måndag 27 augusti 2007

Lämnar Ulrica Messing politiken?

I dagarna har media trumpetat ut nyheten om Ulrica Messings påstådda avhopp från politiken. Men snälla nån, en människa som stannar kvar i det största politiska partiets verkställande utskott har väl i all sin dar inte precis lämnat det politiska livet? För att uttrycka det milt.

torsdag 23 augusti 2007

Minilandsmötet på Bollnäs folkhögskola

Vill bara tacka för den mest inspirerande politiska upplevelsen på flera år (fjolårets valrörelse och -vaka inräknad)! Minilandsmötet på Bollnäs folkhögskola i tisdags kväll var otroligt skojigt, med en ombudspanel på hugget och många ideologiskt laddade diskussionsämnen. Sen var vi nog lagom många för att diskussionen skulle bli öppen och dynamisk - ungefär som en inte alltför stor skolklass. Ombudsman Lena Åberg hade antagligen hoppats på fler, men det här formatet gav oss alla en möjlighet att komma till tals och lyssna in varann. En riktig "peak experience" för mej personligen.

Diskussionsämnen? Ja, bl.a. buggning, visumregler, betyg, biblioteks- och museiavgifter et c. Får säkert anledning att återkomma till några av dem. Särskilt det alltmer lössläppta tjuvlyssnandet tycker jag är mycket intressant att diskutera ur ett integritetsperspektiv.

Tyvärr blev det inte utrymme att ta upp synen på fosterdiagnostik och abort i samband med Downs syndrom, inte mer än i enskilda samtal. Men jag återkommer till den frågan också, absolut. Frågan är väl om jag inte borde ha brutit mot konvenansens regler för att tvinga upp den på dagordningen. Man vill ju inte låta som någon sorts extremist, men frågan - och okunnigheten om vad som faktiskt sker - tycks mej akut.

söndag 19 augusti 2007

En puss, en kram och en klapp på kinden

Det måste vara min fru som skapat ritualen, men jag njuter av den jag också: varsin puss, kram och klapp på kinden önskar de båda äldsta barnen innan kvällens nattare lämnar dem.

Så puss, kram och klapp på er alla! Sov gott när ni surfat färdigt! Go´natt önskar Andreas

fredag 17 augusti 2007

Jessica Steje om barn med Downs syndrom

Vill hänvisa till en artikel från Borås Tidning av Jessica Steje. Hennes text är mer tänkvärd än mina fattiga ord. Notera även kommentaren efteråt av en mamma i Söderhamn. Vad har vi egentligen fått för syn på funktionshinder i detta s.k. välfärdsland?

Jag har inte själv något barn med Downs syndrom - men i både lågstadiet och mellanstadiet gick jag på skolor med särskola, och det har präglat min inställning till utvecklingsstörning på ett avgörande sätt. Ett handikapp är ett handikapp och inte något positivt i sej, men en människa är en människa och ska alltid respekteras för den hon är, med både styrkor och svagheter.

Vår kramgoe lärare föregick med gott exempel och bjöd in elever från särskoleklasserna till både lektioner och rastaktiviteter. Och jag minns t.ex. skolkamraterna Anssi och Rickard (båda med Downs syndrom) med glädje. Också mer än ett kvartssekel efteråt...

"Sluta att utrota foster med Downs syndrom...
...låt dem få leva - de är ju så sköna!"
(Taube/Holmberg).

Allas lika värde gäller även barn med Downs syndrom

Hörde ni på Studio 1 i P1 efter klockan 16 igår den 16 augusti? Det gjorde vår familj under bilresan hem från ett besök hos Onkel Erik i Härnösand.

Efter ett kortare reportage om Mugabes Zimbabwe riktades strålkastarljuset mot våra egna lik i garderoben. Den fosterdiagnostik som utvecklats på ett i och för sej positivt sätt (från fostervattensprov till mindre farliga blodprov) har nu, enligt medverkande läkare, fått till följd att antalet födda med Downs syndrom halverats. Inte på grund av att syndromet blivit ovanligare i sej eller "botats", utan eftersom nära 100% av de svenska föräldrar som får veta att fostret har Downs syndrom väljer att avliva det. I Danmark är siffran tydligen ännu närmare 100%, medan av någon anledning långt fler norska föräldrar än danska och svenska väljer att trots allt låta barnet födas och leva.

