Först kommer de presumtiva anförandena i fetstil, därefter motion med motivering sådana de står i landsmöteshandlingarna.
I. Till K23:
"Det är varje trossamfunds ensak hur det vill styras. Om ett trossamfund sålunda önskar styras av politiska partier, inklusive somliga av allianspartierna, så må detta ske.
Eller?
Så klart INTE. Vår partistyrelsens inställning är klandervärt passiv. Varje politiskt parti, och särskilt ett liberalt, har en skyldighet att bevaka att politiska partier inte sitter med i styret för religiösa organisationer! Även om både Svenska missionskyrkan och Sveriges muslimska förbund skulle tigga och be partierna att ta över ledningen i sina resp. organisationer.
Vi måste sopa rent framför egen dörr men har även skyldighet att påtala andra partiers, särskilt då nära samarbetspartners, felsteg på den här punkten. Och att avslöja chimärerna att Svenska kyrkan redan skulle vara helt fristående från staten - eller att FISK skulle vara helt fristående från Folkpartiet."
K23. Skilj Folkpartiet tydligt och definitivt från Svenska kyrkan
Andreas Holmberg, Bollnäs
Dietmar Gleich, Falun
Förslag till landsmötesbeslut:
1. att landsmötet uttalar: ”Folkpartiet liberalerna är ett
icke-konfessionellt parti vars namn och partisymbol inte
på något sätt ska få användas vid val till enskilda trossamfund.”
2. att partistyrelsen ges i uppdrag att inom alliansen och i
riksdagen verka för att inga politiska partier ställer upp i
Svenska kyrkans val 2013, bara verkligt oberoende nomineringsgrupper
Det är utifrån vår ideologi orimligt att Folkpartiet fortfarande och inte utan skäl uppfattas ställa upp i, och därmed särskilt gynna (alternativt sabotera) verksamheten i ett visst trossamfund. Visserligen är kopplingen mellan parti och kyrka svagare än tidigare, men den finns ofrånkomligen där, så länge en del av partinamnet används tillsammans med partisymbolen i kyrkoval.
Det är inte heller självklart att alla i gruppen Kristna liberaler (där ju även frikyrkliga finns med) accepterar att det namnet ska få användas vid kyrkoval i just Svenska kyrkan.
Däremot kan naturligtvis begreppet ”liberal” användas i nya sammansättningar ”liberalteologerna”, ”de liberalkyrkliga” eller liknande; man ska dock inse att ”liberal” har en annan betydelse inom teologin än inom politiken. Man kan
vara politiskt konservativ men teologiskt liberal och vice versa. Det viktiga är att kopplingen till Folkpartiet undviks.
Även frikyrkliga, högkyrkliga och romerska katoliker ska naturligtvis (liksom muslimer, ateister med flera) kunna vara medlemmar av Folkpartiet, med en gemensam syn på statens respektive kyrkornas roll, men med mycket olika åsikter i
vissa tros- och värdefrågor som inte liberalismen som sådan kan avgöra.
Det skulle nog väcka hård debatt om den enda religiösa nomineringsgruppen med anknytning till Folkpartiet vore ”Folkpartister i Sveriges muslimska förbund” som med blåklint och allt uppträdde vid nomineringar inom detta förbund (men inte inom några andra muslimska organisationer!) och i liberalismens namn krävde att Muhammed och andra ska få avbildas även i moskéer samt att män och kvinnor ska få sitta tillsammans där.
Eller skulle vi – eller församlingen – acceptera ”Folkpartister i Judiska församlingen” vid Judiska församlingens val? (Det internt judiska partiet Liberal Judendom finns, men har naturligtvis inte några som helst referenser till just Folkpartiet.) Eller en grupp ”Folkpartistiska judar” som i liberalismens namn och med vajande blåklint krävde att även omskärelse av pojkar ska förbjudas?
Alltså har vi rådighet över partinamn och partisymbol. Utnyttja det!
II. Till F 46:
"En folkpartifarbror från Kinna
fick rättvisa Gudrun att spinna.
Han födde ett barn,
den jämställda karln,
så folket tog honom för kvinna.
Jag hörde själv på riksmötet i Göteborg vår jämställdhetsminister säga: "Män och kvinnor har olika kroppar. Det kan inte ens en politiker ändra på."
Nej, det kan vi inte. Men det är ju precis just det Folkpartiet liberalerna försöker göra, ser inte Nyamko Sabuni, partistyrelsen och våra ärade ombud detta? Rent av med hänvisning till liberal ideologi och respekten för individen - och med fördömanden av dem som fortfarande tror att bara kvinnor kan föda barn. Vi som inte tror att även män kan föda barn stämplas ju som "tvångssteriliserare". I mildare fall förklaras vi vara rädda och fördomsfulla (se partistyrelsens yttrande över min motion).
Ärade ombud! Gå inte på personargumentationen, vare sej den positiva (som handlar om att ännu en utsatt grupp önskar bekräftas och uppmuntras) eller den negativa (som handlar om att skeptiker ibland är elaka). Utan ta ställning till den raka sanningsfrågan: Är någon som föder barn någonsin det barnets pappa? (Livmoder=livfader?). Och, om vi beslutar att så kan vara fallet, har vi inte då infört ett sociologiskt/mentalt könsbegrepp istället för ett biologiskt/genitalt, ja, ett subjektivt och i längden meningslöst istället för ett någorlunda objektivt? Och hur utvärderar vi då vårt fortsatta jämställdhetsarbete?"
[Om jag hade haft replikrätt: Individualismen i liberalismen kan aldrig innebära att kön, namn, ålder, eller t.o.m. art (jfr s.k. "furries" och "otherkins") måste göras till subjektiva kategorier som individen själv förfogar över även rent juridiskt/officiellt. (Vad man uppträder som i privata sammanhang må ju däremot vara den resandes ensak).
Det blir nog förresten inte bara Carin Jämtins herr- och damtoaletter som ryker. En sann queerliberal måste väl snart även ge sej på de både heteronormativa och könsstereotypa omklädningsrummen?
I övrigt hänvisar jag till min motion, trots de förgripliga formuleringar som partistyrelsen tar avstånd ifrån - utan att precisera vilka de är].
F46. Bevarande av begripliga könsbegrepp
Andreas Holmberg, Bollnäs
Förslag till landsmötesbeslut:
1. att landsmötet uttalar: ”Att en person som kan föda barn inte får registrera sej som ’man’ strider inte nödvändigtvis
mot liberalismens idé eller tron på allas lika värde, och kan inte heller rimligen betecknas som ’tvångssterilisering’, så
länge ingen tvingas ’byta kön’.”
2. att partistyrelsen ges i uppdrag att se över partiets hbtpolitik, speciellt beträffande så kallade könsbyten/könskorrigeringar/könskonfirmeringar,
så att den inte genom omgörning av könsbegrepp och namnlag med mera blir självförgörande och slår undan benen för partiets jämställdhetspolitik.
För att alls kunna tala om jämställdhet mellan män och kvinnor – och utvärdera till exempel medicinsk eller lönemässig utveckling på området – måste vi ha någotsånär begripliga och gemensamma uppfattningar om vad ”män” och ”kvinnor” innebär. (Privat får man naturligtvis uppträda och benämna sej hur man vill.)
Att könsbestämningen inte alltid bör ses som relevant innebär inte att den alltid är oviktig. Att människor kan födas med missbildningar eller outvecklade organ av olika slag – och att även könskirurgi, och ibland korrigering av tidigare könskirurgi, därför kan behövas – innebär inte automatiskt att ett socialliberalt parti eller samhälle måste acceptera och bekräfta alla föreställningar om ”att vara född i fel kropp” eller om tre, fyra eller fler olika kön.
Tvärtom kan ett förnekande av genitaliernas relevans för könsbestämningen medföra ett olyckligt återupplivande av gamla könsstereotyper om hur en ”riktig” man respektive kvinna är. Om inte ens barnafödande bevisar att en person
är kvinna, måste ju i stället sekundära könskaraktäristika (som kroppsbehåring och/eller röstläge) tillmätas ökad vikt, ja, rent mentala egenskaper (så kallad manhaftighet eller kvinnlighet).
Eller också görs könsbegreppet rent subjektivt – utgående ifrån hur personen upplever sej – och lär då i förlängningen uppfattas som meningslöst juridiskt.
Frågans vikt underskattas ofta med hänsyn till det relativt ringa antalet ”könsbyten”. Men om en enda man enligt Folkpartiet föder barn, förutsätter det antingen ett mirakel eller att den allmänna definitionen av man respektive kvinna gjorts om så radikalt att det förtjänar kallas kultur- eller queerrevolution. Och det riskerar att misskreditera och försvåra övrigt liberalt hbt-arbete och i synnerhet arbetet för jämställdhet mellan könen.
