måndag 30 oktober 2006

Ny familjemedlem

Det har hänt en del annat också sedan i somras. Bl.a. har vi i familjen Holmberg begåvats med en liten son, en liten Staffan. Nåja, så liten var han inte precis - han vägde 4112 g och mätte 55 cm i strumplästen. Så hade han också gått nästan 2 veckor över tiden.

Storasyskonen Hanna och Jonatan (storebror, tänk!) har omfattat Staffan med nära nog odelad förtjusning. Och sedan lillpojken fått en någotsånär mänsklig dygnsrytm har även hans föräldrar blivit odelat förtjusta över hans närvaro i vårt hem. (Jodå, vi älskade honom redan från första början, men kom inte och säg att man bara fördenskull behöver vara förtjust i barnskrik mellan 02.00 och 04.00).

Ny regering?

Det har ju hänt en del sen i somras. Bl.a. har vi fått en ny regering. På riksnivå i varje fall. (Hur det blir här i Bollnäs kan man undra. Men mer om det en annan gång). Och för första gången tycks Moderata Samlingspartiet göra skäl för sitt namn - den gamla högern gick under Fredrik Reinfeldt ut i ett ytterst måttfullt tonläge, och gjorde allt för att samla oppositionen under begreppet "alliansen". Detta lyckades.

Men för det första lyckades det alldeles för bra för just moderaterna. (Jag är alltså folkpartist). Att (m) blev större än alla sina koalitionspartier tillsammans, var sannerligen inte något att glädja sej åt (även om Lars Leijonborg höll mer än lovligt god min). Det är nämligen inte alldeles styrkt att moderaterna ändrat sina politiska mål, bara för att de alldeles uppenbart ändrat sina medel och sin politiska framtoning.

Fredrik Reinfeldt må ha gjort en Gudrun Schyman, och han (liksom hon) kan möjligen helt uppriktigt ha distanserat sej även från sitt partis ideologi. Men hur uppriktig är "omvändelsen" på partinivå? Sitter inte en massa medvetna högermän ute i landet (likaväl som vänsterpartikommunister) och betraktar "nya moderaterna" som intet annat än en rent taktisk reträtt? För att på sikt få desto större inflytande och förändringsmöjigheter?

Jag bara frågar.

Nu kom den första frosten

Kära vänner och övriga läsare! Det har gått bra lång tid sen sist. Men så har vi också fått vänta länge på att sommaren 2006 skulle ta slut. Och frosten blev rekordsen - inte förrän under den gångna veckan gick temperaturen under fryspunkten. För en gammal norrbottning är detta ju fullständigt häpnadsväckande, men jag bor ju numera i södra Sverige (Bollnäs). Tydligen är dock även gamla hälsingar lite tagna av denna milda och långvariga höst. Att den första frosten kom med mindre än två månader kvar till julafton måste alltså noteras ordentligt. Till sist kunde jag alltså plocka fram gamle von Heidenstam och som seden bjuder deklamera några strofer ur hans "Höstsång":

Nu kom den första frosten.
Den stålgrå vikens låga strand
blev som en fallen lies rand
som färgats röd av rosten.
Nu stå de sövda träden
i höstens kalla, gula sken
med färg av lik och mull och ben
och lump och multna bräden.
---
Och likväl! Varför sänka
min rullgardin? Hur färgrikt grant
tänds solens sken på uddens brant,
där brustna svallar stänka.
Bland nät som torra hänga
står fiskarbåten stjälpt på hälln,
och tröskverk surra intill kvälln
vid bondens ladulänga.
---
Som formade i drivet
och blårött guld stå land och stad;
jag vill bland höstens döda blad
bedårad prisa livet.