Vad är nu detta? Finns det någon fras som brukas intill intetsägeriets rand i den svenska debatten, så är det ju det om "allas lika värde". Men det finns väl ingen rim och reson i att hävda allas lika värde, och samtidigt närmast uppmuntra jakt på foster med Downs syndrom? P1-journalisten bad om ursäkt för att hon använde ordet "utrotning", men det är ju precis det saken handlar om. Det handlar inte om att bota eller lindra en utvecklingsstörning - om det skulle gå vore väl ingen ledsen - utan det handlar om att eliminera redan existerande varelser, ofta i ett sent skede av graviditeten, där mera "normala" barn redan blivit fridlysta (efter vecka 18, alltså).

Det är fullt möjligt att försvara svensk abortlagstiftning av pragmatiska skäl. Men det borde inte vara möjligt att av detta dra slutsatsen att aborter är moraliskt och principiellt OK även när det inte handlar om absoluta nödfall och verkliga moraliska dilemman. Tydligen dras ändå den slutsatsen i vårt land, och jag är rädd att abortlagstiftningen uppfattats som moralisk klarsignal att abortera av ungefär vilka skäl som helst. Dagens samhällsklimat och diagnostikinformation får tydligen vanliga föräldrar att tro att det normala sättet att bemöta kromosomförändringar hos ett foster är att ha ihjäl det. Men det är väl normalt inget moraliskt dilemma att få ett utvecklingsstört barn? Eller tycker vi att dom som föder "mongon" gör fel och belastar sina medmänniskor på något vis?

Illamående knappade jag bort bilradion till förmån för ungarnas favoritskiva just nu: "Låt Kongo leva". Genast dånade "Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord" genom hela bilkupén. Själv ville jag ropa: Låt "Mongo" leva! För "Jesus älskar alla barnen, / alla barnen på vår jord. / Även barn med Downs syndrom, / med en extra kromosom. / Jesus älskar alla barnen på vår jord."

Ömsesidig religionsfrihet

Det är enormt glädjande att stormuftin i Kairo tydligen står på sej i sin åsikt att man inte får förfölja muslimer som övergår till kristen tro. Men det är ju förfärligt att andra muslimer i både Egypten och angränsande länder verkar vilja distansera sej från hans alltför "liberala" attityd. Det med det s.k. kristna USA lierade Saudiarabien verkar vara rena skräckexemplet på religiös ofrihet, med liknande inställning till annan tro och religionsutövning som Sveriges kungahus och prästvälde visade på 1600-talet!

Olof Djurfelt i Dagen tar upp den här saken på ett föredömligt sätt, utan att skyla över de historiska övergreppen från den kristna sidan. Han försvarar klart och ovillkorligt friheten för muslimer att både missionera och bygga moskéer här i Sverige. "Man kan inte vara sann demokrat och förvägra andra den rätt man själv har", skriver Djurfelt. Men det är i det sammanhanget också helt riktigt att som Djurfelt kräva att de kristna minoriteterna i Mellanöstern måste få samma rättigheter att manifestera sin tro på plats, utan att behöva fly sitt land. Ja, den rätten ska inte bara gälla för dem som fötts i en kristen familj, utan också dem som lämnat islam för kristendomen. (Eller judendomen, ateismen eller vad som helst, naturligtvis).

Men det verkar sannerligen inte så lätt att tillämpa ömsesidighetens gyllene regel på detta område. Både kristna, muslimer och ateister vill ofta gärna ha friheter som man inte riktigt unnar "de andra". Jag läste nyligen Paul Peter Waldenströms (1838-1917) motion i kyrkomötet 1910, där han ville att amerikanska mormoner skulle förbjudas att komma hit till Sverige och missionera. Att infödda svenskar ville sprida olika läror till sina landsmän, det fick man acceptera, menade Waldenström. Men det var i hans ögon mycket olämpligt och klandervärt att främmande folks trosbekännare skulle komma hit och försöka värva proselyter!

Detta sagt av ledaren för en dåförtiden mycket stark och aktiv missionsorganisation (Svenska Missionsförbundet) med massor av utlandsmissionärer...

Den sommar vissa kallar höst

Man får väl acceptera att den skoltermin som tar sin början nu i dagarna har det ödesmättade namnet hösttermin. Den är ju tänkt att pågå ända fram till jul.

Men varför förra veckans marknad här i Bollnäs kallades höstmarknad övergår mitt ringa förstånd! Är inte höstmarknader något som brukar äga rum vid Mikaeli eller däromkring? Till yttermera visso var förra veckan sommarens varmaste fram tills att själva marknaden började - men inte blir det väl höst bara för att temperaturen går under 25-30 grader?

