måndag 22 december 2008

Ge julfrihet åt Dawit Isaak

Det är otroligt men sant - den svenske medborgaren Dawit Isaak , idag 42 år, har suttit i eritreanskt fängelse sedan han var 35 år - utan dom och rättegång! - och varit skild från sin familj i Göteborg längre än jag har varit gift (då har vi ändå hunnit få tre barn i åldrarna 6, 4 och 2 år). För regeringskritiska artiklar och ett upprop om demokrati i sin tidning Seit. Hur sjukt är inte det?

Och - frågan går inte att komma ifrån - hade svenska staten och 9 miljoner svenska medborgare varit lika passiva om den fängslade skribenten och medborgaren ifråga hade hetat exempelvis Per-Gunnar Evander?

Nä, det är bara att peststämpla eritreanska regeringen och diktatorn Isayas Afewerki så länge det här pågår. Enligt Reportrar utan gränser är det bara Nordkorea och Turkmenistan som har lika dålig yttrandefrihet som Eritrea. Heter man som Eritreas president Isayas borde man väl som julprofeten Jesaja "predika frihet för de fångna och förlossning för de bundna" (Jesaja 61:1) och ljus för "det folk som vandrar i mörker" (Jesaja 9:2) istället för att som den ondskefulle kungen Manasse (som lät avrätta Jesaja) bura in sina profetröster så länge det bara går.

Eritreanska ambassaden ska inte få känna att vi så smått börjar glömma Dawit - det ska fortsätta vara direkt pinsamt att vara eritreansk regeringsföreträdare, både hemma och utomlands.

Alltså: Eritrea är inget rättssamhälle, Eritrea är inget rättssamhälle. Isayas Afewerki är ett ovanligt dåligt skämt t.o.m. för att vara diktator. Eritrea är ett bov- och tjyvsamhälle där regeringen borde stå inför rätta för människorov - för att den likt sina höga(?) föredömen burar in människor utan dom och rättegång. Jag stödde som så många svenskar Eritreas självständighet från Etiopien, men var det verkligen denna enpartistat och detta unkna skämt till lag och rätt som vi och eritreanerna hoppades på?

God jul tillönskas Dawit Isaak och hans familj. (Riktigt god blir den naturligtvis inte förrän de får fira den tillsammans - det borde väl kunna ske åtminstone vid trettonhelgen om Sveriges och Eritreas regeringar får tummen ur nån gång?).

söndag 21 december 2008

Julfrid åt förföljda minoriteter

Statsvetaren Anders Strindberg skriver på Svenska Dagbladets Brännpunkt om att Sverige m.fl. ger för dåligt stöd åt den kristna minoriteten i Mellanöstern. Den förföljelse som förekommer anses ofta självförvållad, eftersom människor med normal självbevarelsedrift borde ha kunnat behålla sin tro för sej själv utan att hela tiden manifestera den.

Jag har tidigare dragit parallellen till de homosexuellas situation, och jag kommer att fortsätta dra den. I Sverige fortsätter vi utvisa homosexuella även till Iran (som har dödsstraff för hs.) med argumentet att man inte är hotad så länge man inte lever homosexuellt offentligt.

Säga vad man vill om bakgrunden till religiösa upplevelser och sexuella prefrenser - men borde vi inte kunna vara överens om att det är en mänsklig rättighet att få manifestera tro och kärlek offentligt, oavsett vad andra tänker och tycker om det man håller på med? Borde inte kyrkoledare skriva en debattartikel tillsammans med företrädare för Rfsl - det mediala genomslaget torde inte utebli - och driva den här saken? Starkt och med eftertryck!

För, som jag påpekat tidigare, det är ju bra märkvärdigt att inte också politiskt aktiva brukar avkrävas tystnad och lojalitet mot regimen i självbevarelsedriftens namn. Trots att man ju över hela världen får ha vilka åsikter man vill - bara man inte uttrycker dem.

torsdag 18 december 2008

Ut med politrukerna från kyrkomötet

Den 20 september 2009 är det kyrkoval (för oss som är medlemmar i Svenska kyrkan). Den 20/9 2009, lätt att komma ihåg.

