Professor i lidande

Det är ett väldigt hallaballo nu om Rolf Lassgård som transkvinna (eller heter det transman?) i filmen Min pappa Marianne. Jag har inga planer på att se den; den verkar vara en helt okritisk "feel good-film" i tidens stil, där alla möjliga tvångsföreställningar ska bekräftas. Som trebarnspappa känner jag mej öppet, och utan att skämmas, ifrågasättande till hela konceptet att som man i medelåldern bekräftas som en kvinna bland andra. Lena Endre spelar den tåliga prästhustrun, som i decennier stått ut med sin mans egenheter men till sist står där övergiven av både sin man och psykiatrin.

Det är väl ingen hemlighet att verklighetens prästfru nu är professor i omvårdnad efter att ha doktorerat på vårdande och icke-vårdande tröst i människors lidande, med referens till Jobs bok i bibeln. Jag tycker att hon presenterar sitt forskningsområde mycket bra i den här "trailern". Jag tycker att hon är den verkliga hjälten i den här historien, hur Lena Endre än gestaltar henne. Och jag läser hellre hennes doktorsavhandling än att jag går och ser "Min pappa Marianne", som bara riskerar att få fler trebarnspappor som jag och han (och kungen?) att tvivla på att vi är riktiga män.

TV-serien Fru Marianne kan jag dock rekommendera å det varmaste.