torsdag 25 september 2008

Inlägg i försvarsdebatten 2008

A.
Vad skall man med krigshär? Det blir inget krig
i dessa upplysningens tider:
det kostar för mycket och - lita på mig! -
mot sunda förnuftet det strider.

B.
Än sen? Om så vore, vad hjälper det väl
om inte i fred vi får vara?

A.
I fred! Åh, var lugn och hör mina skäl,
de är både enkla och klara.
Hör nu bara på!

B.
Vad då?

A.
Apala, misala, misinka, miso -
det blir inget krig - sebedej, sebedo -
och blir det ej krig - sebedo, sebedej -
vad skall man med krigshär? behöves ju ej? -
det är lätt att förstå.

B.
Jaså.

A.
Men om det blir krig, ja nog kommer det då
en hjälp ifrån vänner och grannar.
En krigshär från Danmark...

B.
Det tvivlar jag på.
Den gör som vår gjorde, den stannar.

A.
En annan från Norge...

B.
Då kommer det väl
en tredje från Ryssland?

A.
Åh, spara
på skämt som ej duger, och hör mina skäl!
De är både enkla och klara!
Här nu bara på!

B.
Vad då?

A.
Apala, misala, misinka, miso -
då kommer det hjälp - sebedej, sebedo
och kommer det hjälp - sebedo, sebedej -
vad skall man med krigshär? behöves ju ej? -
det är lätt att förstå.

B.
Jaså.

(Gunnar Wennerberg, ur diktcykeln "Minnen från drömmarnes verld" 1885, i lätt språklig bearb.)

onsdag 24 september 2008

Hälsinglands kommun - ja varför inte?

När Ingvar Persson i Bollnäs föreslog en sammanslagning av OBS-kommunerna (Ovanåker, Bollnäs och Söderhamn), var det snabbt framme en jeppe från Söderhamn och föreslog en Hälsinglands kommun.

Ja, varför inte? Nu när storregionernas tid verkar komma, kanske landskapen återkommer som administrativa enheter. Gävleborg och Nordanstig försvinner, men Hälsingland återuppstår! Vi har ju redan två landskap, Härjedalen och Gotland, som är egna kommuner (den förra kommunen inbegriper rent av två hälsingesocknar, Hogdal och Ängersjö). Varför inte även Hälsingland?

Det skulle även kunna innebära en renässans för sockenbegreppet. Får vi en Hälsinglands kommun blir det ju av rent turistiska skäl tråkigt utan områdesskyltar med vapen - och då är plötsligt Alfta jämspelt med Edsbyn/Ovanåker och Undersvik eller Rengsjö socken har lika stor möjlighet och rätt att skylta som Bollnäs och Söderhamn. Om kommungränserna från 70-talet upphör kan flerhundraåriga sockengränser bättre komma till sin rätt.

Ja, varför inte? Inspirerad av bl.a. Åland har jag länge pläderat för en "omvänd kommunreform" - att t.ex. Alfta, Arbrå och Hanebo åter får bli självstyrande. Mer närdemokrati, helt enkelt. Men om bygderna i hälsingekommunen kan få en slags "kommundelsstatus" med visst ekonomiskt/närdemokratiskt inflytande men utan dubbelarbetande byråkratier och inskränkt bypolitik, så varför inte Hälsinglands kommun?

Underbara brittsommar!

Nu är vi - åtminstone här i mellansverige - inne på den 5 raka brittsommardagen. Det är rent fantastiskt så varmt det hinner bli på några timmar, räknat från de svinkalla och dimmiga morgnarna. Och det är otroligt så vackra löven blir när klorofyllproduktionen avtar! Måtte de inte blåsa bort än på ett tag!

Någon borde skriva en brittsommarsång - höstsångerna är ofta alldeles för dystra och förgängelseorienterade. Och sommarsångerna passar liksom inte längre. Sådana här soldagar upplever vi verkligen "den vår de svage kalla höst", som Karlfeldt skaldar om, och vi plågas nog ännu inte av något djupare vemod inför naturens anpassningar till vintersäsongen. För att tala med Heidenstam i hans dikt Höstsång:

... är väl gardinen nere,
vem sörjer för en gulnad skog?
Av höstpoeter ha vi nog,
Gud frälse oss från flere.

Så går han ut och finner att det är onödigt med rullgardinen:

...som formade i drivet
och blårött guld stå land och stad;
jag vill bland höstens döda blad
bedårad prisa livet.

lördag 20 september 2008

Orgelspel i Mellansel inkl. Post Scriptum

Har just blivit godkänd på mitt första orgelstycke i kantorsutbildningen i Mellansel (på distans). En höjdare! Nu gäller det bara att spela in det på mp3-fil också - och spela upp det inför minst 5 personer (nog så knivigt).

PS. Paralympics i Peking är slut. Det är ett kinsesiskt arrangemang jag inte känner att jag behöver bojkotta. Å andra sidan fanns det inte så mycket rapporteringar och TV-sändningar att bojkotta. Tyvärr känns Paralympics i medialt hänseende mest som ett enda stort PS. DS.

söndag 14 september 2008

Konsten och hatet

Genom konstutställningen "In hate we trust", som nu är i Söderhamn på sin fleråriga resa runt Sverige, har konstnären Elisabeth Ohlson på nytt nått vida kretsar med sitt budskap mot hat, hot och våld. Utan tvekan har hennes bilder enorm genomslagskraft och får oss att tänka till en gång extra, inte minst kring fenomenet homofobi och förföljelse av minoriteter, ibland i Guds namn.

Bilder är i sej själva ett vapen som ofta använts i sådan förföljelse. Att de nu används i försvarssyfte är fullt förståeligt.

Om det inte vore för det oerhörda och av de flesta recensenter opåtalade angreppet på Göran Hägglund och kristdemokraterna, som i konstutställningen placeras in bland nazister och andra våldsmän och hat-brottslingar. Snacka om skuld genom associering!

Jag är själv inte kristdemokrat utan liberal. Jag förespråkade partnerskapslagen och rätten att prövas för adoptioner. Jag har reagerat starkt mot den diskriminering och det hot och våld som sexuella minoriteter ofta utsätts för. Jag har påpekat hur homosexuella flyktingar, och/eller kristna, lider av svenska myndigheters idé att det säkert går bra att vara homosexuell, och/eller kristen, även i t.ex. Iran, bara man inte visar det. (Jag har alltid undrat varför man då inte kräver att också politiska flyktingar ska sluta bekänna färg!) Och jag tycker att folkpartiet liberalerna stått upp tydligare och konsekventare för sexuella minoriteters rättigheter än t.ex. kristdemokraterna har gjort.

Men när Elisabeth Ohlson - och tyvärr många med henne i dagens debatt - försöker jämställa kristdemokrater med nazister och våldsmän går hon alldeles för långt. Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund och Maria Larsson uppmuntrar faktiskt inte till kränkning, misshandel eller utrotning av homosexuella bara för att de ser det som önskvärt att barn, om möjligt, får en förälder av vardera könet. Lika lite som de flesta av oss understödjer kränkning, misshandel eller utrotning av ensamstående för att vi - liksom f.ö. många ensamstående själva - ser det som önskvärt att barn så långt som möjligt har två föräldrar.

Jämför med hur en del på vänsterkanten i ovist nit demoniserats och "nazifierats" för att de kritiserat Israels politik mot palestinierna. Ärligt, kära vänstersympatisörer: hur kul hade det varit att se Mona Sahlin hängas ut tillsammans med nazister på en proisraelisk konstutställning bara för att hon i det fallet har en åsikt som till vissa delar överensstämmer med nazisters? Men det finns faktiskt ingen åsikt som är så klok att inte också ett antal idioter delar den.

Visst förekommer det antisemitism i vänsterkretsar eller homofobi bland kristdemokrater. Det tvivlar jag inte ett ögonblick på. Det måste uppmärksammas och kritiseras. Vad jag vänder mej emot är alltså den fruktansvärda schablonisering och demonisering som i det här fallet drabbar kristdemokrater och i andra fall drabbat israelkritiker. (Eller för den delen Israel).

Inför valet 2006 portades sverigedemokraterna från Torsbergsgymnasiet på oklara grunder. Tydligen hade ett antal elever anmält att de känt sej kränkta av sd:s budskap och enligt en tämligen ny lag är skolan då tydligen skyldig att hålla skolan fri från dylika budskap. Jag framkastade då, och är alltmer böjd att tro, att det - utan alla jämförelser i övrigt - inte vore någon större konst att få skolan fri också från kristdemokratiska bokbord inför valet 2010. (Ta det inte som ett tips).

Elisabeth Ohlson har ett angeläget ärende: "Rör inte min HBTQ-komp is!" Det är sannerligen inte hon (heller) som är den hotfulla mörkerkraften, tolka mej inte så! Men här använder hon tyvärr, under konstens svåravslöjade förklädnad, djupt oschyssta debattmetoder. Framför allt en form av skuld-genom-associering som ger en konfliktbild utan nyanser, sannerligen och tragiskt nog inte helt opåverkad av den antipatins demagogi hon med rätta bekämpar.

In hate she trusts?

Denna text sändes in till Ljusnan den 15 september 2008 och togs något förkortad (och naturligtvis med ny rubrik) in exakt en vecka senare. En för mej okänd Per Ölund (av många) hävdade då att jag ropat på censur och att konstens uppgift är att gå för långt. Kan man ens diskutera med sådana? Att gå för långt är att - gå för långt. Det gäller naturligtvis även konstnärer. Men censur ropar jag ICKE på. Jag diskuterar istället. (Anm 20081006)

måndag 8 september 2008

Kvällens politikkurs

Det blev en del samtal om intervjuer, presskonferenser, debattartiklar och andra mediakontakter under kvällens politikkurs i Vuxenskolans lokaler här i Bollnäs. Intressant att höra mer rutinerade politikers erfarenheter på detta område.

Själv fick jag redogöra för mina 2-åriga erfarenheter av bloggande. Och lämna ut bloggadressen! Lustigt nog blev jag nästan generad för att göra det, trots att jag naturligtvis vill att folk ska läsa det jag skriver. Välkommna, eventuellt nytillkomna läsare!

Men det känns faktiskt mindre nervöst att skriva om man lyckas inbilla sej att det ändå bara är lillebror i Kiruna som läser ;o).

Leijonborg avgår i höst - eller också inte alls

En annan DN-nyhet som (i detta fall förhoppningsvis) kanske inte stämmer med verkligheten är att Lars Leijonborg ska få sparken som högskoleminister i höst. Jan Björklund, som sades ligga bakom, dementerar tydligen "nyheten", så nu får vi väl se...

Jag tycker personligen att Lars Leijonborg ska sitta kvar. Han är skärpt, kunnig och välformulerad. Men det vore i princip inte fel med en del ministerbyten så här i halvtid.

Brev från Morgan Tsvangirais "son"

Nä, Tsvangirai (Morgan) blev visst inte premiärminister i Zimbabwe. Trots att han vad jag vet har majoriteten i parlamentet bakom sej. Och trots att det var Dagens Nyheter som gav mej nyheten för några veckor sedan. Det blir till att avvakta Mugabes bortgång, helt enkelt. Tyvärr.

Snacka förresten om medieskugga - världens ögon borde väl fortfarande stirra på Mugabe & c:o, men det känns sannerligen inte som om de gör det.

Däremot fick jag häromdagen ett brev från en viss "Johnson Tsvangirai" som utgav sej för att vara Morgans son och ville ha min hjälp med att föra ut faderns enorma förmögenhet från Zimbabwe (jag erbjöds givetvis rejäl provision). Korkat nog nonchalerade jag inviten och gick därmed miste om miljontals dollar. (Fast var det zim-dollar var förlusten kanske inte så stor ;o).

fredag 5 september 2008

Hillary Clinton ut - Sarah Palin in?

Säga vad man vill om Sarah Palins politik - och det kan man gott göra, särskilt vad Irak och olja beträffar - men det var inget dåligt drag av John McCain att värva henne som vicepresident- (och därmed president-) -kandidat. Inte minst nu när Hillary Rodham Clinton är ur leken. Plötsligt är det republikanska alternativet jämnårigt med det demokratiska - och dessutom perfekt könskvoterat.

Lyssna till Sarah Palin - och som under lång tid hemarbetande trebarnspappa måste jag även säga: titta på maken fembarnspappan (eskimåättlingen) med den yngste sonen (med Downs syndrom). Och lägg märke till Sarah Palins utfästelse (efter ca 8 min av filmen) till familjer med barn med särskilda behov. Blir hon vicepresident så är det upp till bevis för både henne - och minst lika mycket hennes man...

onsdag 3 september 2008

Föräldraråd på lekskolan

Nu är jag hemma igen. Igårkväll var jag på föräldraråd på förskolan - och fick delta i diskussionen kring lämplig storlek på de "resultatenheter" som ska bildas i kommunen. (En resultatenhet får ta med sej det mesta av under- resp. överskott till nästa år och får på så vis ett ökat ansvar för att just den egna verksamheten har en ekonomi i långsiktig balans).

Vi diskuterade även det faktum att allt fler barn går i förskolan, inte bara p.g.a. den inflyttning som sker till Bollnäs utan också p.g.a. den allt större förvärvsfrekvensen. Papporna går inte ner i arbetstid i samma utsträckning som mammorna går upp. Frågan är om förskolan, trots sina goda pedagogiska och sociala resurser, verkligen är den optimala platsen för ett barn i förskoleåldern från klockan 8 till klockan 5? (Eller från kvart över 6 till klockan 4 som det lika gärna kan röra sej om).

Var det inte en viktig form av välfärd att ett barn på 50-60-talet alltid hade en vuxen hemmavid? Sen kan man förstås diskutera om det var vettigt att denne vuxne alltid var en kvinna - förmodligen inte - men själva vuxennärvaron i hemmet och på gatan/gården betraktar åtminstone jag som en positiv resurs. För alla barn. Nu måste man gå i förskola för att ö.h.t. träffa några andra barn mellan 8 och 5. (Så var det INTE när jag var liten och knappast ens under slutet av förra millenniet). Och vissa barn måste gå kvar i förskolan även när någon förälder är hemma med syskon - bara för att "behålla sin plats".

Sjukt, tycker jag. Förskolan är en stor resurs som jag är mycket positiv till. Inget ont om den. Men även om den inte formellt blir obligatorisk från 3 års ålder som jag befarade (förslaget från s och m handlar visst bara om att det ska bli obligatoriskt FÖR KOMMUNERNA att erbjuda alla barn förskoleplats från 3 års ålder), är risken stor att förskolan i praktiken blir lika obligatorisk som gymnasiet i praktiken blivit. Går man inte i gymnasiet får man inga jobb. Går man inte i förskolan får man inga kompisar.