Den 12 januari skedde katastrofen. Hundratusentals haitier blev ihjälklämda vid en jordbävning. Av samma storlek som den i Kalifornien 1989 då de döda var... tiotals.
Det var Peter Kadhammar i Aftonbladet som väckte mej. Fattigdomen dödade dem, inte jordbävningen, skrev han, och intervjuade två grannar: en vars hus (som byggts på med en våning allteftersom innehavaren fick råd) vikt ihop sej som en kartong och en vars hus stod stadigt under och efter jordbävningen, byggt under överinseende av en kompetent och samvetsgrann byggingenjör. Noga taget drabbades - enligt Läkare utan gränser - inte de fattiga i landsbygdens lerhyddor värst, utan stadsborna i ofta fuskbyggda "korthus".
Nog var jordbävningen stor nog som sådan - när även katedralen från 1914 rasade in - men när jag förstår hur armeringsjärn och trästöttor "sparats bort" i det vanskötta och kalhuggna landet, känner jag en sån... ja, vad ska man säga, vanmäktig förtvivlan.
Och stark önskan: måtte enskilt och statligt bistånd till Haiti - som måste fortsätta även sedan löpsedlarna tystnat - ta sikte på att det som nu sakta återuppbyggs inte ska vara några mänskofällor utan riktiga hus, uppförda enligt den byggstandard som trots allt (och inte för ro skull) finns kodifierad även på Haiti.