Och fram till dess ska de politiska partierna bort från kyrkan! Snart sänker sej julefriden, men redan nu vill jag flagga för den kampanj som jag och andra tänker föra vintern 2009, nämligen en kampanj för att alla politiska partier ska dra sej ur kyrkovalet. Inte bara frisera sin partibeteckning något, som "Kristdemokrater i svenska kyrkan" eller "Folkpartister i svenska kyrkan (FISK)", eller rejält som "Fädernas kyrka" (sd), utan dra sej ur på riktigt!

Sverigedemokraterna är åtminstone konsekventa - de vill verkligen återinföra statskyrkan och på så sätt är det inte konstigt att de engagerar sej i Svenska kyrkan som politiskt parti. Men det är faktiskt ganska äckligt att folkpartister och kristdemokrater, som absolut och på riktigt ville skilja kyrkan från staten, också efter den formella skilsmässan fortsätter uppträda som folkpartister och kristdemokrater också i kyrkan.

Kyrkan kan ju omöjligen vara skild från staten, när samma partier som t.ex. bestämmer om äktenskapet i riksdagen sedan kan knalla över till kyrkomötet och bestämma samma sak där. Oavsett var man står i äktenskapsfrågan, komprometteras ju kyrkomötets beslut (precis som ämbetsreformen 1958) av att det med visst fog uppfattas som ett rent politiskt beställningsjobb. Reinfeldt lovar och kyrkan lyssnar. Jag kan som politiskt liberal i princip även tänka mej att diskutera t.ex. en legalisering av polygami eller syskonäktenskap - om nu staten inte ska lägga sej i vuxna, frivilliga familjebildningar - men skulle som konservativ evangelisk-luthersk kristen bli ytterligt bekymrad om Svenska kyrkan då återigen uppfattade sej som förpliktigad att välsigna allt som staten godkänner.

Av detta och av många andra skäl är det hög tid att nu äntligen skilja kyrkan från staten på riktigt. Att de politiska partierna dominerar i kyrkans beslutande församling är precis lika olyckligt som om riksdagspartierna vore definierade av tro: "Islamiska partiet", "Ateistiska partiet", "Lutheranerna", "Nyandliga partiet" och "Buddhisterna". På vilket sätt har jag i kyrkliga frågor något gemensamt med alla "folkpartister"? Folkpartiet består ju just av både sekulära humanister, konservativa lutheraner, buddhister m.fl. som har en gemensam politisk ideologi. Det passar bra i riksdagen. Men i Sveriges evangelisk-lutherska kyrka???

Vi har ju inte som folkpartister, inte ens som kristna folkpartister, någon gemensam syn på t.ex. bibel, evangelisation och mission - vore det då inte rimligare att ansluta sej till andra nomineringsgrupper utifrån inställning i just kyrkliga frågor? T.ex. Frimodig kyrka eller Gabriel - eller någon nomineringsgrupp man själv vill bilda tillsammans med likasinnade från alla politiska partier (eller helt opolitiska). Och i somliga fall vore det rimligaste förmodligen, sanningen att säga, att man helt lämnade kyrkan. (Borde jag t.ex. som evangelisk kristen verkligen känna mej kallad att sitta i styrelsen för sekulära förbundet Humanisterna?).

Alltså: Bort med riksdagspartierna ur kyrkomötet redan 2009! Skriv insändare och bilda opinion, allihop - även ni som inte är medlemmar i Svenska kyrkan men vill skilja era politiska partier från den konstiga och nästan världsunika inblandningen i Svenska kyrkans affärer. Ring och förmå kvarvarande partibekännare - hur goda kyrkopolitiker du än tycker att de är - att efter årsskiftet överge systemet och ansluta sej till en opolitisk grupp eller starta en egen. (Vi har faktiskt hela vintern på oss). Om de förstår att de annars förlorar våra röster kan det hända saker.

