Long time no see

Det är lite tungt att snart ha varit hemifrån i två veckor. Barnen låter nästan som främlingar i mobiltelefonen - men det är ruskigt spännande att få möta dem på det viset! (Man borde kanske prata mer med dem i telefon?).

Och hustrun - ja, det är som att rita en skinksmörgås när man är hungrig.

Jaja, nu är det bara en kantorsdistanshelg som återstår. Sen får jag fara hem. Måndagkväll mmm...

Det ser verkligen ut som en riktigt låg konjunktur

Ja, tecknen hopar sej och förstärker varandra. För tredje gången i rad får borgarna alltså ta över regeringsmakten först när landet står inför en rejäl kristid. Enda skillnaden är att man den här gången först kunnat "samla i ladorna" under några goda år.

En mindre konjunkturnedgång får visserligen varje regering vara beredd att tackla, men det är ganska hårt att borgarna är så till den milda grad ur fas att de bara får "komma till" när det är dags att ta godiset från barnen och bilda den mörka bakgrunden till den socialdemokratiska filantropin.

Delvis är nu allianspartierna fångar i sin egen retorik - eftersom de så ivrigt tagit åt sej äran för de goda åren (undantag: Anders Borg som generöst delade med sej av berömmet till både (s) och världsekonomin) måste folk rimligen uppfatta det som att alliansen har ett stort ansvar också för lågkonjunkturen. Och så går man tillbaka till socialdemokraterna, som ju efter långvarig övning vet hur ett land ska styras. (Eller?).

Men väl bekomme. Socialdemokraterna är idag utan minsta tvekan ett borgerligt, vänsterliberalt parti. Skada bara att SAP inte kan erkänna det. Det ökar risken för återfall i socialism. Liksom det ökar risken för att borgarna ska dra sej för långt åt höger för att markera gränsen mot det påstått "socialistiska" blocket...

Höger och vänster och sånt...

Ja, regnet och blåsten gjorde att jag bara cyklade till Sundsvall och sparade in andra dagens cykling genom att ta Norrlandskusten-bussen till Övik - och ännu en buss till Mellansel.

Jag har en fin vecka här. Ikväll ska vi åka 3 mil och hälsa på en av lärarna som bor mitt ute i skogen.

Vill bara dela med mej av en reflektion kring begreppen höger och vänster i politik och privatliv. Jag kan inte förstå dem som vill kalla sej höger eller vänster i absolut mening. Det säger ju sej självt att om man bara svänger höger (eller vänster) så hamnar man till slut i höger (eller vänster) dike. Eller hur?

Om man tycker att samhället gått för långt åt höger, så blir man alltså vänster. Ett tag - tills vi är på mitten av banan igen. En "vänstermänniska" måste t.o.m. vara beredd att svänga åt höger, precis som en "högermänniska" måste vara beredd att svänga åt vänster. Om man nämligen kommit för nära diket.

Det här framgår alltför dåligt i debatten, tycker jag.

Dags att åka på distanskurs!

Distanskurser innebär inte bara att sitta hemma och studera, om någon trodde det! I två intensiva veckor ska jag nu vara i Mellansel (utanför Örnsköldsvik) och vara med om starten på dels Svenska kyrkans grundkurs, dels kantorsutbildningen.

Och jag tänkte försöka cykla till Mellansel (över 30 mil) idag och imorgon. Dagens väder verkar lovande, men i natt kommer det tydligen regn och nordostvindar (motvind hmm...)

Nåja - jag behöver träningen! Vi ses i Mellansel!

PS. Är det någon mer än jag som tycker att det låter lite lustigt när George Bush förmanar ryssarna att respektera länders territoriella integritet, inte lösa konflikter med våld utan vänta på FN-resolutioner bla bla bla bla. DS.

(13,3)

En vettig annonskampanj från Svenska kyrkan

Konfirmationsstatistiken är ingen rolig läsning för Svenska kyrkans företrädare. För första gången sedan konfirmation på bred front infördes i Sverige är det nu mindre än hälften av ungdomarna som konfirmerar sej, i Stockholms stift bara en tredjedel (vilket visserligen till stor del beror på att där bor fler ungdomar med rötter i andra religioner än kristendomen).

Så visst verkar det vettigt att just Stockholms stift nu satsar på en annonskampanj för att få fler konfirmander. Dessutom med en oväntad vettig slogan: "Kan man tro? - Vi har något att berätta."

En annan sak är förstås vad Stockholms stift väljer att berätta. Personligen hoppas jag i varje fall att det handlar ganska mycket om Jesus. Eftersom det väl är honom kyrkan liksom handlar om. Egentligen.

Toppen och botten i fråga om språkbehandling

DN:s rubricering av den senaste kyrkoanslutningsstatistiken innebär väl ändå något slags språkligt bottenrekord? Så här står det ordagrant:

DN listar de församlingar med flest antal medlemmar i Svenska kyrkan, samt de med minst antal.

Förutom att ordet "antal" är fullständigt överflödigt åtminstone första gången ("flest"="störst antal"), är begreppet fullständigt inadekvat här. Störst andel handlar det givetvis om eftersom mestadels små församlingar ligger i toppen av den lista DN redovisar (församlingar där anslutningsgraden är exakt eller omkring 100%). Det råder t.o.m. ofta en omvänd proportion mellan antal medlemmar och andel medlemmar i ett församlingsområde. Intressant i sej!

