torsdag 24 september 2009

Tankar om kyrkomötet från en folkpartistisk kantorsstuderande

Det tar tid att ändra människors attityder och övertygelser, men det underlättar om man vågar visa sej rejält upprörd. När det gäller hbt-frågor har varken jag, folkpartiet eller Rfsl haft svårt att vara upprörd över okunnighet, fördomsfullhet, för att inte säga ren förföljelse. En pingstpastor som pratar om sexuella perversioner som att "våldta djuren" i samma andetag som om homosexualitet, eller en kristdemokrat som jämför homosexualitet med kleptomani och pyromani - eller Litauens senaste "sundhetslagstiftning", för att inte tala om Irans - är bara några exempel på sådant som fått oss att gå i taket. Och det är sunt att vi reagerar starkast på sådant, eftersom det så omedelbart berör och kränker en utsatt grupp och i många fall - särskilt asylärenden - rent av gäller livet.

Men det hindrar inte att principvidrigheter som sammanblandning av kyrka och stat också bör påtalas, och med viss hetta även där, eftersom vi liberaler i detta fall låter oss bli medskyldiga. Visserligen bl.a. av omsorg om ovannämnda utsatta grupp. Men ändamålet helgar inte medlen.

Tvärtom kan medlen kompromettera ändamålet. Visst förstår jag att det är av idel välmenthet som kyrkomötet med sin majoritet av politiska partier (och då räknar jag även in "släpjollar" som FiSK, Kr, MiSK o.s.v.) nu driver igenom en könsneutral vigselordning i trossamfundet. (Fast jag lovar: det blir inte lätt att tota ihop en könsneutral ritual - och nästan alla moderna bröllopspsalmer talar om man och kvinna, det är de gamla psalmerna som bara talar om "dessa två").

Men när ärkebiskop Anders Wejryd stolt beskriver det som att Svenska kyrkan bedriver ett teologiskt pionjärarbete som han hoppas att fler kyrkor världen över ska ansluta sej till, så förstår väl var och en att dessa kyrkor inte bara studerar själva det "teologiska förarbetet" (d.v.s. om Jesusorden om äktenskapet ska plockas bort ur ordinarie ritual eller inte), utan även hur beslut tas inom Svenska kyrkan. Och att politiska partier är så djupt insyltade i beslutsprocessen gör det ju extra lätt för andra kyrkor men även grupper inom Svenska kyrkan att angripa beslutets legitimitet. Mycket har vi tydligen inte lärt oss sedan 1958 - prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan lider fortfarande av de politiska påtryckningarna då, medan samma reform i frikyrkorna (tidigare än SvK i Missionskyrkan, senare i Pingst) inte vållat samma efterskalv eftersom besluten där fick växa fram inifrån utan politiskt tryck. Kyrkans skiljande från staten anser jag är en principfråga överordnad ALLA andra reformer; skulle dessa försenas p.g.a. att de politiska partierna drar sej ur kyrkan får de i gengäld oändligt mycket större legitimitet om de genomförs.

När jag på 90-talet läste C A Hesslers Statskyrkodebatten (historia D-kurs i Uppsala), märkte jag hur ytterst få som uppträdde mot statskyrkosystemet på principiella grunder. Såväl liberaler som konservativa och socialister (Arthur Engberg!) var eller blev ofta varma statskyrkovänner när de själva trodde sej få något vunnet genom sammanblandningen kyrka/stat, medan de blev mer kritiska till systemet när de hamnade i minoritetsställning i någon viktig fråga. Vilket ju är lika principfast som att gilla demokrati när man är i opposition, men förorda upplyst despoti så fort man själv får makten. Och just nu känns det som om bra många vill få bort de politiska partierna ur kyrkomötet på lite sikt, men bara inte just nu - ty först måste ju århundradets teologiska reform, det könsneutrala äktenskapet, drivas igenom.

