En otroligt fin text av Astrid Lindgren för alla mammor som just fått en son (men med några få ändringar kan den också läsas av en pappa och av föräldrar som fått en dotter):
Min son ligger på min arm. Det är en så späd liten tyngd, den känns nästan inte alls. Och ändå väger den tyngre än jord och himlar och stjärnor och solsystem. Om jag skulle dö nu i dag, så har jag minnet av den där ljuva lilla tyngden att ta med mig till paradiset, jag har inte levat förgäves.
Min son ligger på min arm. Han har såna små, små händer. Den ena av dem har slutit sig omkring mitt pekfinger, och jag vågar inte röra mig. Han kunde kanske tappa taget, och det vore outhärdligt.
Ett sant himmelens underverk, den där lilla handen med fem små fingrar och fem små naglar. Jag vet ju, att barn har händer, men jag har visst inte riktigt förstått att mitt barn också skulle ha sådana. För jag ligger här och ser på det lilla rosenbladet, som är min sons hand, och kan inte upphöra att förvånas.
Han ligger med slutna ögon och borrar in sin näsa vid mitt bröst, han har svart, fjunigt hår, och jag kan höra att han andas. Han är ett underverk.
Hans far har varit här och tyckte också att han var ett underverk. Han måste vara ett underverk då, eftersom vi båda tycker det.
Han grät lite nyss, min son. Som en liten ömklig, bräkande killing låter han, när han gråter, och jag står nästan inte ut att höra det, min ömhet
gör ont. Så värnlös du är, min lille killing, min fågelunge, hur ska jag kunna skydda dig?
Mina armar sluter sig fastare omkring dig. De har väntat på
dig, mina armar, de var från början ämnade för just detta, att vara ett bo för dig, fågelungen min.
Du är min, du behöver mig nu. I det här ögonblicket är du alldeles min. Men snart ska du börja växa. Varje dag som går ska föra dig en liten bit
längre ifrån mig. Aldrig mer ska du vara mig så nära som nu. Kanske ska jag en
gång minnas den här stunden med smärta.
"Som en klagande sträng på en fiol, en vipas rop på heden, går människors längtan efter människor genom den värld som av människor bebos. Sist, ödmjukast och djupast längtar föräldrarna till barnen som livets lag har kallat in i andra sammanhang", det står i en bok som jag har. Just nu har du bara mig, men visst kommer livets lag att kalla in också dig i andra sammanhang. Och då blir jag kanske en sådan där ropande vipa
på heden, som fåfängt kallar på min fågelunge. Fågelungar ska växa och bli stora, jag vet att det måste vara så.
Men just nu har jag dig. Du är min min min - med ditt duniga huvud och dina späda små fingrar och din ömkliga gråt och din mun som trevar efter mig.
Du behöver mig, för du är bara en liten fattig glytt som kom i jåns till jorden och inte kan klara sig alls utan mor. Du vet inte ens, vad det är för ett ställe du har kommit till, kanske det är därför din gråt låter så vilsen. Är du rädd för att börja leva - du vet ju inte vad som väntar dig? Vill du
att jag ska berätta?
Här finns så mycket märkvärdigt, vänta bara, ska du få se! Det finns blommande äppleträd och små stilla sjöar och stora, vida hav och stjärnor om natten och blåa vårkvällar och skogar, är det inte bra att det finns skogar? Ibland är det rimfrost på träden. Ibland lyser månen. Och om sommaren är det dagg i gräset, när man vaknar, då kan du gå där på dina små bara fötter.
Du kan åka på smala, ensliga skidspår rätt in i skogen ...
när det är vinter förstås. Solen kommer du att tycka om, den värmer och lyser, och vattnet i havet är svalt och ljuvligt, när du badar.
Det finns sagor i världen och sånger. Det finns böcker och människor, en del av dem blir dina vänner. Det finns blommor, de är inte till någon nytta alls utan bara bara vackra, är inte det underligt och roligt? Och över hela jorden finns det skogar och sjöar och berg och floder och städer som du aldrig har sett men kanske får se en gång. Därför säger jag dig, min son, att jorden är ett gott ställe att leva på och livet en gåva, tro, aldrig
dem som försöker säga något annat!
Det är sant att livet kan vara svårt också, det vill jag inte dölja för
dig.
Du kommer att få sorger, du kommer att gråta. Det kanske kommer stunder, när du önskar att du inte levde mer, å, du kan aldrig förstå, hur det känns för mig att veta det! Jag kunde ge mitt hjärteblod för dig, men jag kan inte ta bort en enda av sorgerna som väntar dig.
Ändå säger jag dig, barn lilla, jorden är människans hem, och det är ett underbart hem. Måtte livet aldrig bli så vrångt mot dig, att du inte förstår det. Gud skydde dig, min son!
(Astrid Lindgren ur
Kati i Paris)
