lördag 31 mars 2018

Vårens präst

Solen har stärkts och luften mjuknat just före påskdagen. Men det är en kryptisk klarhet med en anda inte bara av nyhet utan av revolution. Det finns två stora arméer i det mänskliga intellektet som kommer att kämpa intill slutet om denna vitala punkt, huruvida påsken bör gratuleras för att den infaller under våren - eller våren för att den infaller under påsken. 

De enda två saker som kan tillfredsställa själen är en person och en berättelse - och t.o.m. en berättelse måste handla om en person. Det finns förvisso mycket mäktiga retelser och nöjen att finna i rena abstraktioner som matematik, logik - eller schack. Men dessa rent intellektuella nöjen liknar de rent kroppsliga nöjena. D.v.s., de är rena nöjen, även om de kan vara gigantiska; de kan aldrig genom en ren ökning av sej själva bilda lycka. 

En människa som just ska hängas kan njuta av sin frukost, särskilt om det är hennes favoritfrukost, och på samma sätt kan hon njuta av en diskussion med prästen om kätteri, särskilt om det är hennesfavoritkätteri. Men huruvida hon kan njuta av någondera beror inte på någondera - det beror på hennes andliga attityd till den följande händelsen. Och denna händelse är verkligen intressant för själen, eftersom den är slutet på en berättelse och (som vissa anser) slutet på en person.

Nu är detta en enkel sanning som, likt många andra, är alltför enkel för att våra vetenskapsmän ska se den. Och det är här de tar fel, inte bara om den sanna religionen utan om falska religioner också, så att deras uppfattning om mytologi är mer mytisk än myten själv. Jag drar mej inte för att säga att de tar helt fel när de t.ex. påstår att Kristus var en legend om döende och återupplivad vegetation, likt Adonis eller Persephone. 


Jag säger att även om Adonis var växtlighetens gud, har de fått hela idén om honom om bakfoten. Till att börja med är ingen tillräckligt intresserad av vissnande grönsaker som sådana, för att göra någon särskild mystik eller maskerad av dem, och alldeles säkert inte tillräckligt för att förklä dem till bilden av en mycket vacker ung man, som är något enormt mycket intressantare. Om Adonis förknippades med lövfällningen på hösten och vårblommornas återkomst, var tankeprocessen helt annorlunda. Det är en tankeprocess som uppträder helt spontant hos alla barn och unga konstnärer; den uppträder spontant i alla friska samhällen. Det är mycket svårt att förklara den i ett sjukt samhälle.

Människans hjärna utsätts för korta och märkliga tupplurar. Ett moln döljer förnuftets stad eller vilar på fantasins hav; en dröm som mörklägger lika mycket om den är ateismens mardröm eller avguderiets dagdröm. Och precis som vi alla har rest oss upp från sömnen med ett ryck och funnit oss själva säga någon mening utan mening, förutom i midnattens galna språk, så rycker den mänskliga tanken upp sej från sin dåraktiga trance med någon fullständig fras på sina läppar; en komplett fras som är komplett idioti. 


Olyckligtvis är det inte som med drömmeningen som vanligen glöms medan man tar på sej skorna eller sätter i sej frukosten. Denna meningslösa aforism, som uppfanns medan tanken sov, hänger fortfarande vid människans tunga och påverkar alla hennes relationer till förnuftiga dagsljusföreteelser. Alla våra kontroverser förvirras av vissa frastyper som inte bara är osanna utan alltid meningslösa - som inte bara är inadekvata utan alltid och genomgående oanvändbara. Vi känner igen dem överallt där en människa talar om “de starkastes överlevnad”, när hon bara menar “de överlevandes överlevnad” eller överallt där någon talar om att de rika “har sina insatser i landet”, som om de fattiga inte kunde lida av vanstyre eller militära nederlag, eller när någon talar om att “fortsätta mot framsteg och progression”, vilket bara betyder att fortsätta att fortsätta, eller när någon talar om “en regering bestående av det visa fåtalet” som om de visa kunde plockas ut genom sina pantalonger. “Det visa fåtalet” måste betyda antingen de få som dårarna anser visa eller de stora dårar som själva tror att de är visa.

Det finns ett stycke nonsens som moderna människor alltid finner sej själva säga, t.o.m. sedan de är mer eller mindre vakna, och som alltid irriterar mej speciellt. Det uppkom inom 1800-talets populärvetenskap och särskilt i förbindelse med studiet av myter och religioner. De brottstycken av svammel som jag syftar påyttrar sej ofta i formen “denne gud eller hjälte föreställer solen.” Eller “Apollo som dödar Python betyder att sommaren fördriver vintern.” Eller “Kungen som dör i slaget västerut är en symbol för solnedgången i väst.”

Nu skulle jag verkligen ha trott att t.o.m. de skeptiska professorerna, vars skallar är lika grunda som stekpannor, hade insett att mänskliga varelser aldrig tänker eller känner så. Betrakta vad som förutsätts i detta påstående. Det förutsätter att urmannen gick ut på en promenad och med stort intresse såg en storbrinnande fläck på himlen. Han sa då till urkvinnan: “Min kära, vi bör hålla tyst om detta. Vi får inte sprida detta. Barnen och trälarna är så smarta. De kanske upptäcker solen endera dagen om vi inte är väldigt försiktiga. Så vi kallar den inte ‘solen’, men jag ska rita en bild av en man som dödar en orm, och när jag gör det så vet du vad jag menar. Solen ser inte alls ut som en man som dödar en orm, så ingen kan rimligen förstå. Det kommer att bli en liten hemlighet mellan oss, och medan trälarna och barnen tror att jag är upphetsad av en storslagen saga om en slingrande drake och en brottande halvgud, kommer jag i verkligheten att avse denna fantastiska lilla upptäckt att det finns en rund gul skiva uppe i luften.”

Man behöver inte känna till mycket mytologi för att inse att detta är en myt. Det kallas vanligen “solmyten.” Naturligtvis var det alldeles tvärtom. Guden var aldrig en symbol eller hieroglyf som föreställde solen. Solen var en hieroglyf som föreställde guden. Den primitiva människan gick ut med sitt huvud fullt av gudar och hjältar, eftersom det är huvudets huvudsakliga användningsområde. Sedan såg han solen i middagens herravälde och i skymningens nöd, och han sa: “Det här är hur gudens ansikte skulle se ut när han hade slagit draken” eller “Det här är hur hela världen skulle blöda västerut om guden besegrades till sist.”

Ingen mänsklig varelse var någonsin så onaturlig att hon dyrkade Naturen. Ingen människa, hur anlagd hon än (liksom jag) må vara för fetma, dyrkade någonsin en man så rund som solen eller en kvinna så rund som månen. Ingen människa, hur attraherad hon än må vara av konstnärlig besjälning, trodde någonsin verkligen att dryaden var lika mager och stel som trädet. Vi människor har aldrig dyrkat Naturen, och skälet är verkligen mycket enkelt. Skälet är att alla människor är övermänniskor. Vi har tecknat vår egen bild på Naturen, liksom Gud har tecknat sin bild på oss. Vi har sagt åt den enorma solen att stå stilla; vi har fixerat den på våra sköldar. Och när det fanns stora naturkrafter vi för tillfället inte kunde kontrollera, har vi tänkt oss storslagna varelser i mänsklig gestalt som kontrollerar dem. Jupiter betyder inte dunder. Dunder betyder Jupiters marsch och seger. Neptunus betyder inte havet; havet är hans, och han gjorde det. Med andra ord, vad hedningen verkligen sa om havet var “Endast min fetish Mumbo kunde resa sådana berg ur blotta vattnet.” Vad hedningen verkligen sa om solen var: “Endast min farfarsfar Jumbo kunde förtjäna en så strålande krona.”

Angående alla dessa myter är min egen position ytterligt och även sorgligt enkel. Jag säger att du inte kan förstå en enda myt förrän du har funnit att en av dem inte är en myt. Pumpspöken betyder ingenting om det inte finns riktiga spöken. Förfalskade sedlar betyder ingenting om det inte finns riktiga sedlar. Hedniska gudar betyder ingenting, och kommer aldrig att betyda någonting, för dem av oss som förnekar den kristne Guden. När väl en gud erkänns, om än en falsk gud, börjar Kosmos veta sin plats, som är andrahandsplatsen. När det väl är den verklige Guden faller Kosmos ner inför Honom, och erbjuder blommor i vårens tid liksom eldar i vinterns.

“Min älskling är som en ros” innebär inte att poeten prisar rosor under bilden av en ung flicka. “Vem är månen och kungen på min himmel” betyder inte att Julia uppfann Romeo för att göra månens rundhet rättvisa. “Kristus är Påskens Sol” betyder inte att bedjaren prisar solen under emblemet Kristus. Gudinna eller gud kan klä sej i vår eller sommar; men kroppen är mer än draperingen. Religionen tar nästan vanvördigt på sej naturens dräkt, och kristendomen har verkligen gjort det lika bra med snön till jul som med snödropparna på våren.