Det är som när Filadelfiaförsamlingen i Barsele hade höstmöten med John Hedlund den fina första augustiveckan 1998. Inte ens i södra Lappland är det tillnärmelsevis höst då.

Ja, det är som om sommaren inte tillåts existera ibland - som om det vore vår fram till midsommar och höst därefter. (Kan det vara postorderfirmornas klädkataloger som spökar? Där blev det ju "autumn" redan i juli). Nej, låt vår korta men underbara sommar få fortsätta kallas sommar och låt badbryggorna stanna i vattnet fram till september åtminstone!

måndag 13 augusti 2007

Offren som skadegörare

Nä, nu tar Per Jönsson verkligen priset! Det är verkligen höjden! Får man skriva så urbota dumt på en liberal ledarsida?

Visst - det kan vara korkat att gå hem ensam mitt i natten, eller lämna bilen och huset olarmade eller missionera i stridsområden eller vad ni vill. Brottslingar kan se sitt tillfälle och tredje man kan drabbas av den utlösta brottsligheten o.s.v. o.s.v. Man kan diskutera uppföranden av de mest skilda slag, och alltför aningslös idealitet kan ibland leda vilse.

Men smaka bara på Per Jönssons rubrik: "Kidnappade koreaner har skadat afghanerna." Inklusive talibanerna, då alltså? Jag tror jag dånar. Det finns säkert ett och annat sanningens ord som koreanerna kan behöva höra i enrum, men hur man kan välja att offentligt lägga hela fokus, själva skuldbeläggningen på de kidnappade är mer än jag kan fatta. Det liknar alltför mycket talet om hur somliga provocerar till våld genom att vara fel klädda eller hur somliga provocerar till våld genom att visa sina läggning öppet eller hur andra provocerar till våld genom att, just det, försöka sprida sina åsikter.

Kan inte låta bli att länka till Daniel Astgårds kommentar på bloggen Tro och Tänk. Jag kanske inte skulle tala om Per Jönssons "hål i huvudet" eller göra Daniels dagisjämförelse, men Per Jönsson förtjänar tyvärr det mesta av den bitande ironin.

Ingmar Bergman in memoriam

Maria-Pia Boethius skriver i Svenska Dagbladet att nekrologerna över Ingmar Bergman borde innehålla mer om hans hitlersympatier 1936-46(sic!). Men jag håller inte med. Hans pronazistiska period ligger inte tillräckligt långt fram i tiden för att kännas relevant vid sammanfattningen av hans liv. Om än den kanske inte heller hör till kategorin "lättförlåtliga ungdomssynder" (han var dock så mycket som 28 år innan han övergav Hitler som förebild), så har den trots allt föga samband med hans konstnärliga skapande och mogna livsinsats. Att Bergman dessutom öppet och ärligt vidgått sitt misstag gör att jag inte finner det speciellt angeläget att betona det i eftermälet.

Eller menar Boethius att alla vänsterintellektuella 20-åringar som beundrade Mao på 60- och 70-talen men omprövade sitt ställningstagande före 30 ska hängas ut för det när de dör vid 90? Att en sådan som Jan Myrdal, som hållit fast vid nästan alla sina galenskaper, däremot hängs ut både före och efter sin död finner jag på ett helt annat sätt naturligt.

Om Ingmar Bergman som ledare handlar en intressant, mera positiv artikel i Göteborgs-Posten. Undrar just vad av detta som är tillämpbart på ledarskap i skolmiljö, både rektors- och lärarskap alltså? Eller uppvisade Bergman en Hitler-inspirerad ledarstil som vi borde akta oss för i alla sammanhang? (Jfr filmen Hets!). Får kanske tillfälle att återkomma till detta.

söndag 12 augusti 2007

Opinionsundersökningar och partiutspel

Det är helt OK att Demoskop gör opinionsundersökningar nu och då. Det är t.o.m. helt OK att andra institut också sysslar med den säkert ganska skojiga övningen att månadsvis fråga ut en mer eller mindre slumpvis vald grupp om deras aktuella partisympatier. Men varför i fridens dar anses detta ha något som helst nyhetsvärde?

Förväntas jag som väljare vilja veta vilka partier som är "inne" eller "ute" just nu, augusti 2007? Så att jag ska veta vad jag själv bör tycka och välja? Eller är det de olika partiernas företrädare som förväntas vilja veta om de ska behålla sina åsikter eller skaffa nya för att så många som möjligt ska nämna just deras parti när Demoskop ringer och frågar?