En man måste få vara känslig och ”feminin” utan att därför misstänkas vara något annat än man. En kvinna måste få vara stark och ”manhaftig” utan att fördenskull misstänkas vara något annat än kvinna. Och den som bär och föder ett barn är dess mor, inte dess far.
F.ö. torde både homo- och heterosexuella vara överens om könets relevans i könsliv och familjebildning. Endast så kallade bisexuella torde anse det som fördomsfullt och enkelspårigt att önska att det biologiska och det juridiska könet (inklusive namnet) på dem man får att göra med sammanfaller så gott det sej göra låter.
Till F47
"Ärade ombud! Ingår det i välfärden att slippa föda eller bli pappa till barn med Downs syndrom? I dag fridlyses 'normala' och av samhället önskade foster vid 18 graviditetsveckors ålder. Foster med Downs syndrom får däremot avlivas nästan en månad till, bl.a. för att säkrare kunna upptäckas. Denna skillnad måste upphöra - antingen genom att alla foster får avlivas t.o.m. vecka 21 eller genom att inte heller foster med Downs syndrom får avlivas efter vecka 18.
Utvecklingen går visserligen mot att alla foster med någon form av skada - även gomspalt - kan avlivas även efter vecka 18, eftersom tillståndsgivarna enligt Marc Bygdeman inte vill gradera skadorna (principen om allas lika värde liknar mer och mer 'allas lika värdelöshet'). Fullt livsdugliga foster - i bemärkelsen kapabla till ett långt liv om de inte avlivas - jämställs alltså med foster utan storhjärna och liknande grava missbildningar som definitivt omöjliggör ett liv utanför livmodern.
Så foster med Downs syndrom särbehandlas i o f s inte negativt jämfört med foster med akrani, bara jämfört med fullt "friska" foster. Men vi pekar definitivt ut dem genom landstingens fosterdiagnostik - som även i Norge och Danmark tycks användas för att välja bort barn mer än för att förbereda ett gott mottagande. Och jämställdhetsministerns rop mot flickaborter har ännu inte följts av något motsvarande rop mot Downs-aborter. Varför? Är rashygien så mycket roligare än sexism?"
F47. Stopp för negativ särbehandling av foster med Downs syndrom
Andreas Holmberg, Bollnäs
Förslag till landsmötesbeslut:
1. att landsmötet uttalar: ”Foster med Downs syndrom är inte mindre värda än andra foster och ska fridlysas vid
samma ålder som de. Provocerade aborter på grund av kromosomantal ska inte underlättas mer av landstingen än
aborter på grund av kön.”
2. att partistyrelsen ges i uppdrag att se över abortlagstiftningen, så att inte foster med Downs syndrom uppfattas som mindre skyddsvärda genom att de får uppspåras med hjälp av särskilda KUB-tester och avlivas även vid en ålder då andra foster är fridlysta
Kommentar: Abortlagstiftningen från 1974 var aldrig ämnad att ge moralisk carte blanche åt alla typer av fosterfördrivningar. Den infördes av pragmatiska skäl, för att kvinnan skulle få det slutliga avgörandet snarare än mannen eller diverse experter, och för att den abort hon eventuellt ansåg nödtvungen skulle kunna utföras under ordnade former och under graviditetens första del. Den infördes inte för att öppna dörrarna för det som tidigare under 1900-talet kallades ”rashygien”.
När nu selektiva aborter av framför allt foster med Downs syndrom breder ut sej i Norden, med hjälp av speciella KUB-test som landsting efter landsting börjat erbjuda, måste vi börja reflektera kring vad detta innebär i fråga om synen på
människovärde och funktionshinder. Och vad det innebär för abortlagens legitimitet. De som vill försvara abortlagen, med dess överlåtande av ansvaret till kvinnan, måste ju också påtala de missbruk som misskrediterar den, i fråga om Downs-relaterade aborter likaväl som i fråga om könsrelaterade aborter.
Därför måste utvecklingen på detta område följas och analyseras mer kritiskt än som skett, inte minst av Folkpartiet liberalerna, som vill medverka till en positiv inställning till alla människor och deras möjligheter, inklusive personer med funktionsnedsättningar av olika slag.
Till D49.
