Sveriges Kristna Råd skulle ha stått upp tydligare också för homosexuellas asylbehov

Det är bra att Sveriges Kristna Råd tagit fram rapporten Skilda världar som belyser de fruktansvärda missbedömningar som Migrationsverket alltför ofta gör sej skyldig till - p.g.a. otydliga politiska direktiv, måste jag erkänna. Jag har länge retat mej på, och kommenterat, den konstiga synen att just religion och sexuell läggning är mindre behjärtansvärda asylskäl än politiskt engagemang - det ena som det andra kan väl folk lägga band på och dölja så att ingen behöver förfölja dom? Just den aspekten framställs faktiskt med retorisk skärpa i rapporten:

Sverige säger till dem att ”Visst kan du få skydd i hemlandet, poliserna som torterade dig är enstaka kriminella rötägg inom polisen, du kan lugnt vända dig dit för att få hjälp, Azerbajdzjan har skrivit på deklarationen om mänskliga rättigheter och lovat att följa den, du KAN vara homosexuell i Afghanistan bara du inte lever ut din homosexualitet, eller vara kristen i Iran, bara du inte öppet går ut med din religiösa tillhörighet….” (Skilda världar, s. 8).

Men sedan, i rapporten i övrigt, faller liksom homosexualiteten som asylskäl bort. Det är synd, anser jag, rent av syndigt. För nu hade ju kristenheten i Sverige en chans att bevisa att konflikten kring det s.k. könsneutrala "äktenskapet" inte handlar om homofobi och förakt mot homosexuella. Men förutom stycket ovan är rapporten helt inriktad på förföljelse p.g.a. religiös tro.

Visst, det är på ett sätt naturligt när det nu är en "kyrklig" rapport, och man kan inte ta upp allt på en gång o.s.v. o.s.v. Ändå kommer jag inte ifrån att det hade varit ett utmärkt tillfälle att göra en insats först och främst för förföljda homosexuella som riskerar avrättning i t.ex. Iran - och samtidigt för de kristna samfundens goodwill i Sverige.

Jag hoppas verkligen att det inte var oenighet om saken som gjorde att homosexuellas asylbehov inte lyftes fram ännu mer i denna rapport. Som i övrigt är ytterst läsvärd och tänkvärd.

En svältande miljard

Nu får det vara nog. Läste häromdagen i Aftonbladet att det ofta blir mycket billigare och miljövänligare att småhandla i närbutiken (de som finns kvar) än att storhandla på stormarknaderna i städernas utkanter. Kilopriset blir visserligen lägre när man handlar storpack, men om man ändå slänger upp till en tredjedel av maten har man snarast förlorat på billigheten. Förutom att man bidragit till ett gigantiskt resursslöseri och till en efterfrågehöjning som drabbar prisbilden i de fattigaste länderna, där folk inte har råd med mat för dagen.

Att en miljard nu hungrar i en värld som sannerligen inte saknar resurser, det känns verkligen inte bra inför Domssöndagen. Och Domedagen. (Undrar om man alls borde köpa ris när efterfrågan är så stor i Asien - närproducerad potatis känns betydligt mer etiskt riktig). Och att vi skär ner på biståndet till fattigare länder under lågkonjunktur (fast det borde öka då!) är ju verkligen under all kritik. Finns det inte någon Josef som inser att om vi får pengar över av 1%-budgeten under goda år kan de behöva fonderas för att vi ska kunna satsa extra - eller åtminstone hålla en jämn biståndsnivå - under dåliga år?

Verklig homofobi i Litauen och Uganda

Litauens förbud mot att framställa homosexuella m.m. relationer positivt är en skamlig lag som hela EU borde reagera mot. (Torde omöjliggöra inte bara alla Pride-parader utan även åtskilligt inom litteraturen). Ännu värre är Ugandas nya lag, som förutom ett förbud liknande Litauens också stipulerar fängelsestraff eller i vissa fall rent av avrättning för utövad homosexualitet. Det är ö.h.t. inget nytt att många av världens länder, inte minst i Mellanöstern, har en liknande lagstiftning. Horribelt! En skamlig behandling av en redan utsatt grupp!

Äktenskapsbegreppet kan, menar jag och egentligen de flesta, inte tänjas hur som helst bara p.g.a. allas lika värde. Att inte kombinationen man+kvinna i Sverige idag kan framhållas som signifikant (värd ett eget begrepp) och grundläggande (det perfekt könskvoterade föräldraskapet t.ex.) utan att man misstänks för närmast rasistiska värderingar, det är för mej obegripligt. Men det har trots allt inte blivit straffbart att göra så. Sverige är ett fritt land. Litauen och Uganda är det inte. Homosexuella relationer måste få framställas positivt, lika väl som andra vuxna, frivilliga relationer. Och vuxet, frivilligt samliv ska inte staten förbjuda och bestraffa - det är en orimlig inblandning i människors privatliv.

