Ja, det är våren...

Kan konstatera att det bara är 10 dagar sedan jag åkte 6 km på skidor på "Täkterna" här nedanför - och fick med mej alla tre barnen på var sitt 1,5 km-varv. Ett farväl till vintern. Tre dagar senare - för en vecka sedan - låg täkterna till stora delar som en blå fågelsjö, och ytterligare tre dagar senare - i lördags - var de i stort sett torra och gråa av fjolårsgräs.

Men skorpan efter såret jag fick på vaden när jag skar mej på skaren (vid ett fall i den då halvmeterdjupa snön!) - den har jag först nu petat bort!

Ja, det är våren...

Ryssland hjälper oss höja beredskapen

Mitt varma tack till Ryssland som visade att vårt militära "brandlarm" inte fungerade på långfredagsnatten. Och till NATO och Danmark som hade plan att skicka upp...

Klart att Ryssland övar flyganfall mot Sverige. Något annat vore väl tjänstefel - men ett ännu värre tjänstefel är att vi uppenbarligen knappt har något försvar längre och därmed inleder våra fiender i frestelse. Tillfället gör kriget.

Är avrustningen Reinfeldts stora insats för våra barn och barnbarn? Det finns risk att de inte kommer att känna sej tacksamma.

[Kompletterande perspektiv hos Birger Schlaug. Intressant! Men vad ingen mediekritik i världen kan komma ifrån är att Sverige idag står illa rustat att möta ett angrepp från Ryssland eller någon annan stormakt - som kanske anfaller bara för att förekomma Ryssland, jfr Norges situation 1940. Anm. 20130423].

Gud och rörelsen

En högintressant historisk exposé av Olle Svenning...

Vårens präst av G K Chesterton

Solen har stärkts och luften mjuknat just före påskdagen. Men det är en kryptisk klarhet med en anda inte bara av nyhet utan av revolution. Det finns två stora arméer i det mänskliga intellektet som kommer att kämpa intill slutet om denna vitala punkt, huruvida påsken bör gratuleras för att den infaller under våren - eller våren för att den infaller under påsken. 

De enda två saker som kan tillfredsställa själen är en person och en berättelse - och t.o.m. en berättelse måste handla om en person. Det finns förvisso mycket mäktiga retelser och nöjen att finna i rena abstraktioner som matematik, logik - eller schack. Men dessa rent intellektuella nöjen liknar de rent kroppsliga nöjena. D.v.s., de är rena nöjen, även om de kan vara gigantiska; de kan aldrig genom en ren ökning av sej själva bilda lycka. 

En människa som just ska hängas kan njuta av sin frukost, särskilt om det är hennes favoritfrukost, och på samma sätt kan hon njuta av en diskussion med prästen om kätteri, särskilt om det är hennesfavoritkätteri. Men huruvida hon kan njuta av någondera beror inte på någondera - det beror på hennes andliga attityd till den följande händelsen. Och denna händelse är verkligen intressant för själen, eftersom den är slutet på en berättelse och (som vissa anser) slutet på en person.

Nu är detta en enkel sanning som, likt många andra, är alltför enkel för att våra vetenskapsmän ska se den. Och det är här de tar fel, inte bara om den sanna religionen utan om falska religioner också, så att deras uppfattning om mytologi är mer mytisk än myten själv. Jag drar mej inte för att säga att de tar helt fel när de t.ex. påstår att Kristus var en legend om döende och återupplivad vegetation, likt Adonis eller Persephone. 

Jag säger att även om Adonis var växtlighetens gud, har de fått hela idén om honom om bakfoten. Till att börja med är ingen tillräckligt intresserad av vissnande grönsaker som sådana, för att göra någon särskild mystik eller maskerad av dem, och alldeles säkert inte tillräckligt för att förklä dem till bilden av en mycket vacker ung man, som är något enormt mycket intressantare. Om Adonis förknippades med lövfällningen på hösten och vårblommornas återkomst, var tankeprocessen helt annorlunda. Det är en tankeprocess som uppträder helt spontant hos alla barn och unga konstnärer; den uppträder spontant i alla friska samhällen. Det är mycket svårt att förklara den i ett sjukt samhälle.

Människans hjärna utsätts för korta och märkliga tupplurar. Ett moln döljer förnuftets stad eller vilar på fantasins hav; en dröm som mörklägger lika mycket om den är ateismens mardröm eller avguderiets dagdröm. Och precis som vi alla har rest oss upp från sömnen med ett ryck och funnit oss själva säga någon mening utan mening, förutom i midnattens galna språk, så rycker den mänskliga tanken upp sej från sin dåraktiga trance med någon fullständig fras på sina läppar; en komplett fras som är komplett idioti. 

