Gudomligt aprilskämt

Så var det april, men snön ligger djup - och ny snö kommer fortfarande mest varje dag. Ett gudomligt aprilskämt, som bara den surmulne kan ogilla.

För att fortsätta filosoferandet kring det absoluta favoritsnackobjektet, så är det väl märkligt att vi inte kan njuta av det väder som ÄR, bara för att det enligt almanackan "ska" vara annorlunda? Jag vet människor som far till fjällen en vecka för att njuta av snö och sol, och som alltså inte kan ha något emot snö och sol i sej, men som klagar och nästan gråter bara för att det är lika fint även hemmavid. Kan någon förklara detta? I lördags var jag och barnen ute i stadsnära landsbygd och solbadade som snöänglar på marken. Det var faktiskt ljusare än det är till midsommar. Rena terapin, förutom pulk- och pulsarglädjen i sej.

Saken har även en regionalpolitisk sida: hur ska vi få människor att känna glädje och ro i Norrland, om vi ständigt ska jämföras med södra Sveriges "normalvädermåttstock"? Där det suttit programledare i nu över en månad och sagt saker som "tar det då aldrig slut?" eller "synd att man inte kan bli passionerad över vädret" o dyl. Jag har inga problem alls med att människor har olika favoritväder, inte mer än med att folk har olika favoritfärger. De är de menande blinkningarna som driver mej till vansinne, den underförstådda tron att vi alla alltid uppskattar plusgrader mer än minusgrader (så snart drömmen om "White Christmas" blivit infriad).

Jag har en favoritgåta från Skåne som mer och mer erövrat mitt hjärta: "Vad gör dom i Trelleborg när det regnar? Låter det regna!" Och jag kan bara önska att vi i framtiden skulle kunna göra likadant när det snöar.