Det skulle ju kunna bli en riktigt rolig manifestation - om alla bara la ner och sökte sej till nya grupper tvärs över de i detta sammanhang ofta fullkomligt irrelevanta partigränserna! Jag instämmer helt i vad Lotta Gröning skrev i Aftonbladet (bortsett från hennes för en socialdemokrat oväntat osolidariska resonemang om kyrkoavgiften):

Skilj kyrkan från politrukerna!

onsdag 17 december 2008

Skidåkning på kommunhuset - favorit i repris

Nu när julen närmar sej och den myckna snön tyvärr just nu töar bort, kan jag inte annat än lägga in den gamla goda videosnutten med "backhoppning" från kommunhustaket i Arvidsjaur. Håll till godo - se men inte göra!

tisdag 16 december 2008

Ska man skratta eller gråta eller vad?

En ding-ding värld, det är vad det är. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser om Bernard Madoff och hans pyramidspel i mega-giga-format. (Han bekände själv för sina söner, som gick till polisen).

Det sjuka är ju inte att förre Nasdaq-chefen Madoff hittat på något så här löjligt dumt. Det sjuka är ju att så många placerare, och inte minst amerikanska finansinspektionen, kunnat låta detta fortgå och själva låtit sej bedras. Nog är det så man baxnar - små skurkar straffas ju även för snatterier, men en sån här storskurk har verkligen gjort något bokstavligen ur-bota hiskligt! Vad ska man hitta på för straff egentligen? Hundratals miljarder kronor lär ju aldrig gå att fiska fram igen - de har väl hamnat hos dem som gick med i början (det är ju så pyramidspel fungerar).

Jag glömmer aldrig den prydlige dåren jag gjorde lumpen med och som försökte få hela plutonen att gå med i hans hyperidiotiska pyramidspel. Inga tjusiga dokument i världen kunde för mej dölja principen att vi förväntades ge honom en hundring var, för att sedan själva var och en gå och leta reda på tjugo andra idioter (tillsammans fyrahundra) som kunde tänkas vara villiga att ge OSS en hundring var. (O.s.v.). Jag tyckte alltsammans var pinsamt, övermåttan pinsamt, och det allra pinsammaste var att det fanns kompisar som ö.h.t. övervägde att gå med. (Antingen är man ju då dum i betydelsen korkad eller dum i betydelsen elak).

En liknande situation hamnade jag i när jag bodde i Umeå i början av 2000-talet - och det var knepigare, för där var det en god vän som i god tro försökte få mej att gå med i ett liknande, fast betydligt mer väldesignat "investeringsspel". Men pyramidprincipen framträdde tydligt, och jag hade fullt schå att förklara min aversion utan att verka dumförklara honom och de säljande gästerna.

I Albanien utlöste ju dylika pyramidspel veritabla upplopp några år efter kommunismens fall - och det är klart: jämfört med såna här "kapitalistiska" idiotier framstår ju kommunismen som höjden av ekonomisk sans och balans.

Ny skoprotest

Förutom att den ur en synvinkel känns lika läskig som tårtningen av kungen och nedsprutningen av statsministern (det är ju en attack mot personens kroppsliga integritet och skulle i princip ha kunnat vara ett mordförsök) så har ju skoattacken mot president Bush sina komiska poänger. Chrustjov lär ju ha dunkat skorna i bordet när Hammarskjöld talade i FN, men här drivs ju skoprotesttekniken ett steg längre.

Och säga vad man vill om Bush, men kommentaren "allt jag kan säga är att det var storlek 43" är ju fullständigt lysande!

När (s) skriver historia

(insändare i Ljusnan luciadagen 2008)

Ja, Ove Ericsson (s), inte blir jag mindre förundrad än du när jag tar del av din socialdemokratiska historieskrivning (Ljusnan 6/12). På sätt och vis talar den väl för sej själv och bevisar min tes att många sossar tror att det är de själva som, trots övrigas protester, byggt upp det här landet. Enligt Ericsson är det socialdemokraterna som har varit för "sociala reformer som har gynnat Sveriges folk", och vilka som har varit emot "kan nog alla säkert räkna ut själva".

Så Ericsson tror på fullt allvar att inga sociala reformer skulle ha genomförts om vi haft borgerliga regeringar under efterkrigstiden? Eller att inga sociala reformer har genomförts ute i Europa i länder där socialdemokrater inte varit lika dominerande?

Det är sant att vi i folkpartiet haft alternativa, framsynta idéer om hur t.ex. pensionssystemet skulle utformas. Men vi har sannerligen inte motsatt oss ett väl fungerande pensionssystem! Och vi har konsekvent stött den generella välfärdspolitiken utan att fördenskull vilja ha socialism och kamp mot alla rika.

Men det vill ju inte dagens socialdemokrater heller. Jag är alls ingen sossehatare. Partiet har gjort två historiska insatser under 1900-talet. Den första när partiet 1917 äntligen gjorde upp med vänsterns vålds- och revolutionsromantik och skilde sej från kommunisterna, som man inte heller förrän nu velat inlåta sej i regeringssamarbete med. (1917 gick man istället i regering med liberalerna!).

Den andra historiska insatsen var när man mot slutet av seklet ledde arbetarrörelsen i socialliberal riktning, bort från socialismen. Vandringen mot utökat statligt ägande och oändliga skattehöjningar syntes avslutad. Göran Persson var den förste s-ledare som aldrig tog ordet socialism i sin mun.

Problemet är att den historiska omsvängningen varken resulterat i definitiva kongressbeslut eller tydliga löpsedelsrubriker ("S överger socialismen"). Och tänker Sahlin nu regera med Ohly skriver hon historia av helt motsatt art: för första gången någonsin släpps en kommunist in i en svensk socialdemokratisk regering.

Men kommer väljarna att tillåta det?

måndag 15 december 2008

torsdag 11 december 2008

tisdag 9 december 2008

Socialismens mask

G.K. Chesterton (1874-1936) skrev följande tänkvärda analys för snart ett sekel sedan i essän "Socialismens mask". Den kan naturligtvis ifrågasättas (vad menas med "ärliga" i första satsen, och på vilket sätt förloras "kampen för de fattiga"?). Men intressant diskussionsunderlag är den.

Huvudmålet för alla ärliga socialister just nu är att förhindra socialismens ankomst. Jag säger det inte som en elakhet utan tvärtom som en komplimang: en komplimang till deras politiska instinkt och folkliga anda. Jag erkänner att det kan kallas en överdrift, men det finns verkligen en slags skojsocialism som det är mycket möjligt att de moderna politikerna kommer överens om att införa; och om de lyckas med det är kampen för de fattiga förlorad.

Magsjuka

Visst blir man lycklig (inte) av att spy. Det lättar en stund, och sen är det dags igen.

Nu är det i varje fall 7 timmar sen. Så jag törs luta mej över tangentbordet en stund ;o)

måndag 8 december 2008

Magnus Betnér om jämställdhet

Jag vet inte om jag är likhetsfeminist eller särartsfeminist (det varierar tror jag), och jag är inte övertygad om att varje procentuell avvikelse från 50% kvinnliga byggnadsarbetare eller 50% manliga förskollärare o.s.v. beror på strukturellt förtryck och taskig uppfostran.

MEN - som far till en både tuff och känslig dotter (och två tuffa och känsliga killar) är jag övertygad om att Magnus Betnér har många poänger i sin råa men engagerade jämställdhetsanalys (inte minst det där med barnkläderna...) - finkänsliga personer uppmanas att för en gångs skull bortse från språket och fatta själva poängen:

torsdag 4 december 2008

Årstafrun börjar blogga

Världens förmodligen enda 1700-talsbloggare heter Märta Helena Reenstierna, även kallad Årstafrun. (Ett miniatyrporträtt av henne, till maken på namnsdagen 13 november 1796, har upphittats så sent som i år!). Hennes bloggpost för den 4 december och följande dagar (1798 och framåt) kan läsas på Antik & Auktions hemsida. Intressanta perspektiv på vår tid - vad har förändrats på 210 år och vad är sej märkvärdigt likt? (Förutom vädret). Vad är "överklass-" eller "kvinnoperspektiv" och vad är allmänmänskligt?

God läsning! Och tack för initiativet, antikochauktion.se och Nordiska museet!

onsdag 3 december 2008

Varför ska staten vara alla goda gåvors givare?

