjar glömma Dawit - det ska fortsätta vara direkt pinsamt att vara eritreansk regeringsföreträdare, både hemma och utomlands.

Alltså: Eritrea är inget rättssamhälle, Eritrea är inget rättssamhälle. Isayas Afewerki är ett ovanligt dåligt skämt t.o.m. för att vara diktator. Eritrea är ett bov- och tjyvsamhälle där regeringen borde stå inför rätta för människorov - för att den likt sina höga(?) föredömen burar in människor utan dom och rättegång. Jag stödde som så många svenskar Eritreas självständighet från Etiopien, men var det verkligen denna enpartistat och detta unkna skämt till lag och rätt som vi och eritreanerna hoppades på?

God jul tillönskas Dawit Isaak och hans familj. (Riktigt god blir den naturligtvis inte förrän de får fira den tillsammans - det borde väl kunna ske åtminstone vid trettonhelgen om Sveriges och Eritreas regeringar får tummen ur nån gång?).

Julfrid åt förföljda minoriteter

Statsvetaren Anders Strindberg skriver på Svenska Dagbladets Brännpunkt om att Sverige m.fl. ger för dåligt stöd åt den kristna minoriteten i Mellanöstern. Den förföljelse som förekommer anses ofta självförvållad, eftersom människor med normal självbevarelsedrift borde ha kunnat behålla sin tro för sej själv utan att hela tiden manifestera den.

Jag har tidigare dragit parallellen till de homosexuellas situation, och jag kommer att fortsätta dra den. I Sverige fortsätter vi utvisa homosexuella även till Iran (som har dödsstraff för hs.) med argumentet att man inte är hotad så länge man inte lever homosexuellt offentligt.

Säga vad man vill om bakgrunden till religiösa upplevelser och sexuella prefrenser - men borde vi inte kunna vara överens om att det är en mänsklig rättighet att få manifestera tro och kärlek offentligt, oavsett vad andra tänker och tycker om det man håller på med? Borde inte kyrkoledare skriva en debattartikel tillsammans med företrädare för Rfsl - det mediala genomslaget torde inte utebli - och driva den här saken? Starkt och med eftertryck!

För, som jag påpekat tidigare, det är ju bra märkvärdigt att inte också politiskt aktiva brukar avkrävas tystnad och lojalitet mot regimen i självbevarelsedriftens namn. Trots att man ju över hela världen får ha vilka åsikter man vill - bara man inte uttrycker dem.

Ut med politrukerna från kyrkomötet

Den 20 september 2009 är det kyrkoval (för oss som är medlemmar i Svenska kyrkan). Den 20/9 2009, lätt att komma ihåg.

Och fram till dess ska de politiska partierna bort från kyrkan! Snart sänker sej julefriden, men redan nu vill jag flagga för den kampanj som jag och andra tänker föra vintern 2009, nämligen en kampanj för att alla politiska partier ska dra sej ur kyrkovalet. Inte bara frisera sin partibeteckning något, som "Kristdemokrater i svenska kyrkan" eller "Folkpartister i svenska kyrkan (FISK)", eller rejält som "Fädernas kyrka" (sd), utan dra sej ur på riktigt!

Sverigedemokraterna är åtminstone konsekventa - de vill verkligen återinföra statskyrkan och på så sätt är det inte konstigt att de engagerar sej i Svenska kyrkan som politiskt parti. Men det är faktiskt ganska äckligt att folkpartister och kristdemokrater, som absolut och på riktigt ville skilja kyrkan från staten, också efter den formella skilsmässan fortsätter uppträda som folkpartister och kristdemokrater också i kyrkan.

Kyrkan kan ju omöjligen vara skild från staten, när samma partier som t.ex. bestämmer om äktenskapet i riksdagen sedan kan knalla över till kyrkomötet och bestämma samma sak där. Oavsett var man står i äktenskapsfrågan, komprometteras ju kyrkomötets beslut (precis som ämbetsreformen 1958) av att det med visst fog uppfattas som ett rent politiskt beställningsjobb. Reinfeldt lovar och kyrkan lyssnar. Jag kan som politiskt liberal i princip även tänka mej att diskutera t.ex. en legalisering av polygami eller syskonäktenskap - om nu staten inte ska lägga sej i vuxna, frivilliga familjebildningar - men skulle som konservativ evangelisk-luthersk kristen bli ytterligt bekymrad om Svenska kyrkan då återigen uppfattade sej som förpliktigad att välsigna allt som staten godkänner.

Av detta och av många andra skäl är det hög tid att nu äntligen skilja kyrkan från staten på riktigt. Att de politiska partierna dominerar i kyrkans beslutande församling är precis lika olyckligt som om riksdagspartierna vore definierade av tro: "Islamiska partiet", "Ateistiska partiet", "Lutheranerna", "Nyandliga partiet" och "Buddhisterna". På vilket sätt har jag i kyrkliga frågor något gemensamt med alla "folkpartister"? Folkpartiet består ju just av både sekulära humanister, konservativa lutheraner, buddhister m.fl. som har en gemensam politisk ideologi. Det passar bra i riksdagen. Men i Sveriges evangelisk-lutherska kyrka???

