Samtidigt måste ord följas av handling. Och att Obama nu utökar den amerikanska truppnärvaron i Afghanistan från 65000 till (i ett första skede) 78000 är väl, om inte nödvändigtvis direkt klandervärt, så åtminstone en smula diskutabelt. Kommer fred verkligen att kunna etableras på både kort och lång sikt genom en alltmer massiv militär närvaro? Urholkas inte snarare Karzai-regimens legitimitet ytterligare (som om det inte vore nog med det utbredda valfusket)? Men saken är inte enkel - i valet mellan talibaner och Natotrupper föredrar jag nog det sistnämnda.
En sak är säker: Hade Barack Obama råkat ut för samma katastrofer som George Bush: 11 september-dramat första presidentåret och den exempellösa finanskraschen det sista presidentåret (bl.a. orsakad av Belgradbombarclinton-administrationens förment fördelningspolitiska krav på bankerna att bevilja villalån även med rätt taskig säkerhet), så är det inte självklart att han lyckats hantera situationen så mycket bättre än Bush. Detta inte sagt för att urskulda Bush (bara en sån sak som avrättningen av Saddam Hussein gör mej fortfarande ursinnig), utan för att ge rimliga proportioner åt presidentjämförelserna.
Och för att, ja, jag medger det, antyda vissa dubier kring utnämningen av Barack Obama till årets fredspristagare. Men kommer han till Skandinavien i advent må han vara välkommen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar