onsdag 26 september 2007

Himmelska Fridens torg i repris?

Apropå torg - ska vi nu i Burma få se en repris av det våld som skakade oss för 18 år sedan på Himmelska Fridens (läs Helvetiska Ofridens) torg i Peking? Att Kina nu tydligen uttalat sej om att man hoppas att de burmesiska ledarna ska lösa konflikten på ett acceptabelt sätt, gör mej inte det minsta imponerad. Vad Kina tycker är helt i sin ordning är sällan vad jag tycker är OK.

Vi håller tummarna för Burmas folk och för Aung San Su Ki (ajaj, hur stavar hon egentligen? - jag har fortfarande problem även med FN:s nye generalsekreterare).

Det räcker med blod och våld nu.

Kul debatt om Brotorget

En vecka senare kom det in en mer positiv insändare av undertecknad, med rubrik som ovan, där jag rosade debatten och önskade en konstruktiv diskussion om torgrestens framtid, utifrån det beslut som kommunfullmäktige dock oåterkalleligen har tagit.

torsdag 13 september 2007

Bättre ett torg i mitten än tio i kanten

I ett betydligt mindre angeläget men lokalpolitiskt aktuellt ämne skrev jag följande insändare som infördes i dagens tidning:

Värst vad Bollnäs har många torg nu plötsligt! Byråkrattorget, Stadshustorget, Krokanentorget och, om man tror som Henrik Olofsson (svp), snart även ett som heter Odenplan på nuvarande bioparkeringen. Nog är det väl i ljuset av detta rätt märkligt att somliga ändå verkar sakna Brotorget?

Nej, låt oss se sanningen i vitögat: När man bygger på Brotorget har Bollnäs inte något riktigt torg kvar. Man kan faktiskt inte både äta kakan och behålla den. (Eller som mormor sa: Man kan inte både skita och hålla igen).

Den nya byggnaden blir både nyttig, välbesökt och fin. Men detta ändrar inte det enkla faktum att staden inte längre kommer att ha kvar sitt torg! Öppet för medborgerlig aktivitet och kreativitet, t.ex. lek, schackspel, torghandel, artisteri, grillnatta, valmöten eller allsång nu på lördag. Brotorget skulle absolut kunna göras vackrare, men det är dock ett torg!

Redaktör Anders Eklund tycker visst att försäljningen av torget vittnar om beslutskraft och storslagna visioner. Men är det inte tvärtom höjden av vankelmod att avsätta ett centralt kvarter till torg för att efter ett par decennier bygga igen det? Det ärevördiga torget i grannstaden – som söderhamnaren Eklund uttrycker så stor respekt för – skulle aldrig ha kunnat bli 400 år med en sådan hugskottspolitik. Bara för att Bollnäs är en mycket yngre stad behöver vi väl inte ha mindre långsiktiga visioner?

Det är oftast positivt med marknadskrafter och investeringsvilja. (För mej skulle t.ex. någon entreprenör gärna få riva eller renovera både Åhléns- och Lindexhusen och bygga hur många nya snygga gallerior som helst). Men har vi reserverat mark till öppna, gemensamma ytor brukar vi väl vara rädda om dem?

Inte ens de marknadsliberala New York-borna brukar få för sej att fylla Central Park med gallerior och campingplatser. Och att svenska politiker snabbt började bygga kraftverksdammar mitt i ett naturområde man just avsatt för kommande generationer (Stora Sjöfallet) brukar ju sällan hyllas som exempel på mod och beslutsförmåga. Även om det utan tvivel var betydligt mer vågat än att bygga gallerior på Brotorget.

Anna Lindh, en 5-åring och Södra Råda gamla kyrka

På vägen hem från lillasysters bröllop på Hönö kom vi ganska nära Södra Råda gamla kyrkplats i sydöstra Värmland. Jag kommer att gräma mej till döddagar över att jag inte cyklade förbi den sommaren 1990, när jag var lika nära och när gamla träkyrkan (från 1200-talet) fortfarande stod kvar! Med sina oskattbara tak- och väggmålningar från medeltiden.

Men en psykiskt störd man brände ner den 2001. Två år senare, den 11 september 2003, mördade han en 5-årig flicka i nordvästra Värmland (samma dag som utrikesminister Anna Lindh avled).

Vår människosyn ställs på sin spets när vi begrundar vilken av mannens ogärningar som var värst. Min lilla dotter fyller 5 år senare i höst. Och hur det än är: Södra Råda gamla kyrka var dock, med alla sina kulturvärden, en samling bemålade plankor. Människovärdet måste sättas först.

måndag 10 september 2007

Härlig badhusvecka

Den gångna veckan var vi på badhuset två gånger (jag och de tre små barnen). Första gången fick minstingen Staffan sitta i bilbarnstolen och vagga medan vi andra badade. Han verkade rätt nöjd med det också. Men andra gången, i fredags morse, fick även han vara med och bada. Och faktiskt: han lyckades hålla sej upprätt i plaskdammen, och när han plurrade hävde han sej upp snabbt på egen hand. Givetvis kräver han ständig tillsyn, men jag kunde stå i stora bassängen bredvid och hålla den uppsikten, vilket var skönt för min något mer vattenkrävande kropp.

Att Hanna, stora damen, numera kan hoppa eller åka rutschkana ner i simdammen utan att någon tar emot, underlättar ju också mitt pappa-arbete betydligt. Jag trodde annars att jag aldrig skulle våga bada med alla tre barnen på en gång, men det verkar faktiskt gå!

Och badhus ligger mej verkligen varmt om hjärtat! De har ju historiska anor som arenor och mötesplatser för fattiga och rika, unga och gamla, smala och feta. Jag hoppas att det planerade s.k. familjebadet här i Bollnäs kan bli av någon gång. Just nu verkar projektet ha gått i stå p.g.a. felaktiga kostnadsberäkningar. Jaja, det är väl bra att man räknar en gång till. Men måtte man snart kunna börja bygga!

fredag 7 september 2007

Intressant fråga vart frisinnet tog vägen

Det enkla svaret på Roland Utbults fråga på Svenska Dagbladets brännpunkt är väl att frisinnet sedan 90-talet hamnat i kristdemokratin. Sedan kristdemokraterna gjorde sin "omgörning" och tedde sej mindre konservativt teokratiskt än tidigare, kunde många uppriktiga kristna liberaler känna sej hemma där. En typisk "pull"-faktor, alltså, för att tala med migrationsforskarna.

Roland Utbult själv betonar mer en "push-faktor" när han kritiserar folkpartiet för vissa drastiska utspel i abort- resp. heteronormsdebatten. Jag kan delvis hålla med honom, men det vore intressant att veta var han själv står i sak - om det bara är tillspetsade formuleringar eller delar av själva politiken han vill åt. Formuleringar är lätta att kritisera, och nästan lika lätta att be om ursäkt för, men det verkligt intressanta är förstås om folkpartiet de senaste decennierna intagit sakpolitiska ståndpunkter som gjort det svårare än tidigare för kristna att stödja partiet.

Det är verkligen värt att fundera över, och jag återkommer gärna i frågan när jag tänkt färdigt.

Folkpartiet borde vara Sveriges största parti

Grattis, Jan Björklund! Du blir ny partiledare för ett parti som har en ideologi som numera alla utom vänsterpartisterna bekänner sej till. Kunde du krossa fördomarna mot partiet och den nostalgiska bundenheten vid socialdemokratin (och f.ö. även en del andra partibeteckningar) skulle du kunna samla minst 50% av Sveriges befolkning.

För det är väl ändå ingen vettig mänska som tror att socialdemokraterna är socialister längre? Nya moderaterna är socialliberaler, centerpartisterna är socialliberaler (eller möjligen bara liberaler?), kristdemokraterna är socialliberaler, miljöpartisterna är socialliberaler (fast ibland socialister) och socialdemokraterna skäms för socialismen och är i praktiken numera Sveriges största socialliberala parti. Om än tyvärr med starka socialistiska "återfallstendenser".

Det konstiga är ju att "originalet", folkpartiet liberalerna, i mandat räknat knappast vunnit något alls på den största ideologiska seger något svenskt parti vunnit någonsin. Marit Paulsen gick över från socialdemokraterna, men var är alla andra konvertiter? Naturligtvis är de kul att alla andra partier (utom Lars Ohlys ståndaktiga socialister) i stora drag anammar folkpartiets hållning, men det trots allt i stort sett intakta partisystemet vittnar samtidigt om monumental feghet och ovilja att öppet bekänna de ideologiska omvändelser som skett.

