måndag 30 april 2012

Republik på födelsedagen?

Nej, Peter Althin och Republikanska Föreningen, vi bör rimligen inte avskaffa monarkin just när vi är på väg att få de första kvinnliga statscheferna på 300 år, kanske fram inemot år 2100! Däremot måste vi naturligtvis snart införa något slags valmonarki. Det indirekta godkännande som riksdagen visar genom att i praktiken inte driva republikkravet (vilket den ju lätt skulle kunna göra ifall viljan verkligen fanns) är demokratiskt otillfredsställande måste kompletteras med en mer positiv och direkt, folklig och beslutande opinionsyttring. Exempelvis genom att varje ny monark måste bekräftas eller avvisas genom en riksdagsomröstning (vi kan ju inte sätta precis vem som helst ens på ceremoniella och represenativa uppgifter). Eller genom att vi åtminstone med jämna mellanrum håller en folkomröstning om monarkin (vi borde definitivt ha haft en sådan, precis som även Kulturnytts Gunnar Bohlin föreslog, för två år sedan i samband med 200-årsjubiléet av Bernadott-ätten som svenska tronföljare).

Det skulle enligt min åsikt vara alldeles tillräckligt beträffande en så pass innehållstömd position som kungens - att en person med verklig politisk makt skulle kunna ärva sitt ämbete vore naturligtvis mycket stötande, men ceremoniella uppgifter som t.ex. att leda dansen vid midsommarstången kan mycket väl gå i arv mellan de äldsta barnen i näraliggande Ol-Andersgården (el dyl) och det är på den nivån jag anser att vår tids kungadöme ligger. Det äger bestånd endast så länge folkmajoriteten accepterar det, och så länge detta är fallet ser jag ingen demokratisk anledning att störta det.

Direkta kungaval vore ju i sak ungefär detsamma som presidentval (fast mer påminnande om påveval i den bemärkelsen att utmärkelsen - i princip - gäller livstiden), och å ena sidan kan man ju då lika gärna införa just republik och presidentval, å andra sidan kan man ju säga att vi går över till valmonarki och fortsätta kalla den valde kung - eller drottning. De bedömare har säkert rätt som menar att kronprinsessan Victoria skulle ha goda möjligheter i ett sådant val, och skulle monarkin falla vore den mjukaste övergången helt säkert om hon valdes till vår första president. Ifall hon vore ödmjuk och klok nog att acceptera ett sådant val - kom ihåg att Oscar II:s familj vägrade låta någon av sönerna bli norsk kung, trots att det 1905 fria Norge storsint nog kom med ett sådant erbjudande.

F.ö: grattis på 66-årsdagen, knugen!

onsdag 25 april 2012

Psalmboks-quiz

Testa gärna det här:
Den ekumeniska psalmboksdelen (1-325) fyller 25 år i år (Svenska kyrkans helpsalmbok kom höstens 1986, de flesta frikyrkors våren 1987 och pingströrelsens sommaren 1988), och nu är de romerska katolikerna på väg att hoppa av och göra en helt egen psalmbok. Så bäst att passa på och fira (50 år lär psalmboken inte bli).

lördag 21 april 2012

Apropå Syrien och Saudiarabien

Nu diskuteras om det är rätt att sälja vapen till diktaturer. Jag skulle försöksvis vilja gå ett steg längre, apropå de aktuella relationerna till såväl Saudi-Arabien som alAssad-Syrien och Lukasjenka-Vitryssland. Och med tanke på erfarenheterna från såväl Mubarak-Egypten som Khadaffi-Libyen: Ska vi överhuvudtaget behandla självhärskare som Bashir al-Assad eller kungen av huset Saud eller Aleksander Lukasjenka som legitima representanter för sitt folk och sitt land? Borde vi inte avkräva ländernas ledare folklig legitimitet, uttryckt i något så när fria val, för att erkänna dem som något annat än skurkar och tyranner, som borde straffas i internationella domstolar?

Visst kan man ibland behöva förhandla även med skurkar och terrorister. Men inte minst fallet Khadaffi visar ju hur extremt pinsamt det är - i synnerhet efteråt! - att ha syltat in sej i handelsutbyte med folkförtryckare. Och Aung San Suu Kyi har hela tiden - även den förkrossande segern i fyllnadsvalet - framstått som en långt mer legitim företrädare för det burmesiska folket än den hårda militärdiktaturen. Att sälja vapen till en sådan ledning - eller ö.h.t. underteckna handelsavtal - framstår ju som vanvett; och ändå gjorde vi det i fallet Saudi-Arabien. Är det för att vi inte ens känner till någon oppositionell grupp eller person där?

Breivik som aborigin

Lena Andersson har absolut tänkt till kring synen på minoriteter och kulturer. Det finns definitivt en viss inkonsekvens i (den nuvarande) majoritetens hållning och självsyn som extremnationalismen utnyttjar. Och jag har alltid uppskattat fyndigheten i - om än inte politiken bakom - Sverigedemokraternas dekal "Indianerna stoppade inte invandringen - nu lever de i reservat"

Allmänt är det ett problem vid skiftande majoritetsförhållanden att så olika förhållningssätt avkrävs majoriteten i förhållande till minoriteten. Visst, det finns nog ett särskilt ansvar som följer av storlek och styrka ("man måste vara snäll när man är så stark", som Bamse sa). Men besinnar alla kämpande minoriteter (etniska och/eller religiösa) det när de själva blir starka och stora? Och är verkligen t.ex. kristna i majoritet i Sverige (och Norge) bara för att den nominella tillhörigheten till statskyrkorna är överväldigande stor i båda länderna?

(Jo, Svenska kyrkan är i praktiken statskyrka så länge de politiska partierna har majoritet i dess kyrkomöte och en majoritet av svenskarna fortfarande är medlemmar).

måndag 2 april 2012

Sämsta argumentet

Jag trodde faktiskt att folk skulle skämmas att ens framföra argumentet. Men nu har jag hört det både från statsminister Reinfeldt och andra: om vi skärper kollen på vilka vi exporterar vapen till (och exempelvis bannlyser diktaturer som Saudiarabien) riskerar vi många svenska arbetstillfällen.

Med all respekt för de arbetslösa - men so what?