Olyckligtvis är det inte som med drömmeningen som vanligen glöms medan man tar på sej skorna eller sätter i sej frukosten. Denna meningslösa aforism, som uppfanns medan tanken sov, hänger fortfarande vid människans tunga och påverkar alla hennes relationer till förnuftiga dagsljusföreteelser. Alla våra kontroverser förvirras av vissa frastyper som inte bara är osanna utan alltid meningslösa - som inte bara är inadekvata utan alltid och genomgående oanvändbara. Vi känner igen dem överallt där en människa talar om “de starkastes överlevnad”, när hon bara menar “de överlevandes överlevnad” eller överallt där någon talar om att de rika “har sina insatser i landet”, som om de fattiga inte kunde lida av vanstyre eller militära nederlag, eller när någon talar om att “fortsätta mot framsteg och progression”, vilket bara betyder att fortsätta att fortsätta, eller när någon talar om “en regering bestående av det visa fåtalet” som om de visa kunde plockas ut genom sina pantalonger. “Det visa fåtalet” måste betyda antingen de få som dårarna anser visa eller de stora dårar som själva tror att de är visa.

Det finns ett stycke nonsens som moderna människor alltid finner sej själva säga, t.o.m. sedan de är mer eller mindre vakna, och som alltid irriterar mej speciellt. Det uppkom inom 1800-talets populärvetenskap och särskilt i förbindelse med studiet av myter och religioner. De brottstycken av svammel som jag syftar påyttrar sej ofta i formen “denne gud eller hjälte föreställer solen.” Eller “Apollo som dödar Python betyder att sommaren fördriver vintern.” Eller “Kungen som dör i slaget västerut är en symbol för solnedgången i väst.”

Nu skulle jag verkligen ha trott att t.o.m. de skeptiska professorerna, vars skallar är lika grunda som stekpannor, hade insett att mänskliga varelser aldrig tänker eller känner så. Betrakta vad som förutsätts i detta påstående. Det förutsätter att urmannen gick ut på en promenad och med stort intresse såg en storbrinnande fläck på himlen. Han sa då till urkvinnan: “Min kära, vi bör hålla tyst om detta. Vi får inte sprida detta. Barnen och trälarna är så smarta. De kanske upptäcker solen endera dagen om vi inte är väldigt försiktiga. Så vi kallar den inte ‘solen’, men jag ska rita en bild av en man som dödar en orm, och när jag gör det så vet du vad jag menar. Solen ser inte alls ut som en man som dödar en orm, så ingen kan rimligen förstå. Det kommer att bli en liten hemlighet mellan oss, och medan trälarna och barnen tror att jag är upphetsad av en storslagen saga om en slingrande drake och en brottande halvgud, kommer jag i verkligheten att avse denna fantastiska lilla upptäckt att det finns en rund gul skiva uppe i luften.”

Man behöver inte känna till mycket mytologi för att inse att detta är en myt. Det kallas vanligen “solmyten.” Naturligtvis var det alldeles tvärtom. Guden var aldrig en symbol eller hieroglyf som föreställde solen. Solen var en hieroglyf som föreställde guden. Den primitiva människan gick ut med sitt huvud fullt av gudar och hjältar, eftersom det är huvudets huvudsakliga användningsområde. Sedan såg han solen i middagens herravälde och i skymningens nöd, och han sa: “Det här är hur gudens ansikte skulle se ut när han hade slagit draken” eller “Det här är hur hela världen skulle blöda västerut om guden besegrades till sist.”

Ingen mänsklig varelse var någonsin så onaturlig att hon dyrkade Naturen. Ingen människa, hur anlagd hon än (liksom jag) må vara för fetma, dyrkade någonsin en man så rund som solen eller en kvinna så rund som månen. Ingen människa, hur attraherad hon än må vara av konstnärlig besjälning, trodde någonsin verkligen att dryaden var lika mager och stel som trädet. Vi människor har aldrig dyrkat Naturen, och skälet är verkligen mycket enkelt. Skälet är att alla människor är övermänniskor. Vi har tecknat vår egen bild på Naturen, liksom Gud har tecknat sin bild på oss. Vi har sagt åt den enorma solen att stå stilla; vi har fixerat den på våra sköldar. Och när det fanns stora naturkrafter vi för tillfället inte kunde kontrollera, har vi tänkt oss storslagna varelser i mänsklig gestalt som kontrollerar dem. Jupiter betyder inte dunder. Dunder betyder Jupiters marsch och seger. Neptunus betyder inte havet; havet är hans, och han gjorde det. Med andra ord, vad hedningen verkligen sa om havet var “Endast min fetish Mumbo kunde resa sådana berg ur blotta vattnet.” Vad hedningen verkligen sa om solen var: “Endast min farfarsfar Jumbo kunde förtjäna en så strålande krona.”