"Ärade ombud! Det talas mycket om 'kvinnofällor' i vårt parti just nu. Främsta måltavla är det alltför outvecklade vårdnadsbidraget, även om vi ju faktiskt upptäckt att även föräldraförsäkringen, ja, själva barnafödandet också är något av en 'kvinnofälla', inte minst för invandrade kvinnor. Vi tycks dock inte vilja avskaffa föräldraförsäkringen eller allt barnafödande för det - eller invandringen, gudskelov - utan arbetar uthålligt för att männen, svenskfödda eller inte, ska ta en större del av sitt ansvar vad gäller barnen. Gott så!
Men tänk då likadant även beträffande vårdnadsbidraget, som i motsats till föräldraförsäkringen inte bara utgår till småbarnsföräldrar som är etablerade på arbetsmarknaden. Och hur mycket vi än driver arbetslinjen och vill etablera alla just på arbetsmarknaden, måste en rimlig ersättning för själva den aktuella barnavården i rättvisans namn kunna utgå, inte bara ett lite nedlåtande socialbidrag eller 'försörjningsstöd'. Det handlar om barn i förskoleålder, inte om livstidsförsörjning.
Jag begär inte alls att föräldrar ska få disponera hela den enorma kostnaden för en daghemsplats, eller få heltidslön av samhället för hemmavistelse med ett eller två barn. Men när över 90% av daghemskostnaden subventioneras av samhället är det helt orimligt att inte ett öre går till de som har förskola med egna barn! (Annars hade de ju fått en mer rimlig 'naturlig vinst' genom de bortfallna dagisavgifterna).
Vad gäller det hemarbetet klickar såväl vänsterns rättvisetänkande som liberalernas frihetstänkande. 'Det är inget jobb att vara med sina egna barn' - jojo, det låter ju vackert, men ska vi då även ta bort möjligheten till ersättning för t.ex. anhörigvårdare? I övrigt hänvisar jag till min motion."
D49. Samordna individualiserad
föräldraförsäkring med vårdnadslön
Andreas Holmberg, Bollnäs
Förslag till landsmötesbeslut:
1. att landsmötet uttalar: ”Föräldraförsäkringen bör individualiseras med hänsyn till att båda föräldrarna, inte bara den
ena, blir föräldrar vid barnets ankomst, och med hänsyn till att hälften av dagarna numera räcker till för att ammande
kvinnor ska kunna ge sitt barn en rejäl amningsperiod.”
2. att partistyrelsen ges i uppdrag att se över hur en kompletterande vårdnadslön kan utformas, så att de män eller
kvinnor som vill ska kunna få en någorlunda anständig ersättning för det arbete de lägger ner på barnomsorg i
egen regi efter föräldraförsäkringens utgång.
Kommentar: Föräldraförsäkringen bör naturligtvis så snart som möjligt individualiseras, nu när den är så utbyggd att hälften av föräldradagarna räcker till en rejäl amningsperiod. Det är en tydlig signal från samhällets sida om att man är två om barnet och att även män blir föräldrar när de får barn.
Men för att mjuka upp föräldrarnas reaktioner och underlätta för familjerna bör reformen kombineras med att samhället erbjuder en anständig ersättning/lön även för vård av egna barn upp till sex års ålder. Den ska inte kallas bidrag,
eftersom det är en ersättning för ett faktiskt arbete som måste göras – om inte av föräldrarna själva så av dagmammor eller förskollärare. Den ska inte könskvoteras så länge förskolepersonalen inte könskvoteras. Den bör dock kombineras med
regelbundna, obligatoriska föräldraträffar på familjecentra med uppföljning av och samtal kring barnens utveckling och familjens allmänna situation.
Det skulle även minska risken för att aborter görs av ekonomiska skäl – vilket är en skam för varje välfärdssamhälle. Föräldraförsäkringen utanförställer ju i hög grad arbetslösa och studerande. Tal om ”kvinnofälla” är ovärdigt, så länge vi inte även kallar de kvinnodominerade förskolorna detsamma. Det ska inte anses finare och önskvärdare att ta hand om andras barn än sina egna.
Den ökande och i sej själv lovvärda professionaliseringen av förskoleverksamheten – med utfasning även av de så kallade dagmammorna –
kan lätt minska båda föräldrarnas tilltro till sej själva (”det är nog bäst för barnen att vara tillsammans med proffsen så mycket som möjligt”) och ökar tendensen till myrdalsk institutionsuppfostran (”när alla andra barn är på förskolan måste även våra vara det”).
Det är då inte heller underligt eller ogrundat att föräldrarna sedan i ökande utsträckning ger förskolan och skolan största skulden för barnens kunskapsmässiga och moraliska tillkortakommanden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar