Konsten att leva

På tisdag fyller min son Staffan 12 år. Han har inte sjukdomen progeria. Miles har den - och låter ändå som en alldeles vanlig 12-åring. Fint att han och pappan är så öppna om sjukdomen - och samtidigt inte låter den ta över bilden av Miles helt och hållet. Jag är så tacksam över att Staffan inte har progeria. Men jag är också så glad över att Miles och hans farsa ser värdet också av ett liv där det fysiska åldrandet går snabbare än vanligt. Tack för att ni delade med er och tack för att ni gjorde mej så glad!  /  Staffans farsa.

[Hörni allihop, visst har väl tanken slagit er att vi alla har en släng av den här sjukdomen - att även vi faktiskt åldras och till slut dör? I vårt fall går processen visserligen långsammare, men varken Miles eller vi har anledning att kasta in handduken i förtid. Eller att glömma ta vara på livet medan vi lever. Tack Miles för påminnelsen!].