Angående alla dessa myter är min egen position ytterligt och även sorgligt enkel. Jag säger att du inte kan förstå en enda myt förrän du har funnit att en av dem inte är en myt. Pumpspöken betyder ingenting om det inte finns riktiga spöken. Förfalskade sedlar betyder ingenting om det inte finns riktiga sedlar. Hedniska gudar betyder ingenting, och kommer aldrig att betyda någonting, för dem av oss som förnekar den kristne Guden. När väl en gud erkänns, om än en falsk gud, börjar Kosmos veta sin plats, som är andrahandsplatsen. När det väl är den verklige Guden faller Kosmos ner inför Honom, och erbjuder blommor i vårens tid liksom eldar i vinterns.

“Min älskling är som en ros” innebär inte att poeten prisar rosor under bilden av en ung flicka. “Vem är månen och kungen på min himmel” betyder inte att Julia uppfann Romeo för att göra månens rundhet rättvisa. “Kristus är Påskens Sol” betyder inte att bedjaren prisar solen under emblemet Kristus. Gudinna eller gud kan klä sej i vår eller sommar; men kroppen är mer än draperingen. Religionen tar nästan vanvördigt på sej naturens dräkt, och kristendomen har verkligen gjort det lika bra med snön till jul som med snödropparna på våren.

Och när jag ser över de solbelysta fälten vet jag i mitt innersta att min glädje inte bara är en glädje över våren, för våren ensam, som alltid försvinner, vore alltid vemodig. Det finns någon eller något som går där, för att bli krönt med blommor. Och min glädje ligger i ett löfte som ännu är en möjlighet - och i de dödas uppståndelse.


G.K.Chesterton ur “A Miscellany of Man”, råöversatt 2001 A.H. - men läs originalet om ni får tag i det!

Också ett perspektiv

På folkpartiets riksmöte i Göteborg den här årstiden 2011 kom jag lite sent till den gemensamma kvällsmiddagen och fick därmed äran att sitta på en av de enda kvarvarande lediga platserna: mitt emot Jasenko Selimovic (statssekreterare på arbetsmarknadsdepartementet) och Adam Cwejman (LUF:s ordförande). Vi hade ett intressant samtal om "svenskhet" ur olika perspektiv. Eller - ärligt talat - jag lyssnade mest. De samtalade.

Ursäkta namndroppningen! Men nu har vårt kulturministerämne Jasenko skrivit en replik, en mycket, mycket intressant replik på Jonas Hassem Khemiris öppna brev till Bea Ask. En replik som ställer oss (inte bara de nyligen invandrade) inför ett avgörande vägval. Hur ska vi se på Sverige och svenskheten? Hur ska vi se på oss själva i det sammanhanget? Och hur ska vi se på de fel som faktiskt förekommer?

Tänk vilken viktig perspektivdiskussion! Tack Jonas och Jasenko för det angelägna samtalet! Tack för att jag än en gång får sitta och lyssna till två människor med fler perspektiv än mitt eget! [Erik Helmerson kommenterar en del reaktioner].

Man kan visst flytta på en stad!

Arkitekt Ola Andersson nleder sitt medarbetarskap på DN Kultur med en präktig groda. Han hävdar att städer per definition inte kan flyttas, och att Kiruna - alldeles bortsett från att Sverige 1971 i officiella sammanhang avskaffade begreppet stad - därför inte kan vara en stad, utan bara är ett brukssamhälle (typ Iggesund där jag bor). Så här kommenterade jag artikeln:

Vilket strunt! Det var mej en hemmagjord arkitektdefinition av stad. Kirunas kustkollegor Luleå och Piteå har ju också flyttats, Ola, p.g.a. landshöjningen som är mycket kraftig längs norrlandskusten, Och Gud nåde dej om du förnekar att Luleå är en stad!

Luleå gamla stad (nu världsarv med sina kyrkstugor):


Luleå nya stad med domkyrkan:

Annie Lööfs blinda fläck

Jag måste ju säga att jag förlorade mycket av min respekt för Jan Björklund när han a) uppträdde som FISK-ledare inför kyrkovalet 2009 och b) var med om att lansera tanken på barnafödande män.

Nu gör dock Annie Lööf bort sej på motsvarande sätt när hon i Kyrkans Tidning nr 12 (21/3) förklarar att hon tycker att Centerpartiet ska ställa upp i kyrkovalet "så länge våra medlemmar tycker att det är viktigt." Förklaringen är att Svenska kyrkan spelar en viktig roll i samhället, för kulturarvet, som internationell aktör i biståndsarbetet, i solidaritetsarbetet, i integrationsarbetet och det sociala arbetet bland barn och gamla. "Alla de delarna är viktiga för Centerpartiet. Då finns det ingen anledning för oss att ställa upp under en annan beteckning."

Vet Annie Lööf om att Svenska kyrkan har ett annat uppdrag också? Nämligen att "göra alla folk till (Jesu) lärjungar", att "döpa dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn" och att lära dem hålla allt som Jesus har befallt? Är även alla dessa delar viktiga för Centerpartiet? Om inte - vad har man då som aktör i en kyrka att göra? Och ett parti som värnar om ett fritt företagande och föreningsliv utan statlig eller kommunal inblandning kan väl i rimlighetens namn inte tycka att de politiska partierna ska styra Sveriges största ideella organisation?

Jag gillar centerkvinnornas kyrkkaffe, även om jag tycker att centergubbarna väl också kunde bjuda någon gång. Men om folkpartisterna i missionsförsamlingen där min fru är pastor skulle få för sej att på församlingsmötet argumentera för just folkpartister i församlingsledningen och som ombud i kyrkokonferensen - ja, då skulle folk tro att de inte var riktigt kloka! I en kristen församling går vi inte omkring och agiterar som folkpartister eller socialdemokrater. Varför accepteras då ett dylikt beteende i Svenska kyrkan?

Det kan bara finnas ett av tre skäl för ett politiskt parti att ställa upp i ett kyrkoval: 1) Man ser sej själv som ett konfessionellt parti. 2) Man ser inte Svenska kyrkan som en kyrka. 3) Man ser Svenska kyrkan som en kyrka men vill inte att den ska förbli det.

Kooperationens kris

Jag har aldrig haft något emot Konsum. Tvärtom tycker jag, även som liberal, att det är vettigt att som konsument gå samman med andra konsumenter och förbilliga inköp på olika sätt. Det är inte socialism, utan frivilligt samgående och konsumentmakt. (Jo, jag gillar många ICA-handlare också). KF-köket och KF:s kokbok har dessutom länge varit goda informatörer och inspiratörer för oss i köket, nästan i stil med Gustav Vasas kungsgårdar runt om i landet som skulle tjäna till förebilder för jordbruket. Så varför man som god "borgarbracka" nödvändigtvis skulle handla på ICA har jag aldrig begripit.

Men nu går KF med miljardförlust. Tillfälligt, hävdas det. Kanske det. Men några "små" saker har fått mej att allvarligt tvivla på det moderna KF:s omdöme. T.ex. säljer Konsum i Norrbotten billig mjölk från "vårt eget mejeri" heter det. Då tror man ju som lulebo att det är mjölk från Norrmejerier på Bergnäset i stan. Nej, det är från Grådö mejeri utanför Hedemora i Dalarna, som KF köpte i fjol. Ska Konsum där i norr försöka konkurrera ut Norrmejerier, då blir jag "lack". Man borde åtminstone inte tala om "vårt eget mejeri" 100 mil norrut. Kundernas "vi" är i Norrbottens-fallet sannolikt inte detsamma som Konsums (annat är det naturligtvis i Dalarna), och ändå talar man ju gärna om medlemsägande och medlemmarna som "vi".

Det andra exemplet är att Konsum här i Iggesund i flera månader sålt dominanssexskildringen "Femtio nyanser av honom". Jag har inte läst boken - men att en äldre karl förför och totaldominerar en ung tjej verkar inte som någon särskilt uppbygglig läsning. Jag hörde i ett kulturprogram på radio att de första erotiska romanerna som slog igenom i vårt land hade betydligt högre jämställdhetspoäng, för de handlade visst om någon exotisk drottning som levde rullan i Västeuropa och raggade upp unga killar som sina lydiga tjänare. Men jag tror inte att man kunde köpa de böckerna på "Köppra".

Den nya färgläran och Cypern-krisen

DN har några av Sveriges skarpaste pennor, det är ett som är säkert. Lena Andersson - som sannerligen inte bara är "riksateist" - skriver utmärkt om den nya färgläran. Och Peter Wolodarski (PW for president!) skriver helt lugnt om den usla cyperkrishanteringen så att det knottrar sej över hela kroppen. Vad händer?

Barack Obama talar i Jerusalem

Ett gott tal av en fredspristagare. Schalom!