Pride and shame

Ja, jag är stolt över att Pridefestivalen kan hållas i Stockholm, när det är det är så svårt bara på andra sidan Östersjön, för att inte tala om hur det är i arabvärlden eller Afrika. Jag är stolt över att mitt Folkparti tagit tydlig ställning mot verklig homofobi. Jag är stolt över att vi inte längre ser det som ett öde värre än döden att bli adopterad av homosexuella.

Men jag skäms över att hbt-personer som flytt till Sverige fortfarande kan avvisas till länder som Iran eller Uganda med argumentet att de väl inte behöver visa att de är homosexuella (ungefär som våra myndigheter har för sej att kristna väl kan dölja sin tro för att slippa bli förföljda). Då borde man väl även begära att politiskt aktiva ska dölja sin politiska hemvist?

Och jag skäms även över att Rfsl, Folkpartiet liberalerna m.fl. i sin iver att stå på utsattas sida givit sej queerideologin i våld och på tal om att barnaföderskor i vårt land inte får registreras som män (har de "livfader" eller?) börjar ropa om tvångssteriliseringar! Vilket bara misskrediterar allt seriöst jämställdhets- och hbt-arbete (men givetvis inte ursäktar några som helst verkliga övergrepp mot utsatta grupper - eller mot trögtänkta opportunister).