Men detta blir en politikens pyrrhusseger som bäddar för ett bakslag, som riskerar drabba hbt-personer och det hittillsvarande reformarbetet inom kyrkorna - och samtalen mellan kyrkorna här hemma och ute i världen. Jag har själv - vilket nog inte framgick av förra brevet - under 90-talet lagt ner ganska mycket tid på att också inom kyrkorna befordra en ökad förståelse för homosexuellas situation, och få folk att acceptera pastorala medgivanden till en utsatt grupp. Jag har inte känt att jag behöver tveka i detta, vare sej i samtal med en norrbottnisk laestadian eller en kongolesisk pastor, eftersom kyrkan redan tidigare kunnat diskutera pastorala medgivanden till halvsyskonäktenskap (när man inte alltid vet att farsan varit ute och slarvat) och månggifte på missionsfälten (när man redan varit månggift åtminstone), liksom för skilsmässa o.s.v.

Fast - det enligt min mening rimliga - förbehållet har hela tiden varit att dessa pastorala undantag inte skulle beröra själva "grundritningen" för äktenskapet, som Jesus definierar den i Matteus 19 (där han faktiskt också nämner "pastorala undantag") och som citeras i Svenska kyrkans och nog alla kyrkors vigselritual. "Har ni aldrig läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna? Fördenskull ska en man överge sin far och sin mor och hålla sej till sin hustru - och de två ska bli ett kött. Vad Gud har sammanfogat må människan alltså inte skilja åt." Vi är många (även biskopar i Svenska kyrkan) som i samtal med enskilda eller systerkyrkor satt vår heder i pant på att ökad förståelse, hänsyn och pastorala medgivanden INTE skulle behöva rubba grundbulten i kyrkornas vigselakt och äktenskapsundervisning.

Att staten ändrar äktenskapsbegreppet är visserligen inte ens ur liberal synvinkel självklart - äktenskapet som det sociala uttrycket för det biologiska faktum att vi alla stammar från 1 man + 1 kvinna är möjligt att definiera, äktenskapet som ram kring vilka vuxna, frivilliga sexuella relationer som helst kan nog ur liberal synvinkel kräva en utvidgning ad infinitum, för vi kan ju inte "diskriminera" farmen-Qristina och hennes två pojkvänner eller syskon som har sitt ihop (särskilt som halvsyskonäktenskap redan är lagliga på vissa premisser). Det är dock inte principvidrigt för en liberal, inte ens för en "konservativ" liberal, eftersom han är van vid att staten ger mycket vida ramar för det mänskliga samlivet, så vida som möjligt utan att människor förtrycker varandra.

MEN ATT SVENSKA KYRKAN DÄRFÖR MÅSTE ÄNDRA SITT ÄKTENSKAPSBEGREPP (genom att samma partier bestämmer om det i kyrkomötet som i riksdagen) är varken mer eller mindre än absurt.

Att STATEN förklarar sej vara komplett neutral i frågan om huruvida ungdomar - inte bara homosexuella sådana - vill bilda familj med någon av samma kön eller någon av motsatt, det är inte ens ur liberal synvinkel självklart, eftersom vi inte självklart kräver att den ska vara komplett neutral i fråga om släktskap eller antal. (Av grekiskt 400-tal f.Kr. och även mer sentida erfarenheter att döma behöver man inte vara specifikt homosexuell för att ha utbyte av en sexuell relation med någon av samma kön). Det är dock inte principvidrigt för en liberal (se ovan), och med hänsyn till att några de facto har en sexuell funktionsnedsättning (ordet här använt för att beteckna ett sakförhållande, inte i nedvärderande syfte) som omöjliggör eller försvårar sexuellt umgänge med det motsatta könet, kan det rent av betecknas som eftersträvansvärt (om än själva den språkliga omdefinitionen av begreppet äktenskap fördenskull inte var självklar). Att STATEN nu hävdar att det inte spelar någon som helst roll för en 5- eller 15-åring om den får en pappa eller inte (eller en mamma eller inte) är visserligen inte självklart - så sent som på 90-talet var vi ju "alla" överens om pappornas (eller för den delen mammornas) stora betydelse; men för all del, en liberal stat måste ju kunna vara eller bli "queer" och bestämma att en pojke måste få heta Eva och en flicka Adam.

