Det brukar vara två som får barn

Häromdagen påstod en viss Monica Bodling i Norrköping att de mest radikala feministerna ”enligt obekräftade rykten” vill förbjuda kvinnorna att vårda sina barn. För att arbetsgivarna inte ska se kvinnorna som mer frånvarande än männen.

Jag vet inte vilka feminister Bodling syftar på. Men feminismen i folkpartiets tappning har i alla fall ett annat förslag till lösning än både hemmafruriddaren Bodling och hennes skuggmotståndare. Nämligen att männen är hemma mer med barnen. På så sätt får barnen gott om tid med båda sina föräldrar, samtidigt som kvinnorna känns mindre ”besvärliga” att anställa.

För visst har vi ett problem, som man inte behöver vara särskilt radikal för att inse. I dagsläget upplever nämligen både arbetsgivare och andra att det mest är kvinnor som får barn. Trots att det vanligtvis också är en man inblandad. Även sympatiskt inställda arbetsgivare kan knappast undvika att se unga kvinnor som mer ”riskabla” än unga män, så länge kvinnor tar ut flerdubbelt så många föräldradagar som män gör.

Detta var naturligtvis mer biologiskt rimligt så länge dagarna i föräldraförsäkringen var få. Att pappan skulle amma dygnet runt kunde inte ses som den optimala lösningen för ett litet barn, även om många barn av olika skäl måste flaskmatas i tidig ålder och klarar sej bra ändå. Bara en extrem feminism av ”rättvisa Gudruns” typ (se Sagor för barn över 18 år av Tage Danielsson) kunde på den tiden hävda att föräldradagarna borde fördelas jämnare.

Men med en mer utbyggd föräldraförsäkring har läget förändrats. Det är svårt att hävda att barn i 1-årsåldern inte kan både matas (de vill ju dessutom helst äta själva!), bytas blöja på eller lekas med av en pappa likaväl som av en mamma.

Tyvärr har inte de senaste utbyggnaderna av föräldraförsäkringen öronmärkts åt pappan, varför en jämnare fördelning idag framstår som att man tar dagar från mamman. Eller t.o.m. från familjen och barnet, i de fall pappan av olika skäl inte kan tänka sej att ta hand om barn mer än idag.

Skälen till motståndet är ofta ekonomiska. Paradoxalt är det som vanligt att ju rikare man är, desto mindre tycks man ha råd. Men även t.ex. många ensamstående och/eller småföretagande vårdnadshavare hyser begriplig oro för vad en individualiserad föräldraförsäkring skulle innebära för dem. Många dagar i föräldraförsäkringen skulle kanske aldrig komma att tas ut – vilket ju knappast är till barnets fördel.

Därför vill folkpartiet inte lagstiftningsvägen tvinga fram en jämnare fördelning av föräldraledigheten. Utan framför allt genom opinionsbildning uppmuntra män och kvinnor att dela ”ledigheten” (åja!) så jämnt som möjligt. Men partiet vill även införa en ekonomisk morot i form av en bonus, som innebär högre ersättning (90%) under den tid som delas lika mellan mamman och pappan.

Oavsett hur man vill att föräldraförsäkringen ska utformas, tror jag att de flesta av oss (utom möjligen Monica Bodling) tycker att en jämnare fördelning av tiden med barnet är önskvärd. Både kvinnor och män kan bidra till att unga kvinnor inte ses som mer riskabla än män på arbetsmarknaden.. Både kvinnor och män kan bidra till att mamman och pappa i framtiden i lika hög grad betraktas som barnets förälder. Av sej själv, av omgivningen och - inte minst – av barnet.