Förra fredagskvällen kom beskedet -
det blev ingen Pride-parad i Belgrad i år heller. Heder åt Birgitta Ohlsson och andra som protesterar; jag vill på mitt detta enkla sätt få instämma, även om serbiska myndigheter knappast uppmärksammar det. Det är helt enkelt skandalöst att man viker sej för de extremistgrupper som år 2010 attackerade och skadade 100 poliser i samband med den enda Pride-parad som kunnat genomföras. Det är extremistgrupperna som ska bestraffas, inte fredliga medborgare.
Ett demokratiskt land måste kunna skydda 1 maj-demonstrationer, Jesusmanifestationer, Pride-parader m.m. utan att vika sej för hot från militanta högerextremister, ateister eller homofober - och det är alla medborgares ansvar, inte bara polisens, att se till att också grupper vi inte själva tillhör har möjlighet att manifestera sej. Vem ska annars stå upp för oss när det är vår tur att bli drabbade av intoleransen?
Jag har länge stört mej på att det i Sverige alltmer anses som självklart att alla människovänliga medborgare ska gå med i de Pride-parader som nu sprider sej över landet. Jag anser
inte att en Pride-parad i regel är en allmän manifestation för mänskliga rättigheter. Lika lite som 1 maj-demonstrationer eller Jesusmanifestationer - där det ju också finns en agenda utöver den allmänmänskliga: i Pride-fallet ganska utrerade queer- och normkritikläror, i 1 maj-fallet olika former av socialism och i Jesus-fallet kristen evangelisation.
Det utesluter inte att man kan dela en hel del gemensamma värderingar och vid vissa tillfällen både kan och bör sympatigå för att skydda övriga deltagare och visa solidaritet - precis som jag hoppas att en vanlig borgarbracka skulle kunna ansluta sej till ett av högerextremister attackerat 1 maj-tåg och att en ateist till en av ateistextremister bombhotad Jesusmanifestation.