Men att SVENSKA KYRKAN nu i sitt barn- och ungdomsarbete ska tvingas hävda att ungdomar - även de som inte är homosexuella utan fullt kapabla till ett äktenskap i traditionell mening - lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt (förutsatt att tycke uppstår, givetvis), det är absurt inte bara i konservativa afrikanska eller asiatiska kyrkors ögon, utan även i mina. Jesus ger ju ändå en rätt tydlig anvisning om Skaparens intentioner (Matteus 19), desto mer tydlig som han visar medvetenhet om de pastorala undantagen. Att SVENSKA KYRKAN nu också ska stå för att det inte spelar någon som helst roll för en tonåring om han/hon har en pappa eller inte, bara han/hon har två föräldrar (eller om han/hon har en mamma eller inte, bara han/hon har två föräldrar), det är i mina ögon helt absurt.

Vi kan ju inte anklaga kristdemokraterna för att inte vara nog sekulära, när vi själva vart fjärde år uppträder som ett kristligt parti, beredda att särskilt gynna en evangelisk-luthersk bekännelse. Eller att särskilt sabotera den.

Jag lovar, jag var emot sammanblandningen mellan kyrka och stat redan innan äktenskapsfrågan kom upp. Särskilt efter år 2000 (när vi - hycklande - påstod oss ha skilt kyrka och stat) har jag fått spykänslor varje gång folkpartiets blåklint dykt upp i kyrkliga sammanhang. Men jag medger att äktenskapsfrågan blivit droppen för mej. Har den tvärtom blivit ett skäl för andra liberaler att vilja behålla det politiska inflytandet över "statskyrkan"? (Jfr den förfärliga intervjun med Jan Björklund i Kyrkans Tidning 31-32/2009).

I kyrkovalrörelsen pekade jag dock på att man INTE behövde rösta på politiska partier (eller deras släpjollar) om man gillade idén om könsneutrala äktenskap. Vi hade ett helt politiskt obesudlat alternativ som hette/heter Öppen kyrka, som jag önskat större framgång och som står för äktenskapsreformen - men som tyvärr ökade med bara något enstaka mandat. Det visar att det finns en tröghet i systemet - så länge blåklint, vitsippor, rosor, maskrosor, fyrklöver, blåsippor (usch!) m.m. finns att välja i kyrkovalet, så kommer det också att finnas trogna väljare till dessa.

Nu har även jag givit upp hoppet om att vi svenskkyrkomedlemmar själva kommer att skilja kyrkan från staten - även om vi hade möjlighet det här valet. Men vi kan ju som partimedlemmar, svenskkyrkliga eller inte, på våra partistämmor se till att vi inte ställer upp i nästa kyrkoval eller tillåter någon grupp att vifta med våra partiemblem i några kyrkoval ö.h.t.! Varför gör vi inte det?

Vi måste göra som Ingrid Sjöstrand skriver i en tänkvärd dikt och elda under vår vrede! Här såväl som i t.ex. den ännu mycket större och viktigare frågan om asyl för homosexuella och/eller kristna från Irak/Iran. (Omfattas bara politiskt aktiva av Sveriges respekt? Är det bara politiska åskådningar man anser bör visas öppet?).

Fortsatt liberala hälsningar Andreas H., som på Barn- och utbildningsnämndens sammanträde igår med anledning av pågående kyrkomöte krävde att få en namnskylt med texten
ANDREAS HOLMBERG
Svenska kyrkan
(För ska vi fortsätta röra ihop stat/kommun och kyrka är det väl rättvisast om det sker på alla nivåer och åt alla håll?)