OK för att vi ska ha en stark stat och en väl utbyggd skola, vård och omsorg (och varför inte även ett gott försvar och polisväsende?). Men att så till den milda grad fokusera på staten och "bidrag genom stat och kommun" att man är beredd att riva upp en eventuell avdragsrätt för gåvor - måtte den införas! - är väl ändå typiskt socialistiskt?

Socialdemokraternas och vänsterns motstånd - miljöpartiet verkar som vanligt mer frihetligt - är nästan skäl nog för mej att vilja införa avdragsrätt för gåvor till ideella ändamål. Men även rent principiellt anser jag att både rika och icke-rika borde uppmuntras att använda mer av sina inkomster till annat än satsningar på sej själv. Jag kallar gåvor till ideella ändamål en frivillig självbeskattning, och de pengarna borde absolut få vara obeskattade. Det skulle även minska föreningars och samfunds beroende av statsbidrag, för mej en positiv sak i sej.

PS. Broderskapsrörelsen fronderar tydligen mot sina partikamrater. Heders! DS.

tisdag 2 december 2008

Att bära åsnan

Nej, det är ingen ny adventsbetraktelse som rinner mej i hågen, utan historien om pappan, pojken och den nyinköpta åsnan. Hur det än gjorde med åsnan ansåg folk att det var fel, och till slut bar de åsnan på en stång som slant ner i älven.

Lite så är läget när det gäller svensk fordonsindustri. Om t.ex. staten skulle köpa Volvo och/eller Saab riskerar det att dra in staten i mångmiljardförluster, som skulle skada statsfinanserna svårt och dra på regeringen mycket kritik. Om staten å andra sidan inte lägger ett bud, kommer regeringen att anklagas för passivitet och ges ansvaret för tiotusentals människors arbetslöshet.

Fatta att borgerliga regeringar åker dit på värsta bautakriserna hela tiden! Sannerligen otajmat ;o). Men visst är det knepigt, det här.

Jag ser det ju av miljöskäl inte som någon hållbar lösning att hushållen även i framtiden ska ha 1-2 bilar var. Vi har själva en vision om att leva bilfritt när barnen blivit lite större. På så sätt är fordonsindustrin, och särskilt då personvagnarna, ingen större framtidsbransch.

Fast visst kommer bilar, miljöanpassade bilar, att behövas även i framtiden, och nya marknader uppstår hela tiden.

Och visst, om det absolut säkert handlade om ett statligt ägande under en kort övergångsfas - om det säkert fanns hugade köpare till Saab och Volvo någon gång under 2009. Men hur vet man det? Och hur skulle det bli om staten satt som huvudägare till Saab och Volvo de närmaste 10 åren och producerade bilar som folk inte ville ha?

Gärna statliga satsningar på forskning m.m., kanske också visst delägarskap eller andra begränsade former för ekonomisk stöttning. Men huvudägarskap till företag som ingen annan vill driva? Tveksamt, ytterst tveksamt.

måndag 1 december 2008

Jesus eller Karl XII?

Jag måste ju säga Karl XII-firandet närmast känns som ett vanhelgande av Första advent. Samtidigt vill jag lägga en stor del av skulden för oroligheterna i Lund (jag har skrivit en C-uppsats om Karl XII-firandet där) på motdemonstranterna och ordningsmakten, som för ca 20 år sedan inte klarade av att freda de mer "gubbiga" Karl XII-firarna från trakasserier (de fick då ta sin tillflykt till Kulturhistoriska museet i Lund). Året efter det såg ett gäng nynazister det som sin uppgift att försvara Karl XII-firandet, och då började anarkister i massor att invadera Lunds gator den 30 november (många från Köpenhamn!).

När vänsterextremister ska försvara demokratin och högerextremister ska försvara yttrandefriheten kan det bara sluta illa. Och, som sagt, första advent med dess fridsbudskap känns som ett särskilt opassande tillfälle för nationalistiska manifestationer. Om än det nog för många i Jerusalem i påsktider för snart 2000 år sedan var fråga om just en sådan manifestation - hosiannarop mot den romerska ockupationsmakten.

(F.ö. anser jag att midsommarafton är vår sanna nationaldag).