ABC - att kunna andas är A och O

Andning - Blödning - Chock. I den ordningen fick vi lära oss att ta hand om skadade vid en olycka. De tystaste var oftast de mest akut skadade och de som sprang omkring och skrek kunde i regel klara sej ett tag till utan hjälp. Utan andning lever man inte länge.

Nu under pollensäsongen har jag själv haft pipande luftrör och astma/andningssvårigheter. (Det är inte första gången, men värre än vanligt). Covid 19 ovanpå det - den tanken vill jag helst inte tänka.

Alla med sviktande andning tål kanske inte att läggas i respirator - men andningshjälp i form av syrgas borde väl vara fler än de svårast drabbade förunnat? Det är lite läskigt (och inte så lite heller) att i dessa coronatider ta del av olika vittnesbörd om hur begränsad hjälpen, särskilt till de äldre, ändå verkar vara.

Jon Tallinger, läkare i Tranås, reagerar på att äldre får morfin när de skulle behöva syrgas. Det blir mer dödshjälp än livshjälp, som han framställer det. Elisabeth Sandlund skriver engagerat om den etiska stressen vårdpersonalen upplever. Och Anna Dahlberg skriver om resursbristen inom äldrevården med timvikarier och ökad smittspridning som följd (väl ändå inte som beräknad konsekvens?). AT-läkaren Fanny Nilsson skriver om att "systemet aldrig var till för dem" (multisjuka äldre).

Men bättre arbetsförhållanden inom äldrevården och fler intensivvårdsplatser med respiratorer i all ära - saker som så klart måste åtgärdas: vore det ändå inte rent akut, som Jon Tallinger talar om, rimligt att när det faktiskt är möjligt och finns resurser hjälpa folk i andnöd med syrgas åtminstone? Hellre än med morfin. (Min egen mamma fick prova när hon var på lasarettet för vård mot covid 19).

Mat och dryck i all ära - men ett syrerikt andetag är dock det allra mest grundläggande.