Folkpartiet sviker sin ideologi genom att låta blåklinten valsa runt i ett kyrkoval

Följande skrev jag häromdagen till lokala partikamrater samt till Erik Ullenhag, vår partisekreterare.

Det enda jag har i huvudet just nu är dock kyrkovalet. Som i stort sett ledde till Status Quo. Jag är enormt besviken. Och det känns som om en liberal "gentlemen´s agreement" har brutits rätt kraftigt särskilt av vårt "liberala" parti, inklusive partiledaren. Att folkpartiblåklinten återigen valsat runt i ett val inom ett fritt (?) trossamfund (?) känns som ett väldigt principiellt nederlag. Och intervjun med Jan Björklund i Kyrkans tidning 31-32 gjorde mej alldeles förfärad; han klarade helt enkelt inte alls av att tydliggöra skillnaden mellan Folkpartister i Svenska kyrkan och partiet (har väl alltid misstänkt att det är svårt när man lånat ut en bit av partinamnet, men...).

Jag minns hur förtjust jag blev när jag läste om hur den danske motståndsmannen Kaj Munks fromme far på Lolland gjorde gemensam politisk - OBS inte kyrklig! - sak med de kristendomsförnekande frifräsarna i Köpenhamn i den borgerliga vänstern, och tillsammans med dem kämpade för andlig och social frihet; för ett verkligt socialliberalt samhälle. Och jag har alltid gillat "oheliga allianser" i DEN bemärkelsen, alltså när troende och icke-troende kunnat se ett gemensamt värde i ett liberalt samhällssystem med vissa grundvärden men plats för mycket oliktänkande i övrigt.

Att den kristna kyrkan inte ska styra politiken har jag funnit självklart, och t.ex. kunnat argumentera för den s.k. fria abortlagstiftningen (som väl ändå bara är halvfri eftersom abort faktiskt är förbjudet halva graviditeten) kompletterad med fri åsikts- och värderingsbildning angående exempelvis det förskräckliga utsorterandet av foster med Downs syndrom eller icke-absolut-nödfalls-betingad fosterfördrivning ö.h.t. (Det blir ju larvigt att hojta kraftfullt mot omskärelse av judekillar som icke-medicinskt motiverad när vi accepterar totalt avlivande av foster även efter v. 18 bara för att de råkar ha Downs syndrom - hur medicinskt motiverat är det?). Bara som exempel. Kyrkan ska ha sin roll och staten sin. Land ska med lag byggas, men inte bara med lag. Men får inte religionen påverka politiken direkt, bör väl inte heller politiken få påverka religionen som nu sker?

I äktenskapsfrågan har jag t.ex. som liberal inga problem att i princip diskutera alla möjliga vuxna, frivilliga konstellationer eller ta till mej att min lokala partiledare Ingrid viger ihop folk av samma kön borgerligt. Redan idag får man gifta sej med ett halvsyskon eller en faster på dispens, och under vissa premisser kan jag absolut tänka mej att diskutera om inte farmen-Qristina borde ha fått gifta sej med båda sina pojkvänner. På en gång (som Rfsl Ungdom och Grön Ungdom föreslagit). Har vi väl knäsatt principen att all vuxen, frivillig kärlek ska få uttryckas direkt sexuellt och kunna få samhälleligt, juridiskt skydd får vi väl löpa linan ut. (Eller ska vi förbehålla oss rätten att vara inskränkta och fördomsfulla i just vissa fall?). Partnerskapslagstiftningen och möjligheten att prövas som adoptivförälder stödde jag naturligtvis redan från början, liksom rätt till asyl för hbt-personer från bl.a. Mellersta Östern. Det känns alltid viktigt att som liberal stå upp för utsatta minoriteter, och viss extra kompensation för utståndna oförrätter känns också rimlig.

MEN nu kämpar tydligen "Folkpartister i Svenska kyrkan" i kyrkomötet med blåklinten som fana för att kyrkan liksom skolan ska lära barnen att alla, OBS inte bara homosexuella alltså, lika gärna kan bilda familj med en av samma som med en av motsatt kön. Min 6-åriga dotter har redan tagit reda på att hon får gifta sej med en tjej när hon blir stor - till sin stora förundran, men hon är väl hittills alltför heteronormativt fostrad av hem och skola, kan jag tänka mej. Rena queer-tänkandet är det nu som ska gälla i BÅDE skola och kyrka, alltså - och med tanke på att en 16-årig elev jag hade på Torsberg sa sej ha "många bisexuella vänner" och med tanke på att halva grekiska kultureliten på 400-t. f. Kr. verkar ha haft sexuella relationer med någon av samma kön, öppnas onekligen här nya intressanta perspektiv. Tyvärr är det nog så att Jesusorden i Matteus 19 ("har ni aldrig läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna? därför ska mannen överge far och mor och hålla sej till sin hustru och de tu ska bli ett kött o.s.v.") måste utmönstras ur ordinarie kyrkvigselritual såsom alltför heteronormativa och därmed opassande vid vissa bröllop - Daniel och Viktoria får kanske ta dem som "tillval"?

Fast, alldeles ärligt talat: var det verkligen det här vi som stod upp för (och/eller själva är) s.k. hbt-personer tänkte oss? När vi stod upp för partnerskapsreformen, tänkte vi oss verkligen att det skulle leda till helt könsneutrala äktenskap, t.o.m. inom kyrkan? (Förnekade vi det inte tvärtom när konservativare vänner luftade sina farhågor?) När vi stod upp för rätten att prövas som adoptivföräldrar, tänkte vi oss verkligen att det inte skulle få räknas som minsta lilla fördel för en 5- eller 15-åring med två föräldrar att ha en pappa jämfört med att ingen ha? (Eller ha en mamma jämfört med att ingen ha?). Det är ju inte socialt stigmatiserande, och anses inte vara ett överfall på tappra ensamstående föräldrar om man hävdar att det, allt annat lika, är en fördel att ha två föräldrar jämfört med att ha en enda. Det anses inte heller fel att önska jämn könsfördelning bland personalen på dagis. Varför anses det då så kränkande att önska att ett barn som förlorat sin mor och far I FÖRSTA HAND ska erbjudas just en mor OCH en far? Det anses inte kränkande att som Charlotte Friberg och Hanne Kjöller önska att kvinnor som har ett val ska välja yngre män att bilda familj med. Varför anses de då så kränkande att önska att kvinnor som har ett val ska välja MÄN att bilda familj med (och vice versa)? Är det bara queertänk som är liberalt? Och framför allt: måste verkligen kyrkans och statens syn sammanfalla i denna fråga?

Jag anser att det håller på att gå väl långt nu, mycket p.g.a. de politiska partiernas inblandning i Svenska kyrkan, och att kommande steg riskerar att kompromettera kampen för ökad förståelse för verkligt homosexuellas situation, ekumeniskt/lokalt inom Sverige och globalt i Afrika och Asien. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket. Hela världen ser med förundran att i sverige går politiska partier raka spåret från riksdan till kyrkomötet och fattar beslut i en viktig etisk/teologisk fråga. Det är givetvis en skam för sverige, för partierna och för kyrkan. Oavsett vad man tycker om de beslut som tas. Vi gör om misstaget från 1958 och låter den politiska inblandningen kompromettera ett kyrkligt reformbeslut, vilket prästvigda kvinnor lidit av i 50 år. I min frus Svenska Missionskyrka däremot - som införde kvinnliga pastorer åratal dessförinnan helt utan hjälp av politiska partier - har det aldrig blivit samma kontroverser i den frågan.