Och när jag ser över de solbelysta fälten vet jag i mitt innersta att min glädje inte bara är en glädje över våren, för våren ensam, som alltid försvinner, vore alltid vemodig. Det finns någon eller något som går där, för att bli krönt med blommor. Och min glädje ligger i ett löfte som ännu är en möjlighet - och i de dödas uppståndelse.


G.K.Chesterton ur “A Miscellany of Man”, råöversatt 2001 A.H. - men läs originalet om ni får tag i det!

Fint om min barndoms Åhedå (Kasamarkbäcken)

Kan man ge den här kortfilmen namnet "Stilla flyter Åhedån?"

måndag 26 mars 2018

Låt grundlagen, LSS, politiska partiers inblandning i kyrkans ledning och den accelererande rashygienen bli valfrågor!

Nu är det valår! Stoppa den föreslagna grundlagsändringen! Stoppa politiska partier från att styra trossamfund! Hejda utsorteringen av individer med Downs syndrom! Bevara LSS!

(Tack till Clara Lidström som i åratal kämpat för allas lika värde, oavsett antal kromosomer. Men vi håller på att bli som Island).

Kalla mars

Tretton minusgrader kl 7 på morgonen 26/3. Det är vad farfar skulle ha kallat "kalla mars". Men då håller väl snötäcket över påsk, antar jag. Och med en milföraktande kusin som i helgen lyckligt genomfört Nordenskiöldsloppet (22 mil, grattis Robert!) är det väl dags att börja skidträningen inför Naimakkaloppet som "bara" är på 5 mil (så långt har jag faktiskt åkt skidor mellan Solberg och Mellansel).

lördag 24 mars 2018

Angående Påbudet om Snöskottningen

(Ur Stockholmsposten den 26 mars 1782).
Nej, det är omöjeligit: denna pålysning behagar mig ej: den förmörkar både gifvaren och lydarn. Jag vördar Police Kammarns befallning: men jag kan ej göra mig en pligt deraf.
Jag tilstår, denna snö är besvärlig för alla gående och åkande. Men — är den det för mig? Jag svarar nej — Detta svar är husägarens, medborgarens, människjans.
Då jag beslöt at råda öfver et hus, så föresatte jag mig, at råda öfver hela gatan. Denna föresats var lika fri som des upfyllelse. När jag obetänksamt ej bortskåfflar snön från min dörr, så är det jag sjelf, som tillåter mig bli insnögad: men jag vil icke, at en annan skal befalla mig skoffla den. En fots snö! ropa hundrade: up til himmelen! ropar jag.
Man har behagat anse mig för husägare: men är ej porten husets? trappan Portens? gatan trappans? — Jag andas icke i detta nya huset: mina värdkrafter förqväfvas där. Då jag har frihet at välja en ägande rätt, väljer jag ingen, eller en fullkomligare.
Ej derföre at jag icke känner vördnad för hvad Police-Kammaren pålyst: men jag tror, at man ej bordt pålysa något. Kammaren har gjort väl at följa sin högsta regel af snyggt och beqvämligt: jag uphäfver den ej: men jag förkastar den. Hvar husägare är född Lagstiftare: sjelfrådare om sin trappa: han tar icke, utan ger lagar — Jag känner inga andra reglor, än naturens, än den högsta snöns och den högsta smutsens.
Skick, ordning, renlighet: hvad betyda dessa orden? Hvilken tid och ort har ej sit skick, sin ordning, sin renlighet! man borde icke fråga: är denna snö för djup? Utan, är den varm, torr och beqvämlig? Är den förmögen at bevara för snufva?
Den allmänt godkända Policen: ja i Stockholm och Petersburg! men Lappland och Siberien och Grönland och Norra Sembla trifvas Gudommeligen oskåttade — Man hinner ej det ovanliga utan genom upoffring af det vanliga, eller det skyhöga utan genom uppskutt öfver det låga. Månge vada i snön uppe til armarne, där andre ej finna fotfäste : Flugan drunknar på théefatet, och der kan hunden endast läppja. Jag ber för nu och altid, at man vil bry sig om, at förstå mig. Om jag gör det sjelf — det är en annan fråga.
Johan Henric Kellgren

onsdag 21 mars 2018

Istället för att rocka sockorna...

