1) Samvetsfrihet inom vården
Jag yrkar
att
Folkpartiet liberalerna ska verka för att den samvetsfrihet inom vården, som förarbetena till nuvarande abortlag förutsatte och som tillämpas i bl.a. Norge, också ska garanteras i svensk lagstiftning
att
Folkpartiet liberalerna till att börja med ska kräva en ordentlig genomlysning av såväl samvetsfrihetens konsekvenser som den uteblivna samvetsfrihetens, inte minst med tanke på svårigheten att nyrekrytera barnmorskor och möjligheten att även Sverige inför dödshjälp.
Folkpartiets ledning hörde tyvärr till de partiledningar som reagerade kraftigt negativt på Kronobergs landstingsfullmäktiges modesta intention att utreda frågan om samvetsfrihet i vården, bl.a. mot bakgrund av barnmorskan Ellinor Grimmarks önskan att kunna arbeta som just barnmorska utan att behöva delta i aborter som inte utförs av tvingande skäl som t.ex. fara för moderns liv. (Avlivningar av foster med Downs syndrom eller oönskad könstillhörighet kan ju knappast ses som direkt medicinskt motiverade).
Trots hänvisningar till att samvetsfrihet inom vården på åtminstone detta område redan tillämpas i bl.a. vårt grannland Norge, där Grimmark också fick anställning, och trots att jur. professor Reinhold Fahlbeck påvisat att en dylik samvetsfrihet förutsätts inte bara i Europakonventionen utan även i förarbetena till vår egen abortlag, framställs samvetsfriheten regelbundet som nära nog lika omöjlig som orimlig, och jämförs med högst fiktiva brandmän som av samvetsskäl inte vill släcka bränder eller vårdpersonal som av samvetsskäl inte vill vårda invandrare.
Men Folkpartiet måste ta frågan om samvetsfrihet inom vården på betydligt större allvar än så, både med tanke på den accelererande rashygien som abortlagen idag utnyttjas till (jag tänker särskilt på uppspårningen och avlivningen av foster med Downs syndrom, men även på de allt större möjligheterna till generell fosterdiagnostik) och med tanke på möjligheten att även Sverige likt Nederländerna inför olika former av dödande i åldringsvården. Barnläkare som av samvetsskäl inte vill utföra medicinskt omotiverade omskärelser på nyfödda pojkar behandlas just nu av våra partiföreträdare, t.ex. Bengt Westerberg, med betydligt större respekt än barnmorskor som inte vill döda bara något halvår yngre individer. Men som fil dr Eli Göndör skrev i Expressen 30/12 2014:
Samvetsfrihet borde vara en liberal hjärtefråga.
2) Återställda könsbegrepp
Jag yrkar
att Folkpartiet liberalerna verkar för att könsbegreppen återställs så att våra barn och ungdomars könsidentitet och jämställdhetens landvinningar inte rubbas genom dogmen om barnafödande män.
Sedan den 1 juli 2013 har vi, bl.a. på Folkpartiets tillskyndan, nya könsbegrepp i Sverige. Begreppen man och kvinna motsvarar inte längre begreppen hane och hona för arten människa, utan har blivit psykosociala och subjektiva snarare än biologiska och objektiva. En skillnad mellan juridiska och biologiska könsbegrepp har uppfunnits (vad nu "juridiskt kön" skilt från det biologiska skulle innebära), och frågan är om inte piratpartiets förslag att helt slopa de juridiska könsbegreppet hade varit mer konsekvent. Istället för ett mycket litet antal personer med missbildningar och/eller identitetsstörningar riskerar vi att få en hel generation med störd könsidentitet. För om t.o.m. män kan föda barn, hur ska min dotter då någonsin kunna bli säker på att hon är kvinna? Eller om t.o.m. kvinnor kan bli trebarnspappor, hur ska då mina pojkar någonsin kunna bli säkra på att de är män? Dessutom blir queerdogmatiken självförgörande i jämställdhetshänseende, för, som bl.a.
Thomas Gür konstaterat (SvD 12/5 2014), blir könsbegreppet lika svåranvänt som rasbegreppet i medicinska och kvoterande sammanhang om båda är lika luddiga. Vi får väl då börja tala om Födravården istället för Mödravården och avskaffa de könsskilda omklädningsrummen.
Nej, med all respekt för personer som upplever sej vara födda i fel kropp: vi kan inte dribbla med könsbegreppen hur som helst bara för att tillgodose alla sorters tvångsföreställningar, identitetsstörningar eller akademiska queerdogmer. Lika lite som vi lär våra barn att tjurar kalvar och hingstar fölar ska vi lära dem att somliga barn historien igenom är födda av karlar. Som parti med särskild tonvikt på utbildningsfrågor måste vi också kunna se när det är dags att erkänna ett misstag. Det räcker inte att likt 2011 läxa upp motionären för usel, oliberal människosyn. Jag vill nämligen inte tvångssterilisera någon, vare sej då eller nu, möjligen "tvångsbenämna" mammor mammor och pappor pappor. Och det kan rimligen inte vara mer oliberalt än att jag f.n. tvångsregistreras som den 45-åring jag inte vill vara och inte känner mej som.
3) Skilj kyrkan från staten på allvar
Jag yrkar
att Folkpartiet verkar för att Svenska kyrkan på allvar skils från staten, d.v.s. att de politiska partierna på allvar skils från trossamfunden
Omkring 15 år efter den påstådda skilsmässan från staten styrs Svenska kyrkan fortfarande av politiska partier som Socialdemokraterna och Centerpartiet, Sverigedemokraterna inte att förglömma. Detta är fullständigt orimligt! På landsmötet 2011 i Karlstad hävdade folkpartiledningen att varje samfund måste få besluta om hur det vill styras, och att det därför var OK att Svenska kyrkan till stor del styrs av politiska partier. Så om även Katolska kyrkan och min hustrus Equmeniakyrkan ville - och fick! - bli styrda av politiska partier, skulle detta inte vara ett problem för ett liberalt parti?
Särskilt vår allianskamrat Centerpartiet, som också säger sej vara ett liberalt parti, och som i företagsfrågor har klar blick för olämpligheten av politikerstyre, skämmer ut oss alla genom att också inför kyrkovalåret 2017, då vi ska fira 500-årsminnet av Luthers reformation, vilja stå kvar som nomineringsgrupp till kyrkomötet. Jag finner inte att detta är vare sej Centerpartiets eller Svenska kyrkans ensak, utan ett uppenbart missförhållande som Folkpartiet aktivt bör bekämpa. Politiska partier, och allraminst borgerliga, nominellt liberala partier, bör inte sitta i styrelsen för ideella organisationer som t.ex. trossamfund. Så länge de gör detta är det aktuella samfundet inte på allvar skilt från staten - och de aktuella partierna inte på allvar okonfessionella.