Nej, jag är inte homofob. Jag tar inte sån skit längre, även om Elisabet Ohlson Wallin försöker jämställa kristdemokraterna och särskilt Göran Hägglund med nazister (ungefär på samma retoriska nivå som kristdemokraten som jämställde homosexuella med pyromaner och kleptomaner). Rör inte min kompis! (Skärpning, Litauen!) Men jag håller absolut på att utveckla en fobi mot politiska partier och deras släpjollar - inkl FiSK - i Svenska kyrkan! Äktenskapsfrågan var inte den största frågan i årets kyrkoval, utan helt klart kyrka-stat-frågan! Därnäst vad mission är och ska vara för en kristen kyrka - knappast landsbygdsutveckling i första hand som en folder präglad av (C) och (S) försökte inbilla mej och andra understödjare. (Inget ont om dylik utveckling, men...).

Fortsatt liberala hälsningar från Andreas H. - som härmed tar en kalkylerad risk att bli politiskt död; men jag vill vara ärlig så här veckan efter kyrkovalet och meddela vad jag tänker innan jag ev. hamnar på någon valsedel. (Jag tänker absolut inte göra en Utbult om jag slipper!). Ska bli intressant att se vad som anses kunna rymmas inom ett liberalt parti - så det vore kul om nån på nivån ovanför den lokala oxå kommenterade!

tisdag 22 september 2009

Cool kille

...eller helt normal utifrån sina förutsättningar?
Själv känner jag mej både jätteglad och jättefundersam när jag läser Mikaels livsberättelse. För hur många blir inte "sänkta" av dryga läkare, lärare, ja, t.o.m. föräldrar (idag hoppas väl många att såna där missfoster ska avslöjas av ultraljudet så att dom kan avlivas medan tid är?).
Funktionsnedsättning är en sak för sej - går inte alltid att göra så mycket åt. Men hur stort handikappet blir beror däremot på både en själv och omgivningen.
Tre hjältar förutom Mikael själv: Mamman, gympaläraren Birgitta och hustrun Christina. Fatta vad vi kan lyfta varann.
Eller sänka.

söndag 20 september 2009

Skamligt

...att Sverigedemokraterna får 3% i kyrkovalet.
...att sekulära politiska partier ö.h.t. får ställa upp i ett kyrko(obs!)-val.
...att bara 12% av kyrkans medlemmar brydde sej om att rösta.
...att min och andra liberalers blåklint fortfarande besudlas genom att användas som röstbete i ett val inom ett fritt (?) trossamfund.
...att min partiledare Jan Björklund i en intervju i Kyrkans Tidning (nr 31-32 2009) anser att Svenska kyrkan inte bör ha andra värderingar än en majoritet av svenskarna har (får den tro på Jesus som Guds Son eller på en yttersta dom - eller att systematisk uppspårning och avlivning av foster med Downs syndrom är avskyvärt?).

Kyrklig samling i Fårö församling får 100%

Personval utan inblandning av politiska partier har tydligen införts i Fårö församling i Visby stift. En av få församlingar där valresultatet hunnit redovisas så här halv 10 på kvällen (men visst verkar röstredovisningen gå ganska långsamt jämfört med andra val?). Visby stift har så härligt små församlingar att de tydligen ligger i täten med redovisningen.

Gillar frånvaron av politiska partier i Fårös kyrkoval. Fast nog hade det väl varit spännande med åtminstone ett par olika nomineringsgrupper? Rena personval till kyrkomötet vore knappast lyckat, tänker jag mej, med tanke på utskottsarbete och så. "Partier måste ju finnas bland er, för att det ska bli uppenbart vilka som håller provet", skrev ju redan aposteln Paulus. En sorts parlamentarismens fundamentalsats, tycker jag.

Kommentarer till höstbudgeten? Får vänta. Jag tycker faktiskt att frågan om kyrkans skiljande från staten är väl så viktig just nu. Men som socialliberal gillar jag att kommunerna får ökat stöd och att även pensionärerna får skattelättnader (övriga skattesänkningar mer tveksamma i nuläget).