Vi har ju inte som folkpartister, inte ens som kristna folkpartister, någon gemensam syn på t.ex. bibel, evangelisation och mission - vore det då inte rimligare att ansluta sej till andra nomineringsgrupper utifrån inställning i just kyrkliga frågor? T.ex. Frimodig kyrka eller Gabriel - eller någon nomineringsgrupp man själv vill bilda tillsammans med likasinnade från alla politiska partier (eller helt opolitiska). Och i somliga fall vore det rimligaste förmodligen, sanningen att säga, att man helt lämnade kyrkan. (Borde jag t.ex. som evangelisk kristen verkligen känna mej kallad att sitta i styrelsen för sekulära förbundet Humanisterna?).

Alltså: Bort med riksdagspartierna ur kyrkomötet redan 2009! Skriv insändare och bilda opinion, allihop - även ni som inte är medlemmar i Svenska kyrkan men vill skilja era politiska partier från den konstiga och nästan världsunika inblandningen i Svenska kyrkans affärer. Ring och förmå kvarvarande partibekännare - hur goda kyrkopolitiker du än tycker att de är - att efter årsskiftet överge systemet och ansluta sej till en opolitisk grupp eller starta en egen. (Vi har faktiskt hela vintern på oss). Om de förstår att de annars förlorar våra röster kan det hända saker.

Det skulle ju kunna bli en riktigt rolig manifestation - om alla bara la ner och sökte sej till nya grupper tvärs över de i detta sammanhang ofta fullkomligt irrelevanta partigränserna! Jag instämmer helt i vad Lotta Gröning skrev i Aftonbladet (bortsett från hennes för en socialdemokrat oväntat osolidariska resonemang om kyrkoavgiften):

Skilj kyrkan från politrukerna!

Skidåkning på kommunhuset - favorit i repris

Nu när julen närmar sej och den myckna snön tyvärr just nu töar bort, kan jag inte annat än lägga in den gamla goda videosnutten med "backhoppning" från kommunhustaket i Arvidsjaur. Håll till godo - se men inte göra!

Ska man skratta eller gråta eller vad?

En ding-ding värld, det är vad det är. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser om Bernard Madoff och hans pyramidspel i mega-giga-format. (Han bekände själv för sina söner, som gick till polisen).

Det sjuka är ju inte att förre Nasdaq-chefen Madoff hittat på något så här löjligt dumt. Det sjuka är ju att så många placerare, och inte minst amerikanska finansinspektionen, kunnat låta detta fortgå och själva låtit sej bedras. Nog är det så man baxnar - små skurkar straffas ju även för snatterier, men en sån här storskurk har verkligen gjort något bokstavligen ur-bota hiskligt! Vad ska man hitta på för straff egentligen? Hundratals miljarder kronor lär ju aldrig gå att fiska fram igen - de har väl hamnat hos dem som gick med i början (det är ju så pyramidspel fungerar).

Jag glömmer aldrig den prydlige dåren jag gjorde lumpen med och som försökte få hela plutonen att gå med i hans hyperidiotiska pyramidspel. Inga tjusiga dokument i världen kunde för mej dölja principen att vi förväntades ge honom en hundring var, för att sedan själva var och en gå och leta reda på tjugo andra idioter (tillsammans fyrahundra) som kunde tänkas vara villiga att ge OSS en hundring var. (O.s.v.). Jag tyckte alltsammans var pinsamt, övermåttan pinsamt, och det allra pinsammaste var att det fanns kompisar som ö.h.t. övervägde att gå med. (Antingen är man ju då dum i betydelsen korkad eller dum i betydelsen elak).

En liknande situation hamnade jag i när jag bodde i Umeå i början av 2000-talet - och det var knepigare, för där var det en god vän som i god tro försökte få mej att gå med i ett liknande, fast betydligt mer väldesignat "investeringsspel". Men pyramidprincipen framträdde tydligt, och jag hade fullt schå att förklara min aversion utan att verka dumförklara honom och de säljande gästerna.

I Albanien utlöste ju dylika pyramidspel veritabla upplopp några år efter kommunismens fall - och det är klart: jämfört med såna här "kapitalistiska" idiotier framstår ju kommunismen som höjden av ekonomisk sans och balans.

Ny skoprotest

Förutom att den ur en synvinkel känns lika läskig som tårtningen av kungen och nedsprutningen av statsministern (det är ju en attack mot personens kroppsliga integritet och skulle i princip ha kunnat vara ett mordförsök) så har ju skoattacken mot president Bush sina komiska poänger. Chrustjov lär ju ha dunkat skorna i bordet när Hammarskjöld talade i FN, men här drivs ju skoprotesttekniken ett steg längre.

Och säga vad man vill om Bush, men kommentaren "allt jag kan säga är att det var storlek 43" är ju fullständigt lysande!