Alla mina strumpor är numera svarta, men jag gillar iden att rocka sockorna - året om! (Då kunde man frimodigt våga köpa strumpor i alla de färger). Istället för den sockrockning jag tyvärr inte är förmögen till idag, vill jag låta amerikanen Frank Stephens och norskan Marie Wekselsen tala för sej själva - och för hela sin folkgrupp. F.ö.: Rör inte LSS!!!

tisdag 20 mars 2018

Vårdagjämning!

Och tvåmetersdrivorna längs landsvägen i Nianfors är fortfarande inte att leka med!

Sju minusgrader i morse, men nära 0 mitt på dagen.

lördag 17 mars 2018

Kalla mars

I morse var det omkring 20 minusgrader. Men nu är det bara några, så man kanske vågar sig ut igen!

Tillagt 16.37: Jojo, då gick det så här - jag bara sjönk ner en meter i snön när botten gick ur Jonatans fotspår som jag följde:

Andreas Holmbergs foto.


Men till slut kom vi fram hit till Långtjärn:
Andreas Holmbergs foto.

söndag 11 mars 2018

Grattis, Simris!

Det här var ju en fantastiskt rolig nyhet! En hel tätort (eller förort till Simrishamn) är alltså nu självförsörjande på elektricitet - det öppnar ju helt nya perspektiv på vägen ut ur oljeberoendet!

Det påminner mej om Sottunga kommun i Finland (Åland) som är självförsörjande på el genom vindkraftverk. Å andra sidan har den kommunen bara 100 invånare, hälften så många som Simris ;o).

måndag 5 mars 2018

Min son

En otroligt fin text av Astrid Lindgren för alla mammor som just fått en son (men med några få ändringar kan den också läsas av en pappa och av föräldrar som fått en dotter):

Min son ligger på min arm. Det är en så späd liten tyngd, den känns nästan inte alls. Och ändå väger den tyngre än jord och himlar och stjärnor och solsystem. Om jag skulle dö nu i dag, så har jag minnet av den där ljuva lilla tyngden att ta med mig till paradiset, jag har inte levat förgäves.

Min son ligger på min arm. Han har såna små, små händer. Den ena av dem har slutit sig omkring mitt pekfinger, och jag vågar inte röra mig. Han kunde kanske tappa taget, och det vore outhärdligt. Ett sant himmelens underverk, den där lilla handen med fem små fingrar och fem små naglar. Jag vet ju, att barn har händer, men jag har visst inte riktigt förstått att mitt barn också skulle ha sådana. För jag ligger här och ser på det lilla rosenbladet, som är min sons hand, och kan inte upphöra att förvånas.

Han ligger med slutna ögon och borrar in sin näsa vid mitt bröst, han har svart, fjunigt hår, och jag kan höra att han andas. Han är ett underverk. Hans far har varit här och tyckte också att han var ett underverk. Han måste vara ett underverk då, eftersom vi båda tycker det.

Han grät lite nyss, min son. Som en liten ömklig, bräkande killing låter han, när han gråter, och jag står nästan inte ut att höra det, min ömhet gör ont. Så värnlös du är, min lille killing, min fågelunge, hur ska jag kunna skydda dig?

Mina armar sluter sig fastare omkring dig. De har väntat på dig, mina armar, de var från början ämnade för just detta, att vara ett bo för dig, fågelungen min. Du är min, du behöver mig nu. I det här ögonblicket är du alldeles min.  Men snart ska du börja växa. Varje dag som går ska föra dig en liten bit längre ifrån mig. Aldrig mer ska du vara mig så nära som nu. Kanske ska jag en gång minnas den här stunden med smärta.

"Som en klagande sträng på en fiol, en vipas rop på heden, går människors längtan efter människor genom den värld som av människor bebos. Sist, ödmjukast och djupast längtar föräldrarna till barnen som livets lag har kallat in i andra sammanhang", det står i en bok som jag har. Just nu har du bara mig, men visst kommer livets lag att kalla in också dig i andra sammanhang. Och då blir jag kanske en sådan där ropande vipa på heden, som fåfängt kallar på min fågelunge. Fågelungar ska växa och bli stora, jag vet att det måste vara så.

Men just nu har jag dig. Du är min min min - med ditt duniga huvud och dina späda små fingrar och din ömkliga gråt och din mun som trevar efter mig. Du behöver mig, för du är bara en liten fattig glytt som kom i jåns till jorden och inte kan klara sig alls utan mor. Du vet inte ens, vad det är för ett ställe du har kommit till, kanske det är därför din gråt låter så vilsen. Är du rädd för att börja leva - du vet ju inte vad som väntar dig? Vill du att jag ska berätta?

