Idag skulle Sören Kierkegaard ha fyllt 200 år. (Nåja, skulle och skulle). Hans författarskap är ju omfattande, trots att han inte blev mer än 42 år, men hans särskilda andliga testamente till Norden och dess folkkyrkor är de 10 numren av tidskriften Öieblikket, skrivna under hans sista levnadsår.
Jag skulle nog säga att det borde höra till allmänbildningen för anställda och förtroendevalda i Svenska kyrkan att ha läst vad den furiöse dansken skrev också om detta (inte bara det klassiska om villkoren för att bli en god lärare eller hur livet förstås baklänges fast det måste levas framlänges). Man behöver inte hålla med honom om allt - visst går han för långt i vissa avseenden - för att inse att han slår åtskilliga del spikar på huvudet.
Han firas, ironiskt nog, idag med en festgudstjänt i Köpenhamns domkyrka, med en mängd prelater och självaste drottningen närvarande. Det är, som Victor Svanberg påpekade ifråga om Strindberg, mycket svårt att arrangera ett Kierkegaard-jubileum utan att det ter sej löjligt för de som känner till hans skrifter (särskilt i kyrkan!), men man kan samtidigt förstå att det är svårt att låta bli.
Ikväll handlar det f.ö. om Kierkegaard på Filosofiska rummet i P1.
Ja, tänk om Søren fått leva tills nu;-) Jag tror hans tidiga bortgång förklarar lite av hans pessimism. De flesta människor blir mer nyanserade med åren. Åtminstone om det var gott vin i läglarna från början.
SvaraRaderaNja, jag vet inte riktigt, Alma (såg kommentaren först nu!). Det kan ju också hända att Sörens kraftiga - men också ofta dråpliga och ibland riktigt roliga - angrepp på kyrkoetablissemanget var ett sant och profetiskt ord i alldeles rättan tid. (Ett ord som har viss kuslig aktualitet än idag i våra nordiska folkkyrkoländer med deras comme-il-faut-kristendom). Han var heller inte, vad jag förstår, uppenbart sjuk eller dödsdömd när han började sin attack, så att den bara handlade om sur mage. Tänk på profeterna Amos och Jeremia!
SvaraRaderaMer nyanserade eller avtrubbade med åren - ja, det beror nog på vilka engagemang man talar om eller vilken kritik man själv sympatiserar med. Du känner ju till den bekanta klyschan om att den som inte är socialist i sin ungdom saknar hjärta och att den som inte är vanlig borgarbracka i högre ålder saknar hjärna. Nyanser är förvisso bra och viktiga. Men även en åldrad måste kunna se när det barkar åt helvete - Adenauer på 30-talet t.ex.! - och i förekommande fall leverera riktigt, riktigt skarp kritik (även om hen då betraktas som en gnällkärring som ännu inte uppnått den prisade "gerotranscendensen").