fredag 6 mars 2015

Vad är det som gör att samvetsfriheten är så omöjlig just här i Sverige?

Det blev en solig, skön vinterdag i Hassela i går. (Där var det 40 cm snö i såväl terrängen som i backen). Solen skiner även idag, men det har blivit mer innesittande. Bl.a. har jag läst om hur vårdpersonalen i Frankrike (både läkare och sjuksköterskor) kämpar emot politikernas försök att avskaffa den i lag garanterade samvetsfriheten. Att ens utreda en sådan även i Sverige (i Kronobergs län) uppfattades ju av statsminister Löfven som "oroväckande".

Däremot har han av offentliga uttalanden att döma inte oroats ett dugg av den i vårt land alltmer accelererande rashygienen, som förtjänstfullt diskuterades på P1 i förra veckans Människor och tro. Både Karin (som själv burit och fött ett barn med handikapp och haft nytta av diagnostiken), Fredrik (som inte själv hade sådana barn men fann det absurt att definiera ut barn med t.ex. Downs syndrom) och Magnus som ringde in sedan hade stark kritik mot den människosyn som resulterat i att vi nu avlivar 9 av 10 foster som diagnosticerats med Downs syndrom.

Att landstingen utan politiska beslut infört diverse tester med inriktning mot Downs-foster är en sak för sej (jfr ramaskriet om de haft inriktning mot foster med anlag för homosexualitet!). Men framför allt är det ju så att diverse tester som nu börjar säljas över nätet av tjänstvilliga vinstdrivande företag inom kort ger oss alla möjligheter att tidigt lära känna det väntade barnets egenskaper. Inget ont eller farligt i det, om det inte också vore så att vi (närmare bestämt modern) tillerkänns rätten att utan angivande av särskild orsak avliva vår livsfrukt fram t.o.m. vecka 18 och, ifall vi anger någon stor eller liten liten defekt som skäl, ytterligare någon månad (allt ifrån Downs syndrom till gomspalt,man vill enligt professor Marc Bygdeman ogärna göra skillnad på defekt och defekt, men någon defekt ska det alltså vara i detta funkofobins förlovade land!).

Och just i detta alltmer rashygieniska sammanhang ska samvetsfrihet för barnmorskor alltså anses som en så omöjlig, ja närmast hädisk grej! Hur kan det komma sej - när den är inskriven i lag i så väl Norge som Frankrike och Italien och många andra länder som samtidigt tillåter provocerad abort? Och kristna barnmorskor är (lika lite som muslimskt eller mosaiskt troende) några veklingar som inte tål att se blod eller inte i verkliga nödfall kan provocera fram en abort - jag har själv läst en redogörelse från 1930-40-talet då sjuksköterskor i missionens tjänst rättframt berättar om hur de blev tvungna att skära sönder ett foster för att åtminstone rädda livet på modern (annars hade båda två gått åt). Men det har förvisso inte mycket med dagens abortpraxis att göra, och allraminst med den återinförda "knäsättningen", d.v.s den nyhedniska folkseden att avliva foster som inte uppvisar nöjaktigt antal kromosomer. Nu kan man ju få höra en mamma säga att hon gjorde abort för att inte göra orätt mot den dotter hon redan hade och som enligt moderns mening skulle få för lite tid med henne om hon skulle föda och vårda ett handikappat barn. Eller en pappa säga att han övertalat sin fru att låta göra slut på fostret när de fick reda på att det hade gomspalt - eftersom han själv hade gomspalt och visste hur jobbigt det var!!!

Ja, sannerligen, vi ska inte romantisera gomspalt eller Downs syndrom eller neurosedynskador - sångerskan Lena Maria Klingvall ni vet - eller ryggmärgsbråck - författaren Mattias Agnesund med Einar Ekberg-biografin - men sedan när började vi gradera människovärde på detta fruktansvärda sätt? Advokat Henning Sjöström som företrädde de neurosedynskadade och deras föräldrar uppvisar i sin självbiografi ett så fruktansvärt förakt för sina klienter att han menar att de med fördel kunde ha aborterats - ett så hemskt liv som han, den elitistiske buddhisten, tyckte att de fick. Men inte är utvecklingen bara Hennings fel - det här har vi alla delskuld i.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar