Igår tog jag en promenad i det fortsatt fina höstvädret (som håller i sej även idag, om än det är några grader kallare nu). Sol och 13 grader. Jag gick Sjöbyttebäcken uppströms och kastade undan en del nedblåsta småträd längs stigen. Framme vid Långtjärn tog jag den stig som går uppåt Bodberget, och på vägen upp besteg jag ett jättekast, varifrån jag kastade vatten. Framme vid Bodberget mynnade stigen ut i en traktorväg, och jag gick vidare på måfå.
Det rök om fötterna på mej - mängder av röksvampar var det, och några "nykläckta" vita exemplar nappade jag åt mej. Men plötsligt såg jag dagens fynd: 112 trattkantareller (nej, jag räknade dem inte förrän jag kommit hem)! Det var inte det största trattisställe jag sett - ett tag hoppades jag nog att hela berget skulle vara fullt av dem - men det största jag hittat själv här i Iggesund. Det tackar vi för! Egentligen är svampen godast rå - i varje fall den gula foten! - eller torkad (som att käka valnötter, tycker jag), men dietisterna rekommenderar förstås att svampen steks eller stuvas på klassiskt sätt.
Efter den glada hemkomsten fick jag ett telefonsamtal av sorgligare natur - en utländsk familj vi lärt känna, och vars barn våra barn har haft mycket roligt med, har nu fått definitivt avvisningsbesked. Medan en yngling från samma land fick permanent uppehållstillstånd i torsdags. Olika falla ödets lotter. Att få vara svensk medborgare är ett oskattbart privilegium.
Idag tänker jag återuppta cyklingen som legat nere över helgen. Först blir det en tur till S:ta Maria, där jag i övermorgon ska spela på en morgonbön och en begravning (Tears in heaven och Bridge over troubled water fick jag besked om av prästen per telefon nu under förmiddagen). Sedan blir det, precis som i onsdags, Enånger t o r, eftersom jag ska leda kyrkokören där på övningen i kväll. Väl bekomme!
