tisdag 28 november 2006

Vid kyrkoårets slut

Så här i domssöndagsveckan kan man ju reflektera över Nietzsches påstående: "Om Gud inte finns, är allting tillåtet". I kombination med hans påstående "Gud är död" verkar det onekligen fritt fram för Övermänniskan. Både frommisar som Dostojevski och ateistiska existensialister som Sartre har hållit med om det första påståendet. Själva premissen - att Gud inte finns eller har dött - har man ju dock fortfarande olika åsikter om. Liksom om vad det i praktiken innebär att inte vara ansvarig inför någon högre makt - man behöver väl inte bete sej som ett svin för det (eller?).

Intressant är också att i sammanhanget reflektera över rättsprincipen "Inget brott utan lag". Eller som Paulus uttrycker det: "Synd tillräknas inte där ingen lag finns." All makt utgår från folket, säger vi numera - inte "Krister är fyrst i lagum warum". Innebär det att det är vi - folket - som bestämmer vad som i grunden är rätt och fel? Eller bara vad som är brottsligt/straffvärt och inte?

I Österrike såg jag en tröja med texten "Nietzsche är död". Vilket nog alla är överens om. Han dog i augusti 1900 - och på 100-årsdagen av hans dödsdag (var det 25/8?) simmade jag tvärs över Bjännsjön väster om Umeå. Apropå ingenting...

tisdag 21 november 2006

Innerst inne är vi alla folkpartister

Det är väl bra att Fredrik Reinfeldt dämpat de värsta systemskiftesivrarna inom moderaterna. Fredrik är väl den första moderatledare som känts riktigt moderat (=måttlig). Och det är väl bra att Göran Persson övergav socialismen under sin tid som partiledare - han lär ju enligt uppgift vara den förste socialdemokratiske partiledare som i stort sett aldrig använde ord som "socialism", "socialistisk" o.s.v. utan bara "socialdemokrati" och "socialdemokratisk".

Men varför gjorde inte Fredrik och Göran en Marit? D.v.s. gick över till folkpartiet när de i själ och hjärta blev socialliberaler istället för nyliberaler resp. socialister? Varför ständigt detta populistiska gör-om-partiet-tjafset istället för att byta till ett parti som bättre stämmer med ens värderingar?

Winston Churchill talade som bekant om hur "somliga byter parti för sin övertygelses skull, medan andra byter övertygelse för sitt partis skull." Vi har tydligen en tredje kategori som försöker göra om sitt parti (total makeover) bara för att de själva vill kunna tänka om utan att överge "klubben". Jag vill nog hävda att samma tendens är klart märkbar även inom kyrkor och samfund...

måndag 20 november 2006

Höst igen

Nu har nästan all snö smält bort. Lika bra att resten försvinner också. Så att man åtminstone får njuta av den fuktiga novemberjordens tunga dofter. Och gräva ner lite extra kompost i förbifarten.

In med skidorna i förrådet igen. Fram med krattan.

söndag 12 november 2006

Det brukar vara två som får barn

Häromdagen påstod en viss Monica Bodling i Norrköping att de mest radikala feministerna ”enligt obekräftade rykten” vill förbjuda kvinnorna att vårda sina barn. För att arbetsgivarna inte ska se kvinnorna som mer frånvarande än männen.

Jag vet inte vilka feminister Bodling syftar på. Men feminismen i folkpartiets tappning har i alla fall ett annat förslag till lösning än både hemmafruriddaren Bodling och hennes skuggmotståndare. Nämligen att männen är hemma mer med barnen. På så sätt får barnen gott om tid med båda sina föräldrar, samtidigt som kvinnorna känns mindre ”besvärliga” att anställa.

För visst har vi ett problem, som man inte behöver vara särskilt radikal för att inse. I dagsläget upplever nämligen både arbetsgivare och andra att det mest är kvinnor som får barn. Trots att det vanligtvis också är en man inblandad. Även sympatiskt inställda arbetsgivare kan knappast undvika att se unga kvinnor som mer ”riskabla” än unga män, så länge kvinnor tar ut flerdubbelt så många föräldradagar som män gör.

Detta var naturligtvis mer biologiskt rimligt så länge dagarna i föräldraförsäkringen var få. Att pappan skulle amma dygnet runt kunde inte ses som den optimala lösningen för ett litet barn, även om många barn av olika skäl måste flaskmatas i tidig ålder och klarar sej bra ändå. Bara en extrem feminism av ”rättvisa Gudruns” typ (se Sagor för barn över 18 år av Tage Danielsson) kunde på den tiden hävda att föräldradagarna borde fördelas jämnare.

Men med en mer utbyggd föräldraförsäkring har läget förändrats. Det är svårt att hävda att barn i 1-årsåldern inte kan både matas (de vill ju dessutom helst äta själva!), bytas blöja på eller lekas med av en pappa likaväl som av en mamma.