Varför tredela? Det är väl två föräldrar?

Ibland känner man sej tokkonservativ, ibland superliberal. När jag läser om hur folkpartiet tvekar inför en tredelad föräldraförsäkring (en del för kvinnan, en för mannen och en för fri disposition), som Birgitta Ohlsson förespråkar och överensstämmer med socialdemokraternas modell, så säger jag:

Varför inte dela 50/50? Det vill säga: varje förälder får lika många föräldradagar att disponera. Eftersom båda är lika mycket föräldrar. Tar pappan inte ut sina dagar är det hans och barnens problem, men det är inte samhällets fel.

Med nuvarande regler kan man fortsätta tro att barnen är mammans mer än pappans. Och visst, om föräldradagarna bara vore 150 per barn, skulle det ur amningssynvinkel vara fel att dela dem mellan båda föräldrarna. Men nu när man kan dela lika på dagarna och ändå hinna amma klart, finns det inte längre några skäl att låta mammorna ta ut det mesta av föräldraledigheten.

Danskt fläsk, nej tack!

Kunde konstatera att den årsgamla fläskdebatten sagt sina spår. Ikväll såldes det fläskfile för 49:90 kilot, och jag var på god väg att ta en fryst bit, när jag såg att det var danskt fläsk. Och jag tänkte på de danska grisarna i radions referat. Nej, jag kunde bara inte - det var liksom FÖR billigt. Så det blev Änglamark fläsklägg istället, 39:- kilot men med ben. Man kan inte äta precis vad som helst. Och visst, danskarna kanske har blivit bättre med sina djur - en del var säkert bra redan tidigare, man ska inte generalisera, men ett kilopris på 50 kronor låter lite oroande i sej! Så...

Ingen veggolösning än således - men kanske på sikt? Vi tog i varje fall fram vegetariska kokboken idag för att titta på vad man kan göra med pumpor!

Heder åt Thomas Bodström och Beatrice Ask

Vill bara betyga min aktning för Thomas Bodström och Beatrice Ask, som nu tar konsekvenserna av att de faktiskt ställde upp på en lista i kyrkovalet och därmed tog risken att också kryssas in, trots att de egentligen inte tänkt engagera sej i Svenska kyrkan. De kryssades också - till sin förfäran - in, och tar nu det ansvar väljarna lagt på dem.

Den som ställer upp på en valsedel måste ju i dessa personkryssens tidevarv räkna med att också kunna kryssas in. Faktiskt. Vi får väl se hur Carl Bildt tacklar samma situation som Bodström och Ask.

En annan sak - där jag INTE känner aktning för Bodström och Ask - är att "det är skam, det är fläck på Sveriges banér" att partier som (S) och (M) styr ett fritt trossamfund. Men det har jag diskuterat tidigare och kommer att återvända till många gånger. Det jag verkligen vill berömma är när människor faktiskt tar ansvar för sina handlingar - den här gången handlingen att låta sej nomineras till ett förtroendeuppdrag.

Rolighetsteorin

Fast det hade ju varit grant med en böljande klaviatur oxå - VW får väl fixa rulltrappan en annan gång. (Mindre folkhälsosamt förstås - men skoj!).

Ja, må han leva uti hundrade år!

Grattis, Dawit Isaak, på 45-årsdagen! Nästa födelsedag i frihet! Annars blir du kanske inte ens 50...

Eritreas diktator Isayas Afewerki är inte värdig att bära profeten Jesajas namn - han som förkunnade frihet för de fångna och ett glädjebud för de fattiga.

Hata inte Eritrea - men unna det vackra landet en bättre ledning! Protestera mot behandlingen av en svensk medborgare!

Dawit Isaak måste friges. Eller åtminstone få en rättegång.

Det här liknar ett långsamt mord eller ren statsterrorism.

Politikens pyrrhusseger

Jag hade tänkt skriva ett inlägg med ovanstående rubrik, men hittade en text med exakt det innehåll jag tänkt uttrycka (och nästan samma rubrik), dessutom uttryckt med svårslagen ackuratess. Till på köpet av en sexliberal ateist. Så läs och fundera!

Jag förstår att många jublar idag. Den ultimata bekräftelsen, liksom. På många sätt har attityderna till HBTQI-personer fördjupats och förbättrats under min livstid. Men förutom att ändamålet har fått helga medlen - den partipolitiska inblandningen i ett trossamfunds inre angelägenheter - är beslutet idag inte längre fråga om en pastoral anpassning till en utsatt grupp, utan om queer-ideologins totala segertåg i Svenska kyrkan.

Betänk följande:

Fr.o.m. den 1 november står Svenska kyrkan inte längre för att Gud hade någon särskild tanke alls med just kombinationen man och kvinna. Vigselritualens ord "underbart har du skapat man och kvinna" ryker, eftersom det anses taskigt mot enkönade par att påpeka att det är en viss särskild finess med man+kvinna.

