Samvetsfrihet bra för hela barnmorskekåren

Jag känner en numera pensionerad barnmorska som berättar att hon aldrig behövt medverka vid fosterfördrivningar. Hennes nej har respekterats och hon har haft nog att göra ändå. Därför har jag med tacksamhet föreställt mej att de barnmorskor som hjälpt vår familj vid Hannas, Jonatans och Staffans födelser inte nödvändigtvis också hjälpt till att avliva oönskade foster, t.ex. sådana med Downs syndrom eller vanliga oälskade i största allmänhet.

Men det går tydligen inte att hysa sådana illusioner längre. Inte sedan man hört om Ellinor Grimmark. Alla barnmorskor förväntas tydligen nu utföra alla i tjänsten förekommande uppgifter, således även fosterfördrivningar, vari ingår att på anmodan avliva ett i föräldrarnas ögon oälskbart "mongomonster" även efter vecka 18 - då s.k. normala foster fridlyses. Man kan alltså hädanefter räkna med att varje barnmorska, ung såväl som gammal, backar upp hela systemet inklusive uppspårnings- och avlivningserbjudandena.

Eva Franchell på Aftonbladet driver - liksom våra ledande politiker - av feministiska skäl linjen att varje barnmorska måste syssla med avlivningar. Annars får man söka sej till något annat yrke. Är det en rimlig linje i en tid då medelåldern i yrket är hög och det, faktiskt, råder brist på barnmorskor? Skulle inte sådana som Ellinor Grimmark faktiskt kunna hjälpa till lite ändå? Även om de i sin enfald tror att själva vitsen med barnmorskeyrket är att hjälpa barn till världen? Eller borde vi förbjuda sådana som flerfaldigt prisbelönade pingstpastorn doktor Denis Mukwege - som förvisso kan ha provocerat fram aborter i extrema situationer - att verka som gynekologer i de halvfria (förbud under halva graviditeten) aborternas Sverige? (Men i Afrika är samvetsömma människor som han säkert bra, typ?).

Och vore det inte bra för hela barnmorskekåren att varje medlem inte med nödvändighet måste betraktas som en medlöpare i det stora rashygienprojekt som vi i Norden alltmer börjar tillämpa på oss själva? Där vi inte längre med något slags principiell självklarhet tar emot de barn vi får, utan allmer väljer vilka som är tillräckligt pigga och friska för att förtjäna vårt kärleksfulla mottagande.

Och utifall att, om vi inför samvetsfrihet, nästan inga i den kvinnligt dominerade barnmorskekåren vill syssla med fosterfördrivning - och alltså inte upplever de avlivade individerna som "cellklumpar tillhörande moderns kropp" - är det då inte läge att se över hela abortlagen från 1974? (Lagom till "40-årsjubiléet"). Vi kan och ska förvisso inte införa nolltolerans mot framprovocerade aborter - det finns absolut extremfall då de behövs - men vi behöver definitivt en nollvision.

Vad säger arbetsmarknadsministern om en samvetsklausul? Vi skulle ju då också kunna inbegripa de stackars samvetsömma läkare som den senaste tiden basunerat ut att de inte vill hjälpa judar och muslimer att skära bort lite skinn från sina nyfödda gossebarns snoppar. "Det är inte medicinskt motiverat", heter det. Ja, där hör man! Hur medicinskt motiverat är det då att avliva foster med Downs syndrom? Brukar föräldrar eller syskon avlida av att se en s.k. mongo? Eller vad?