Tyvärr har inte de senaste utbyggnaderna av föräldraförsäkringen öronmärkts åt pappan, varför en jämnare fördelning idag framstår som att man tar dagar från mamman. Eller t.o.m. från familjen och barnet, i de fall pappan av olika skäl inte kan tänka sej att ta hand om barn mer än idag.

Skälen till motståndet är ofta ekonomiska. Paradoxalt är det som vanligt att ju rikare man är, desto mindre tycks man ha råd. Men även t.ex. många ensamstående och/eller småföretagande vårdnadshavare hyser begriplig oro för vad en individualiserad föräldraförsäkring skulle innebära för dem. Många dagar i föräldraförsäkringen skulle kanske aldrig komma att tas ut – vilket ju knappast är till barnets fördel.

Därför vill folkpartiet inte lagstiftningsvägen tvinga fram en jämnare fördelning av föräldraledigheten. Utan framför allt genom opinionsbildning uppmuntra män och kvinnor att dela ”ledigheten” (åja!) så jämnt som möjligt. Men partiet vill även införa en ekonomisk morot i form av en bonus, som innebär högre ersättning (90%) under den tid som delas lika mellan mamman och pappan.

Oavsett hur man vill att föräldraförsäkringen ska utformas, tror jag att de flesta av oss (utom möjligen Monica Bodling) tycker att en jämnare fördelning av tiden med barnet är önskvärd. Både kvinnor och män kan bidra till att unga kvinnor inte ses som mer riskabla än män på arbetsmarknaden.. Både kvinnor och män kan bidra till att mamman och pappa i framtiden i lika hög grad betraktas som barnets förälder. Av sej själv, av omgivningen och - inte minst – av barnet.







Ska bara politiskt aktiva få skydd i Sverige?

I höstens tidningar (30/9) berättades om en man från Iran som enligt Migrationsdomstolen i Stockholm ska utvisas. Han är öppet homosexuell och hotas som sådan av dödsstraff enligt Irans lagar. I ett år har vi haft avvisningsstopp för homosexuella asylsökande från Iran, men nu har det alltså brutits. Och anledningen? Jo, enligt Migrationsdomstolen undgår de flesta homosexuella iranier fara "om de lever diskret och tillbakadraget." Sant! Detta gäller ju även t.ex. politiskt oppositionella, att "om de bara lever mer diskret och tillbakadraget" så undgår de regimens misshag. Men politiskt avvikande bemöts av någon anledning oftast med betydligt mer respekt hos svenska myndigheter än religiöst och/eller sexuellt avvikande. Märkligt nog. För vad är skillnaden egentligen?

Visst kan man ifrågasätta bakgrunden till religiösa upplevelser, och mena att det bakom en djupt troendes gudsupplevelse och ivriga vittnande ligger både en abnorm fadersfixering och ett abnormt självhävdelsebehov. Och visst kan man ifrågasätta bakgrunden till viss s.k. sexuell läggning, och mena att det rör sej om ett rent psykiskt funktionshinder (ur reproduktionssynvinkel) eller - i fallet med bisexuella – avsaknad av specifik läggning . Men so what? Man kan såklart även ifrågasätta varför socialister i högerdiktaturer, eller liberaler i Kina eller på Cuba, måste vara så motvalls istället för att leva "mer diskret och tillbakadraget". Kan det månne röra sej om ett sjukligt självhävdelsebehov?

Att praktisera sin tro och att öppet visa sin kärlek är självklara följder av djupa existensiella upplevelser och borde också vara en självklar rättighet. Lika självklart som att man ska få stå upp för en djup politisk övertygelse. Nu måste partier och kyrkor göra gemensam sak med RFSL i denna fråga. Avvisningsbeslutet av den homosexuelle iraniern "är en skam för svensk flyktingpolitik", säger Sören Andersson, ordförande i RFSL. Jag håller med.

torsdag 9 november 2006

Bra rutet, Anders Borg!

Vad roligt att få höra moderate finansministern Anders Borg gå emot sina partibröders spritskattesänkarplaner med det självklara argumentet: "Svenskarna ska jobba, inte supa!"

Om det vore så att skattesänkningar på sprit minskade supandet, eller i varje fall inte innebar ökat supande, borde man förstås kunna diskutera dem (för att hålla alkoholinköpen inom Systembolagets hyllor).

Men om de - som exemplet Finland med all tydlighet visar - faktiskt bidrar till en markant höjd alkoholkonsumtion, då är det inte mycket att snacka om: Svenskarna - och finnarna med för den delen - borde jobba mer, inte supa mer.

Bra rutet, Anders!

onsdag 8 november 2006

Riksväg 50 är ingen riksväg än

(Insänt till Ljusnan 7 november 2006. En mer lokalpolitisk fråga än den förra, men skyltning är nu en gång ett ämne som intresserar mej alltsedan vägbyggena i Tunastigens sandlådor).


Roligt att se att den s.k. riksväg 50 ska rustas upp mellan Alfta och Falun. Älvkarhed-Skräddrabo-sträckan står tydligen på tur nu. Sedan blir det Skräddrabo-Svabensverk och därpå vidare in i Dalarna. Mycket positivt alltsammans, även om det handlar om ett flerårigt projekt med långa långsamma vägarbetssträckor. Den somväntar på något gott...

Men borde inte denna breddning och allmänna upprustning ha skett INNAN vägen basunerats ut och skyltats som en riksväg, med fet röd färg i våra bilkartor och med skyltning mot Falun ända från E4 i Söderhamn? Som läget nu är blir man ju bara lurad som bilist och/eller turist.
Kommer man norrifrån under halkig vintertid ochska till Falun, så är man ju bara dum om man följer skyltningen från Söderhamn. Mycket bättre, trots någon mil längre väg, är det ju att köra över Gävle och Sandviken. Åtminstone med nuvarande smala, krokiga och guppiga väg över Hälsingeskogen.

Jag har i behåll upplagor av Kungliga Automobilklubbens kartor från början av 80-talet, från början av 90-talet och från början av 2000-talet. I den förstnämnda kartan är vägen mellan Alfta och Falun gul och smal, i den andra röd och något bredare (fast där ser den ut att gå från Edsbyn), och slutligen i den tredje är denröd och lika bred som E4:an. Men jag har en känsla av att själva vägen varit ungefär likadan hela tiden.

Detta liknar ju lurendrejeri. Ska det inte finnas något som helst samband mellan vägars kart- och skyltstatus och deras verkliga kvalitet? Finns det inga minimimått och beläggningskrav för att en väg ska få kallas riksväg? Och för att intet ont anande resande ska skickas ut på dem? I somras upptäckte vi t.ex. att vägenRättvik-Lamborn över Bingsjö var långt bättre än riksväg 50 Alfta-Lamborn, trots att bingsjövägen var smal och gul och den s.k. riksvägen fet och röd.

Jag kräver att skylten mot Falun i Söderhamn tas bort fram till att de största vägarbetena är färdigställda. Skylta mot Bollnäs, det räcker! Ska det anges någon ytterligare ort vid västersvängen i Söderhamn, så borde det väl vara Edsbyn snarare än Falun?

Andreas Holmberg
Bollnäs

När förnekar man allas lika värde?

(Insändare i Ljusnan 8 november 2006)

Får jag lägga mej i debatten mellan KDU och SSU, fast jag är liberal? Jag uppskattar SSU:s vilja att försvara principen om alla människors lika värde. (Liksom KDU faktiskt vill). Jag delar kritiken mot den kristdemokratiske riksdagsmannen som faktiskt sagt värre saker än SSU valde att citera. Och det känns fortfarande som om kristdemokraterna accepterat partnerskapslagen mer motvilligt än förtjust. Visst finns det allvarliga frågor att ställa till kristdemokraterna.

Men själva sättet SSU går till angrepp mot kristdemokraterna på väcker också allvarliga frågor, som jag skulle vilja att SSU försökte besvara.

Förnekar man principen om alla människors lika värde för att man anser att 100%-igt homosexuella är funktionshindrade? (I reproduktionshänseende alltså).

Förnekar man principen om alla människors lika värde för att man anser att små föräldralösa barn i första hand ska erbjudas en mamma OCH en pappa i någorlunda fertil ålder? (Alltså i normala fall inte samkönade par eller ensamstående och/eller pensionärer).

Förnekar man principen om alla människors lika värde för att man anser att själva ordet "äktenskap" PER DEFINITION handlar om en - könsgränsöverskridande - relation mellan män och kvinnor?

Förnekar man principen om alla människors - även polygamt lagdas - lika värde för att man anser att "kärlek är något mellan två personer", som den tidigare socialdemokratiske partisekreteraren Lars Stjernkvist (och många med honom) hävdat?

Även KDU behöver förtydliga sej i de frågor som SSU tar upp. Men jag kan bara konstatera att det av SSU:s ton att döma blir nästan lika lätt att stänga ute kristdemokraterna från våra skolor inför valet 2010 som det var att stänga ute sverigedemokraterna inför valet 2006. I alla fall sedan vi i mars i år fick en regel som tydligen säger att om det finns elever som känner sej kränkta av ett parti - och kan ange varför - så får sagda parti portas från skolan.

I år sverigedemokraterna. År 2010 KDU. Vilka står på tur 2014 - det kan väl aldrig vara SSU?

Andreas Holmberg
Bollnäs

onsdag 1 november 2006

November

Första november - full vinter! Underbart med flera decimeter snö, mer än 5 minusgrader och så sol ovanpå alltihop. Klar februarikänsla! Den 1 november motsvarar ju faktiskt ungefär den 10 februari ljusmässigt, så...

Idag var vi på barnavårdscentralen med barnen - Staffan vägdes och mättes och storasyster Hanna fick visa sina alfabetskunskaper i syntestet. Jonatan tittade andäktigt på. Sedan blev det lek ute i snön igen.

"Nej se det snöar, nej se det snöar, det var väl roligt, hurra!
Nu blir det vinter, nu blir det vinter som vi har önskat, hurra!"