Uthållighet i kamp för Burma och allas lika värde

Att ha en blogg kräver viss uthållighet. Starta är det många som gjort, men sen ledsnar både skrivare och eventuella läsare alltför ofta.

Att hålla liv i en debatt kräver också uthållighet, kanske särskilt i vår tid när strålkastarljuset blixtsnabbt sveper över världen. Blir vi mindre engagerade för Burma nu när även dessa demokratiseringskrav slagits ner med våld? Eller orkar vi ligga i, nu när vi som bäst behövs?

Vi i Amnesty-gruppen här i Bollnäs har faktiskt Burma som vårt särskilda "projekt". Fler medlemmar är alltid välkomna att engagera sej tillsammans. Det gör skillnad!

Debatten om Sveriges alltmer utbredda praxis att diagnosticera, särskilja och eliminera foster med Downs syndrom behöver också hållas vid liv. Nog rimmar det förskräckligt illa med tesen om "alla människors lika värde". Du kan ju tänka dej protesterna om vi sorterade bort flickfoster på samma sätt!

Upplysningsvis är barn med Downs syndrom inga monster.