Idag är det dags

Nu gäller det! Ska kyrkan skiljas från staten eller inte? Trots alla pinsamma försök från de politiska partierna - inte minst Folkpartiet - att behålla sitt inflytande i kyrkans beslutande församlingar.

Jag vill betona en sak: politikers och andras engagemang är värda att tas till vara. Men i en ideell organisation får man finna sej i att kandidera som enkel medlem eller som tillhörig en vanlig enkel, opolitisk nomineringsgrupp. Och inte komma seglande med en hel politisk maktapparat bakom sej.

Så är det faktiskt. Ska det vara så svårt att fatta inom Svenska kyrkan när vi fattar det överallt annars i det civila samhället?

Rösta - och rösta bort de politiska partierna! I nödfall (om det inte finns någon opolitisk lista i din församling): rösta BLANKT!

Nu läll!

måndag 14 september 2009

Ödesval pågår

Andarna vaknar och det är en lust att leva! Läs DN:s huvudledare idag: Släpp kyrkan fri! Läs Göran Skyttes krönika på SvD:s ledarsida: Frihalsa kyrkan från slaveriet! Läs vad jag själv skriver på Budbärarens debattforum: Vi borde ha givit Georg en plats på en EFS-lista. Och vad jag skrivit till Ljusnans insändarsida:

VI HADE CHANSEN

Vi hade chansen att göra kyrkovalet 2009 till ett historiskt val. Genom att konsekvent bojkotta de politiska partierna och deras släpjollar, kunde vi medlemmar själva göra Svenska kyrkan verkligt fri från staten. Och äntligen slippa den skam för Sverige, Svenska kyrkan och våra politiska partier som vår horribla sammanblandning mellan kyrka och stat fortfarande utgör.

Men ateistiska socialdemokrater protesterade inte mot att deras parti under en höstmånad uppträdde som en evangelisk-luthersk väckelserörelse. Och knappt ens några liberaler protesterade mot att deras parti lånade ut partinamn och blåklint till en intern valprocedur i ett fritt trossamfund. Väljarna förleddes tro att man borde rösta på ett politiskt parti, som t.ex. Centern och Helene Törnqvist, för att på bästa sätt avveckla de politiska partiernas inflytande. Eller för att, som Helle Klein (S) påstod, förhindra att kyrkan skulle bli styrd av präster. (Eller påven!).

Det ena som det andra är naturligtvis larv. Hade de flesta medlemmar i Svenska kyrkan över
16 år röstat på Öppen kyrka, Posk eller Frimodig kyrka istället för på politiska partier med släpjollar, så hade kyrkan blivit skild från staten redan fr.o.m. nästa årsskifte.
Det vore visserligen exakt 10 år efter det årsskifte man påstått att separationen ägde rum. Men bättre sent än aldrig. Och det är väl så även Anders Bergsten (KR) tänker, när han pläderar för rena personval med sikte på 2013. För skulle den idén slå igenom, blev den naturligtvis så småningom döden för hela partisystemet inom kyrkan (såväl politiska som rent kyrkliga nomineringsgrupper).

Men det är ju redan nu 2009 avpartipolitiseringen skulle behövts! För att ta loven av Sverigedemokraternas ambitioner att använda kyrkopolitiken som språngbräda mot riksdagen. Och för att inte misskreditera alla kommande kyrkliga reformer, som i omvärldens ögon nu ser ut som rena statliga ingripandena, där partierna marscherar fram och tillbaka mellan riksdag och kyrkomöte.

Bättre sent än aldrig. Fast hellre tidigt än sent. Och någon sa nyss att man fortfarande kan rösta.

Ja, vi har faktiskt chansen att skriva historia. Fortfarande. Gå och rösta bort de politiska partierna från det fria trossamfundet Svenska kyrkan! Så att Sverige, Svenska kyrkan och de politiska partierna slipper skämmas ögonen ur sej inför världens häpna ögon.