Vi håller ju p.g.a. opinionsfixeringen att få en urlöjlig situation i Sverige - där alla misstänks agera utifrån opinionsundersökningar (och kanske också gör det?). Där partiutspel som råkar vara populära kallas populistiska och där andra partiutspel kallas desperata försök att synas. Jag tänker särskilt på folkpartiets och Cecilia Malmströms förslag om en ny EMU-omröstning. Reaktionerna handlade ju inte hälften så mycket om själva förslaget, som om de påstådda anledningarna till att förslaget kom just nu, om spänningar i regeringen blablabla.

Men det är väl för hundra gubbar politikernas och partiernas uppgift att ha åsikter - populära eller ej - och försöka bilda opinion för dem? Och väljarnas uppgift att välja partier. Det brukar vi göra vart fjärde år, vilket räcker mer än väl för mej. Nu har vi dessutom den fantastiska möjligheten att justera tyngdpunkten i den borgerliga regeringen - som jag verkligen hoppas blir omvald 2010 - genom att ha 4 partier att välja mellan. Socialdemokratiska arbetarpartiets enpartiregering inrymde precis lika många åsiktsskillnader som den här, men det var svårare för oss väljare att påverka regeringssammansättningen då (socialister/kanslihushöger). Det ska f.ö. bli intressant att följa regeringsalternativet s/v/mp ju närmare vi kommer 2010 - det är en demokratisk vinst att minoritetsregerandets tid verkar vara förbi.

PS. Nej, min åsikt om opinionsundersökningar beror inte på att regeringspartierna för närvarande ligger pyrt till i de flesta av dem. Jag tyckte att undersökningarna var precis lika ointressanta för ett år sedan, men satt däremot uppe länge under valvakan. Skarpa siffror - det ni! Vi ses 2010! DS.

David och Goliat

Intressant att läsa om världens längste man. Ungefär lika gammal som jag själv, men omkring 70 cm längre! Man känner sej ju som David mot Goliat. Han kanske har möjligheten att gå om hittillsvarande rekordhållaren i modern tid, Robert Wadlow (bara 2 dm kvar!), ifall han fortsätter växa så där. Och då är han nära den längd som Bibeln uppger att Goliat hade.

Frågan är hur stark man egentligen är om man måste släpa omkring på en sådan väldig kropp. Det verkar ju dock som om den aktuelle ukrainaren arbetar som bonde, så då är han väl inte helt lealös.

Min son Jonatan, 3 år, har snart blivit 100. (Han går alltså nu att använda som meterstock ett tag framöver). Måtte han växa och bli stor - men helst också stanna i växten nån gång!

lördag 11 augusti 2007

Mänsklig kedja längs trädgränsen

Intressant manifestation på Åreskutan! Nu ska 2007 års trädgräns markeras för kommande jämförelser. Ett icke alltför vågat tips är väl att träden kryper uppåt. Sälenfjällen i Dalarna är troligen snart inga fjäll, om man definierar fjäll som kalfjäll. (Stöttingfjället i Lappland och Hovfjället i Värmland har dock alltid varit skogbevuxna).

Oron för att den fjällnära skogen inte skulle repa sej efter avverkningar hörde visst 80-talet till. Dagens miljöhot verkar istället innebära att det blir gynnsammare växtförhållanden längs fjällsluttningarna. Men i ett globalt, solidariskt perspektiv är det ju helt rätt att arbeta för måttligare mänsklig klimatpåverkan även i den "fjällhöga Nord".

Det som stör mej är dock att somliga verkar vänta på och önska sej att staten ska avgöra miljöfrågorna genom att t.ex. fördubbla bensinpriset skattevägen. Det är ju faktiskt inget som hindrar oss att IDAG agera som om bensinpriset faktiskt låg på 25 kronor litern. Om vi nu är så kloka och insiktsfulla att vi får välja regering, behöver vi väl inte först välja kloka politiker som sedan tvingar oss att vara rädda om miljön? Vi kan väl vara rädda om den direkt, utan tvång?

Eller också behövs (som vanligt) både och: både enskilt, frivilligt engagemang och regeländringar som uppmuntrar/tvingar oss att ändra destruktiva beteenden. Att anropa statsministern om en god miljö, och/eller den Store Anden som biskop Tony Guldbrandzén, utesluter ju heller inte att vi också helt konkret arbetar för den på det personliga planet. Tvärtom, det kan och bör hjälpa oss att själva hålla fokus. "Ora et labora", bed och arbeta, tycks mej vara en bra devis även för 2000-talet.