Innerst inne är vi alla folkpartister

Det är väl bra att Fredrik Reinfeldt dämpat de värsta systemskiftesivrarna inom moderaterna. Fredrik är väl den första moderatledare som känts riktigt moderat (=måttlig). Och det är väl bra att Göran Persson övergav socialismen under sin tid som partiledare - han lär ju enligt uppgift vara den förste socialdemokratiske partiledare som i stort sett aldrig använde ord som "socialism", "socialistisk" o.s.v. utan bara "socialdemokrati" och "socialdemokratisk".

Men varför gjorde inte Fredrik och Göran en Marit? D.v.s. gick över till folkpartiet när de i själ och hjärta blev socialliberaler istället för nyliberaler resp. socialister? Varför ständigt detta populistiska gör-om-partiet-tjafset istället för att byta till ett parti som bättre stämmer med ens värderingar?

Winston Churchill talade som bekant om hur "somliga byter parti för sin övertygelses skull, medan andra byter övertygelse för sitt partis skull." Vi har tydligen en tredje kategori som försöker göra om sitt parti (total makeover) bara för att de själva vill kunna tänka om utan att överge "klubben". Jag vill nog hävda att samma tendens är klart märkbar även inom kyrkor och samfund...