Nu får vi hoppas på lite verkstad

Nu när vi har en regering kan diskussionerna ta fart om vilka samhällsproblem som utöver "de 73 punkterna" behöver åtgärdas med stöd av en tänkande riksdag och regering. I insikt om att absolut ingenting är bra bara för att Sverigedemokraterna tycker att det är dåligt! Eller dåligt för att SD tycker att det är bra! Ingen åsikt är f ö så klok att inte också någon idiot delar den (gäller alla partier).

Lars Lindström skriver förvisso nog så tänkvärt idag. Liksom Johan Norberg häromdagen. Bägge texterna bör kännas ganska uppmuntrande för oss i C och L.

Men vi bör även läsa och ta till oss mer kritiska Ann-Charlotte Marteus´ synpunkter. Och Anna Dahlbergs. Och Gunnar Wetterbergs. (Ibland älskar jag faktiskt Expressen för dess självständighet, även gentemot Liberalpartiet). Värnskattens avskaffande är visserligen ett gammalt sosselöfte, och vi har knappast infört nyliberalismen för att vi återgår till samma marginalskattenivå som på Ingvar Carlssons tid. Men i alla fall.

Och vi borde nog återigen läsa den på köns- och genusområdet grundligt tänkande och välskrivande vänsterskribenten Kajsa Ekis Ekman (Hon skrev visserligen detta för ett drygt år sedan, i januari 2018, men hennes kritik får inte tigas ihjäl - den är mer än aktuell fortfarande!).

Och - ännu en favorit i repris - Karin Pihl om den fortsatta sammanblandningen av stat och kyrka. (Men varför, varför, varför skrev hon inget om detta inför riksdagsvalet?).

Jag ber förresten så mycket om ursäkt för att Liberalpartiet inte lyckades få Centerpartiet (den liberala motorn?!) och Arbetarpartiet Socialdemokraterna att lämna sin orimliga medverkan i ett av våra trossamfunds beslutande organ. Någon trodde att saken inte ens kommit upp i regeringsförhandlingarna! Så mycket för åtskillnaden mellan stat och kyrka: vi kan alltså gärna förbjuda trossamfund att starta skolor, men inte politiska partier att sitta i ett trossamfunds styrelse!

Därefter behöver vi, inte bara i partiet Liberalerna, läsa miljöengagerade Staffan Werme. Och, inte minst, människovärdesengagerade journalisten Elisabeth Sandlund, mor till en dotter med olika funktionsnedsättningar. Vad håller vi - och Sveriges riksdag - på med egentligen? Här finns plats för både enskild opinionsbildning - fler än SD och Rfsl måste våga tala ut och komma ut! - och för gemensamma livsstilsförändringar på många plan, oavsett gällande budgetar. Vi behöver både varandras ifrågasättanden och varandras stöd för att komma framåt tillsammans.

Och frågan måste naturligtvis ställas: Vad ska vi ha Public Service och betala 1% av vår inkomst till när dess journalister inte verkar våga ställa relevanta frågor över hela fältet, inte mer än övriga media iaf, utan t ex avstår från att pressa partier som vill styra kyrkan och som inte förmår ge ofödda något som helst rättsligt skydd i tider av utvidgad fosterdiagnostik och accelererande rashygien? Är Thomas Ramberg och Fredrik Furtenbach så mycket bättre och objektivare än t ex Lena Mellin? Ska vi ge "problemformuleringsprivilegiet" till medier som hur vi än vänder oss på ett eller annat sätt framstår som och kanske delvis också måste vara statsstyrda (nej, det blir förstås inte bättre om SD tar över rodret, tvärtom)?