Här finns så mycket märkvärdigt, vänta bara, ska du få se! Det finns blommande äppleträd och små stilla sjöar och stora, vida hav och stjärnor om natten och blåa vårkvällar och skogar, är det inte bra att det finns skogar? Ibland är det rimfrost på träden. Ibland lyser månen. Och om sommaren är det dagg i gräset, när man vaknar, då kan du gå där på dina små bara fötter. Du kan åka på smala, ensliga skidspår rätt in i skogen ... när det är vinter förstås. Solen kommer du att tycka om, den värmer och lyser, och vattnet i havet är svalt och ljuvligt, när du badar. Det finns sagor i världen och sånger. Det finns böcker och människor, en del av dem blir dina vänner. Det finns blommor, de är inte till någon nytta alls utan bara bara vackra, är inte det underligt och roligt? Och över hela jorden finns det skogar och sjöar och berg och floder och städer som du aldrig har sett men kanske får se en gång.  Därför säger jag dig, min son, att jorden är ett gott ställe att leva på och livet en gåva, tro, aldrig dem som försöker säga något annat!

Det är sant att livet kan vara svårt också, det vill jag inte dölja för dig. Du kommer att få sorger, du kommer att gråta. Det kanske kommer stunder, när du önskar att du inte levde mer, å, du kan aldrig förstå, hur det känns för mig att veta det! Jag kunde ge mitt hjärteblod för dig, men jag kan inte ta bort en enda av sorgerna som väntar dig. Ändå säger jag dig, barn lilla, jorden är människans hem, och det är ett underbart hem. Måtte livet aldrig bli så vrångt mot dig, att du inte förstår det. Gud skydde dig, min son!

(Astrid Lindgren ur Kati i Paris)

söndag 4 mars 2018

Sköna söndag

Efter att ha firat gudstjänst i Hudiksvalls Missionskyrka ihop med hela familjen, kunde jag ta mej en tur på skidor ute på Täkterna i Iggesund (där jag åkte 6 km så sent som den 14 april 2013, så det kan vara åtskilliga veckor kvar av skidsäsongen).

Sedan lagade jag enkel korvmiddag (med spaghetti och bostongurka) och for till "Vad är det vi sjunger"-möte på Efs i Njutånger. Därefter knaperstekte jag sidfläsk samt kokade ris, löksås och broccoli till söndagmiddag.

Värsta kylan verkar ha släppt nu - det är visserligen mulet men lagom kallt (ca 5 minusgrader). Får se hur det ser ut i Luleå dit vi far på tisdag!

lördag 3 mars 2018

...men det tycker inte Johan Hakelius

Johan Hakelius vägrar alltfort erkänna att en rejäl snövinter kan ha sin tjusning. Bra dock att han äntligen ger upp i sina envetna försök att få oss andra att ändra åsikt. Den stora pk-maffian, dit Hakelius uppenbarligen tillhör, anser ju att det ska spanas efter vårtecken redan i januari och att vintern saknar egenvärde i den mån den inte rent av är djävulens årstid. Flytta till Kanarieöarna eller Florida då, säger jag. Och kom aldrig mer igen.

En liknande syn på vintern har faktiskt Jenny Strömstedt, även om resonemanget är mer av typen "slå dej själv i huvudet med en hammare, för det känns så skönt när du slutar". Att det skulle kunna vara härligt att åka skidor, inte bara att duscha och basta efteråt, verkar aldrig ha föresvävat henne.

PS. Visst har hon en poäng i att lite strapatser kan lära oss uppskatta det vi har bättre. Men det gäller inte bara på vintern - sommarens fjällvandring 2015 gav också liknande insikter. DS.

fredag 2 mars 2018

Mars har börjat bra!

Min farfar brukade säga "kalla mars" apropå den månad som i söder räknas som vårmånad men i norr definitivt - trots vårdagjämningen - hör vintern till.

Och mars har verkligen börjat storstilat i år 2018: I går morse, på den romerska nyårsdagen Primus Martii, gick ungdomarna till skolan (och friluftsdagen) i 23 minusgrader! Idag hade visst blidan kommit så det var blygsamma 20 minusgrader när de knallade iväg.

Sen har ju solen börjat värma, så mitt på dan är det mellan 5 och 10 minus. Men i alla fall.

På tisdag bär det iväg till sportlov i Lule.