PARTIET FÅNGE I SIN EGEN RETORIK
Det blir
allt tydligare att mitt parti Liberalerna är fånge i sin egen retorik.
Ta
könsbegreppen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen partistyrelsen avfärdar
mina motioner om återställda könsbegrepp med påståendet att jag därmed kräver
steriliseringar av utsatta människor. Som svensklärare vet jag vad
övertalningsdefinitioner och falska dikotomier är. Men vet partiledningen?
Jag är inte
mer förtjust i 1972 års könsbytarlag än i 2013 års nya könsbegrepp. Den gamla
lagen behövde ändras och skadestånd utbetalas. Staten ska inte stympa folk ens
om de själva önskar det. Men två fel blir inte ett rätt. Bara för att KD och
Hägglund lät inbilla sej att lagen om barnafödande män var nödvändig för att få
bort "de sista tvångssteriliseringarna", behövde väl inte
utbildningspartiet L gå på samma fint?
Framför
allt: skulle vi införa nya subjektiva könsbegrepp borde det väl ha skett ärligt
och öppet och inte med hjälp av övertalningsdefinitioner? (För vem vill tvångssterilisera
folk?). Att lämna tesen "endast kvinnor föder barn" till extremhögern
och Kajsa Ekis Ekman att försvara var ett gigantiskt missgrepp. Och den
könsdysfori som alltsedan 2013 ökat så starkt bland våra ungdomar (se Uppdrag
Gransknings "Tranståget") kan vi i L inte svära oss fria ifrån. Vår
vilja att tillgodose ständigt nya krav på "hbtq-reformer" har lett
oss vilse - när vi inte lyckats göra oss lika fria från priderörelsen och dess
dogmer som från frikyrkorörelsens.
Abortlagen
från 1974 är ett annat exempel. Just när alla riksdagspartier, SD liksom KD,
bekänt sig till den för att få hållas i politikens finrum, och just när
analytiker i tidningen NU slår fast att Leijonborg och andra som tvekade 1974
hade fel, just då krackelerar lagen inför öppen ridå.
Det handlar
nu inte bara om samvetsömma barnmorskor som nu arbetar i Norge, för att yrket i
Sverige, mycket som reaktion på deras egen protest, nydefinierats till att
explicit innefatta s k fria aborter. Det handlar även om barnläkare som Katarina
Strand Brodd, vars yrkesheder bjudit henne (Svt 14/8 2017) att ge också
oönskade foster som överlevt en sen abort bästa möjliga neonatalvård. Medan
Statens medicinsk-etiska råd (Smer) tycks vilja skydda fostren från läkare som
hon, genom att vid sena aborter rekommendera direkt dödande injektionssprutor i
hjärtat.
Det handlar
även, och framför allt, om åklagaren Jennie Nordin, som för över ett år sedan
(Dagens Medicin 7/1 -19) slog larm om att det inte är brottsligt att låta ta
livet av sitt barn ens i vecka 40, så länge förlossningen ännu inte påbörjats.
Att barn som inte tillåts födas aldrig är rättssubjekt i lagens mening, och
därmed inte heller möjliga brottsobjekt, upptäckte hon när Karolinska
polisanmälde sig själv pga en avlivning i vecka 30 och hon inte lyckades väcka
åtal ens för vållande till annans död. Eftersom modern var tillfreds med
avlivningen återstod bara disciplinpåföljder pga tjänstefel o dyl.
Vi har i 45
år levat med en pragmatisk kompromiss i frågan om livets början. Vi har knäsatt
principen att barn som kan överleva utanför livmodern - och inte får slitas ur
kuvösen - också ska vara fredade i livmodern. Vi har bejakat att principen
skulle innebära en successiv sänkning av abortgränserna, som sjukvård och
individer skulle hinna anpassa sig till. Men när nu både Smer och liberala
debattörer verkar vilja svära sig fria från den s k
"livsduglighetsprincipen", börjar fältet rivas upp.
Abortlagen
från 1974 tycks stå i tur att omförhandlas, hur svårt det än blir. Läkaren Anna
Hammarström, som själv vill värna aborträtten och utfört många aborter, skrev i
fjol i Läkartidningen (4/4) och Aftonbladet (3/6) att abortlagstiftningen inte
längre håller. Vi är många som är överens om det, men åklagare Nordins larm
visar att den aldrig varit vad vi trodde.
Bra att Anna
Starbrink (NU 1-2/2020) granskar Oklahoma. Men det finns ett dike till.
ANDREAS
HOLMBERG
Iggesund