Winston Churchill kände till två sorters människor: dels de som bytte parti för sin övertygelses skull, och dels de som bytte övertygelse för sitt partis skull. Fast jag vet inte om någon av kategorierna stämmer på det vi nu ser: folk som gör om hela sitt parti ideologiskt bara för att själva kunna stanna kvar och fortsätta kalla sej "moderater" eller "socialdemokrater". Men om inte högerpartiet vågar vara "höger" och socialdemokraterna vågar vara "socialistiska" utarmas ju den ideologiska spännvidden och den politiska debatten.

Nej, alla ni som i själ och hjärta blivit socialliberaler, gör som Marit Paulsen: kom till folkpartiet liberalerna! Och låt de reformistiska socialisterna återerövra socialdemokratin, de revolutionära socialisterna (kommunisterna, alltså) få tillbaka vänsterpartiet, de kristligt konservativa få tillbaka kristdemokraterna, övriga konservativa få tillbaka moderaterna, landsbygds- och miljöprofilerna få tillbaka centerpartiet o.s.v.

Men dessa partier skulle ju bli så små då? Javisst! Folkpartiet liberalerna skulle så klart bli Sveriges största parti. Och det är faktiskt inte mer än rättvist. Hade gammalt höger- och vänsterfolk, de ideologiska förlorarna, haft vett att bita huvudet av skammen skulle det ha skett för länge sen.

Socialliberaler från alla partier: förenen eder!

torsdag 6 september 2007

Pappaarbetande går på skiftet

I förrgår, den 4 september, gick jag in i en ny period som "pappaarbetande" (ja, ordet pappaledig säger inte vad det är fråga om). Den här gången är det 3 barn att ta hand om, och äldsta barnet, snart 5-åriga Hanna, föreslog namnet FÖRSKOLAN APAN.

Jag är tacksam för den utbyggda föräldraförsäkring som gör det möjligt för mej och min fru att dela lika på föräldradagarna. Men jag är också tacksam för att kommunala vårdnadsbidrag blir tillåtna från den 1 juli 2008 - det är typiskt socialistiskt att vägra erkänna det arbete som hemarbetande föräldrar faktiskt utför. Man må säga vad man vill om vårdnadsbidraget ur jämställdshetssynpunkt - men, som jämställdhetsminmister Nyamko Sabuni också påpekar, det är en valfrihetsreform, och, skulle jag själv vilja tillägga, en rättvisereform. Att ta hand om barn är både jobbigt och vällovligt, alldeles oavsett om det är egna eller andras.

Bra också med jämställdhetsbonusen - synd bara att den inte gäller retroaktivt. Omkring den 1 juli 2008 har min fru och jag gjort slut på alla våra föräldradagar. (Om vi nu inte får ett barn till förstås ;o)

Michael Odenberg lämnar politiken

På ett mer dramatiskt sätt än Ulrica Messing lämnar nu Michael Odenberg politiken. Som demonstration betraktad är avgången från försvarsdepartementet och regeringen särdeles effektfull. Den kan bara jämföras med dåvarande finansminister Erik Åsbrinks avgång i slutet av 1990-talet. Den här gången segrade finansministerns linje inom regeringen - vilket måste kännas särskilt bittert för Odenberg som själv var påtänkt som finansminister.

Utan att ta ställning i själva sakfrågan eller till hur mycket prestige som var inblandad, kan jag bara konstatera att det naturligtvis är hedervärt att vägra administrera en politik man själv finner osund och farlig. Att döma av Kjell-Olof Feldts memoarer borde t.ex. denne själv ha avgått långt tidigare än han gjorde.

Vad själva sakfrågan beträffar kan jag inte komma ifrån att Odenbergs liknelse vid 20-talets försvarspolitiska klimat verkar kusligt riktig. Och Mona Sahlins reflektion om att säkerhetspolitiken aldrig får reduceras till finanspolitik är naturligtvis också alldeles sann. Även om hon själv knappast vill satsa mer på försvaret än regeringen och Anders Borg.