Fr.o.m. den 1 november står Svenska kyrkan inte längre för att våra barn och ungdomar i första hand bör bilda familj med någon av motsatt kön, inte ens om de är fullt kapabla till ett äktenskap i hittillsvarande mening.

Fr.o.m. den 1 november tycker Svenska kyrkan inte längre att Jesus ord om äktenskapet går att använda i ordinarie vigselritual. De blir inte obligatorisk läsning ens för heterosexuella. De är alltför heteronormativa får vår upplysta tid, så om Daniel vid sin vigsel med Victoria trots allt skulle vilja Jesus tuffa utmaning till mannen att lämna far och mor och hålla sej till sin hustru, får brudparet aktivt välja jesusorden. Tycker de att orden låter för tuffa kan de be att få slippa höra.

Fr.o.m. den 1 november står Svenska kyrkan inte längre för att det, allt annat lika, är en fördel för ett barn att ha en närvarande, vårdnadshavande mamma jämfört med att ingen ha. Huvudsaken är att det har två (eller varför inte tre eller fyra?) föräldrar.

Fr.o.m. den 1 november står Svenska kyrkan inte längre för att det, allt annat lika, är en fördel för ett barn att ha en närvarande, vårdnadshavande pappa jämfört med att ingen ha. Huvudsaken är att barnet har två föräldrar (eller varför inte tre eller fyra? vad är det förresten för fel på ensamstående?).

Milt och välment vanvett, det är vad det är. Jag kan inte säga annat. Det jag kunde acceptera i staten - jag är ju liberal och har understött hbt-reformer som partnerskap, asylrätt och adoptionsprövning - har jag nu tvingats acceptera i mitt ofria trossamfund. Svenska kyrkan och staten är i stor utsträckning kommunicerande kärl. Hur ska jag nu, som liberal, våga öppna för antals- och släktskapsneutrala äktenskap (mellan samtyckande vuxna, givetvis), som jag i princip tycker vore den logiska fortsättningen på statlig nivå, när jag vet att Svenska kyrkan styrs av samma partier som råder i stat och kommun?

Men för övrigt räknar jag med att själv, också som kyrkligt anställd, lika högljutt och offentligt kunna kritisera Svenska kyrkans kommande äktenskapssyn som andra kyrkoanställda högljutt och offentligt har kunnat kritisera Svenska kyrkans nuvarande äktenskapssyn. Varför ska liberalteologer få införa en kyrkotukt som mer konservativa inte velat lägga på dem?

Huruvida jag även fortsättningsvis kan representera folkpartiet liberalerna på kommunal nivå är en fråga för sagda parti. Mitt politiska ideal är det som representeras av samverkan mellan frisinnade och storstadsliberaler i det svenska Folkpartiet, eller mellan den danske motståndsmannen Kaj Munks konservative småbonde till far och kulturradikalerna i Köpenhamn (där man enades om grundläggande samhällsprinciper och motstånd mot statskyrkan, och enades om att man kunde vara helt oense i t.ex. synen på om kristendom eller ateism var den största andliga farsoten).

Fredspristagaren skickar 13000 soldater ytterligare till Afghanistan

Jag tänker inte säga så mycket om utnämningen av Barack Obama till årets fredspristagare. Man kan förstås undra vad karln har uträttat för freden. Men å andra sidan tror jag att ord HAR betydelse. Det ÄR viktigt vad man säger och vilka signaler man skickar ut.

Samtidigt måste ord följas av handling. Och att Obama nu utökar den amerikanska truppnärvaron i Afghanistan från 65000 till (i ett första skede) 78000 är väl, om inte nödvändigtvis direkt klandervärt, så åtminstone en smula diskutabelt. Kommer fred verkligen att kunna etableras på både kort och lång sikt genom en alltmer massiv militär närvaro? Urholkas inte snarare Karzai-regimens legitimitet ytterligare (som om det inte vore nog med det utbredda valfusket)? Men saken är inte enkel - i valet mellan talibaner och Natotrupper föredrar jag nog det sistnämnda.

En sak är säker: Hade Barack Obama råkat ut för samma katastrofer som George Bush: 11 september-dramat första presidentåret och den exempellösa finanskraschen det sista presidentåret (bl.a. orsakad av Belgradbombarclinton-administrationens förment fördelningspolitiska krav på bankerna att bevilja villalån även med rätt taskig säkerhet), så är det inte självklart att han lyckats hantera situationen så mycket bättre än Bush. Detta inte sagt för att urskulda Bush (bara en sån sak som avrättningen av Saddam Hussein gör mej fortfarande ursinnig), utan för att ge rimliga proportioner åt presidentjämförelserna.

Och för att, ja, jag medger det, antyda vissa dubier kring utnämningen av Barack Obama till årets fredspristagare. Men kommer han till Skandinavien i advent må han vara välkommen!