F.ö. borde orden "minst antal" så ofta som möjligt ersättas av "färst", detta utmärkta ord som finns i Svenska Akademiens Ordbok men som många människor idag inte vågar använda (senast i bruk på 1800-talet). Finns ordet? Klart det finns! Ni läste det ju här!

Mormors 100-årsdag

Idag, den 15 augusti 2008, skulle mormor Adelia ha fyllt 100 år. Om hon hade levat. Men hon dog för snart 12 år sedan vid 88 års ålder.

Jag minns när hon fyllde 85 och den närmaste släkten var samlad på födelsedagsfika i Anna-stugan i Kasamark. Jag minns också att jag föreslog att hennes 88-årsdag skulle firas med 88-ans pinnglass (själv var jag dock inte med då eftersom läsåret just börjat vid Luspengymnasiet i Storuman). Men framför allt minns jag hennes händer när hon under 70-talet tog mått på oss barn och skulle sy något plagg åt oss, gammal sömmerska som hon var. Det kittlades så skönt.

Jag minns det än.

Jag minns mycket annat, så klart - hennes humor, hennes tro, hennes sätt att gräla på oss barnbarn. "Om ni inte är tyst nu så kom jag och spök för je när jag är död."

Nänä, mormor. Inte spökar du. Men ibland känns det faktiskt som om du vore här.

(12,5)

Lekskola eller skolplikt?

Den här veckan präglas av inskolning på dagis, f´låt förskola. Eller skola - för vad snart 6-åriga Hannas skolgång egentligen ska kallas blir jag inte klok på. Förskola är det inte, hon har börjat i Björktjära skola med de "riktiga" skolbarnen, men heller inte obligatorisk grundskola, så då kallas det "förskoleklass". Eller mera folkligt "0:an".

Pojkarna har börjat i Börktjära förskola, och Jonatan har verkligen sett fram emot det och hade inga problem att vara där (i "Stugan") 1 timme utan mej idag. Staffan tror väl fortfarande att vi går och hälsar på en familj med ovanligt många barn, och vi har ännu inte börjat lämna lokalen ("Gröna") så länge han är där.

Inget ont om dagis eller förskola eller vad det nu heter (borde det inte få heta lekskola?) - men särskilt när det gäller Staffan som inte ens är 2 år känns det tungt att lämna bort honom. Vi ska försöka hitta en mänsklig lösning nu i höst, som förenar arbete och heltidsstudier med rejäl hänsyn till barnens behov och våra egna grundvärderingar. Livspusslet är inte alltid lätt. Men Gud nåde den som inför skolplikt för 3-åringar, vilket både socialdemokrater och moderater börjat glunka om.

Femdagarskriget slut - eller?

Om det skulle visa sej stämma att Ossetien-kriget är över, så vore det ett överraskande snabbt krig. (Ni vet, "krig är lätta att starta, men..."). Ett "femdagarskrig", alltså. Det återstår dock att se om det inte är som sexdagarskriget eller USA:s invasion av Bagdad: en snabb historia som klassisk krigshandling betraktad men ytterst segdragen till sina följdverkningar.

Jag noterar också att Ryssland - som väntat - hänvisar till prejudikatet Kosovo. Som man ju dock motsatte sej, eftersom det naturligtvis lika gärna kan utnyttjas av tjetjenerna...

Nej, som sagt: världen behöver fler ålandslösningar. Och nej, jag skulle inte protestera våldsamt mot att styras från Köpenhamn (Kalmarunionen) eller från Bryssel (Europas federerade stater), om jag bara fick leva i fred och frihet. Gustav Vasas uppror mot Danmark och Karl X Gustavs erövringar är enormt överskattade. Däremot är jag tacksam för att vi inte kom under ryskt välde på 1700-talet eller senare.

Tsvangirai utnämnd till premiärminister

Sent på lördagskvällen meddelades att Morgan Tsvangirai blir ny premiärminister i Zimbabwe.

Det är logiskt eftersom hans parti MDC har majoritet i parlamentet. Och det låter hoppfullt efter månader av hot och våld - och ekonomiskt fritt fall. Samtidigt var det ju president Tsvangirai ville bli. (Och antagligen skulle ha blivit om valproceduren gått rätt till). Nu hänger allt på om han också får reell politisk makt eller bara en titel. Mugabe måste de facto avstå makt för att det här ska fungera på riktigt. Kommer han att göra det?

Det blir lite grann som i Ryssland, Ukraina eller Kenya där utvecklingen får visa vem som egentligen är landets ledare: presidenten eller premiärministern. En alldeles jämnt fördelad makt torde vara svår att uppnå (även om maktdelningsprinciper av olika slag sedan länge med framgång tillämpas i alla demokratier). Det måste dock synas vem som bär det yttersta ansvaret för politiska beslut om t.ex. den ekonomi som i Zimbabwe idag befinner sej i fritt fall.

Det bästa hade varit om Mugabe avgått. Det näst bästa vore om den 84-årige Mugabe nöjde sej med att den tid han har kvar inta en position som symbolisk galjonsfigur - det enda som hans frihetskamp på 70-talet möjligen skulle kunna berättiga honom till. (Även om hans diktatorsfasoner på 2000-talet egentligen borde diskvalificera honom även för detta).