Mitt huvudsakliga ärende till Stockholm var till tryckpressen. Jag lät ock nu trycka en subskriptionslista för min då tilltänkta och sedermera utgivna Journal. Med den, nyss tagen från pressen, ett exemplar på fickan, begav jag mig till ett hus, där jag för några dagar sedan hade blivit införd av min, nu snart blivande, hustrus farbröder, doktor C P Hagberg och prosten J Hagberg, och där man hade önskat få se Lars Pehrsson. Honom medförde jag.
Tillfredställdes härigenom denna sällskapskretsens längtan att få en en utmärkt man av lapska nationen, så blev också en dylik, men ännu högre längtan, av mig på det mest överraskande sätt tillfredställd, då jag mitt i samma sällskapskrets fann Esaias Tegnér. Att detta namn var det första som tecknades på min subskriptionslista, föreföll mig nästan lika ominöst, som det föreföll den korintiske landsflyktingen Demarati son, att Jupiters fågel var den första som mötte honom vid inträdet i den dittills för honom främmande staden Rom. Att denna kungsfågel slog ned, tog hatten av hans huvud och satte den åter tillbaka, kunde rättfärdiga hans aspekter på icke mindre än en krona i den stad, inom vars port han var i beredskap att intåga. Så konungsliga tankar och förebud voro ej här. Men vem förtänker den irrande vandraren, som genom lottkastning stundom plägat vid tvivelaktiga vägaskäl söka sin bana, att han med en viss glad aning såg att morgonstjärnan lyste på den han nu hade för sig.
Men efter läsaren vet ändamålet med min resa till dessa nejder, vill han kanske också veta dess resultat. Han torde kanske tycka att jag är nog jaloux, som icke alls vill låta bruden visa sig; helst sådant är gammal lovlig landssed. Välan då! Må han se en 19-årig blomstrande mö, den landsens ynglingar nästan avundades lappen, och modershjärtat ville begråta, såsom en blomma, uppryckt ur den jord där hon växte, för att utplanteras i nordens snö. Snart skulle, ville man tro, den livliga färgen vissna, den veka stängeln böjas ner och begravas under drivan. Vad var det mot så många fasor, att en man av beprövad pålitlighet slöt henne i sitt varma sköte, såsom i profeten Natans liknelse den fattige mannen sitt enda får! Dock, fasten ej brudkransens myrten i landet växer, så växa där dock, med icke olika blad, evigt grönskande vaccinier i evigt grönskande skogar, och inga vintrar hava ännu kommit dem att vissna. Finns det eljest i brudeprydningen några sinnebilder av dygd, oskuld, trofasthet, jag ville gärna tillägga: mod och förtröstan på en Gud, som enligt profetens ord bor även i norden; då voro dessa sinnebilder här på sitt rätta ställe. Skall något syfta på det tillkommande, då böra även sinnebilderna av huslighet, anspråkslöshet, förnöjsamhet, samt omtanke och verksamhet vara med. Är denna brudeprydning och utstyrsel rik, så må man besinna att den borde så vara, om jag med något slags skäl skulle kunna tro att ingen varit lyckligare än jag.
Aldrig var heller denna övertygelse fastare än då, såsom resultatet av alltsammans, Carolina (blott i dopboken och vid vigseln Fredrica), numera Laestadius, i den blomsterkransade skrindan följde mig åt norden. Vad kunde vinterns snö göra dem, som överskyggades av kärlekens vingar! vad nordens köld åt dem, som lågade av inre flammor! Vår kärlek började egentligen först där varest mången annan slutat. Ömsesidig blygsamhet och åtskilliga mångfaldiga och mångformiga väsen, som här i världen med ett gemensamt namn kallas omständigheter, i vilkas leder avstånd också rätt ofta förekommer, hade tillförne såsom en kall stenmur stått emellan oss, på vilken endast de enstaviga du och ja öppnat tillfälliga portar för var sin lika enstaviga kyss. Endast något brev av mig hade då och då flugit däröver och bibehållit kommunikationen. Nu vara den fullkomligen och på en gång nerbruten.
Väl hade jag tillförne älskat, men icke är den största flamman, den obestämt svävande, tillika den mest genomträngande. Där lågan brinner stilla, men liksom fastväxt, där är den starkast: det är den eld som smälter och sammangjuter, som skiljer slagg från redbart guld. Då först blir världen med all dess herrlighet ett intet, och själen känner sig villig och nöjd att skiljas dädan med vad han vunnit. Han har ingen vidare önskan övrig, han har ingenting vidare att söka i jordens stoft och vänta efter i tidens vanskliga skiften. Det är då som han kan utbrista i det där "Herre, nu låter du din tjänare fara i frid." Men det är endast en själ, av tvenne sammangjuten, som med denna kraft höjer sig över jorden. Att åter skiljas, det är för honom döden. Det är som när konung Salomo ville hugga det omtvistade barnet mitt i tu: tillhöre det den rätta modern eller den orätta, allenast det vår leva och icke sönderhuggas! Sådan sinnesförfattning har jag erfarit, och mer än en gång förkommo de orden: huru gärna skulle vi icke nu dö, om blott tillsammans! Men hade döden kommit, visst hade han ingivit fasa, såsom fordom hos den gamle mannen som i sin vedermöda anropade honom, men blev förskräckt när han kom. Det hade kommit sig därav att döden till sin gestalt är kuslig att se i synen, och vid hans kalla handtag går en rysning genom märg och ben. Det hade varit ledsagaren men icke färden man bävat för. Sådana äro livets saligaste stunder. Så lycklig jag ock nu är,, så vet jag dock att jag en gång varit lyckligare, ty nu vill jag åter gärna leva.
Jag hade läst i en lärobok i gymnasiet att äktenskapet var för släktets fortplantning och uppfostran. Väl fick denna platta skolmästarlära av vår lärare sitt välförtjänta vitsord, men den förklaring han gav kunde jag ändå då icke fatta, ty saken är svår att i förväg förstå; den är till sin natur mer att erfara än att förklara, och för många sinnen, för alla missbildade hjärtan, förblir den i all evighet fördold. Här faller ordets säd på mycket hälleberg, och mången säger "oss vämjes vid denna lösa maten". Men skulle någonsin en människa kunnda giva sina medmänniskor i förväg ett rätt begrepp därom, kunde han med skäl börja med den gamle kaldens ord: Odi profanum vulgus et arceo et c., som på svenska heter: "Hedna hop, fly sångmörs helgedom, / nalkens vördsamt, nalkens hit, I unga / oförstörda ättlingar av Rom, / lyssnen, fängslen eder tunga / andaktsfullt vid lyrans ljud; / jag är prästen, jag vill sjunga / dygdernas förgätna bud." Till dem han kallar kan jag endast säga: "släck icke den heliga elden som brinner i Vestas (Kyskhetsgudinnans) tempel, då skolen I en gång själva se och erfara, ty annars kommen I sannolikt att famla i mörkret. Vad jag vet är det att något annat än släktets fortplantning och uppfostran måste tillkomma, innan människans äktenskap skall höja sig över djurens parning. Och må nu denna artikel sluta med dessa välbekanta ord: "De lyckliga! om jorden all / gått upp i rök, de ej sett flamman, / och fästet kunnat störta samman, / de hade icke hört dess fall. / Som söderns genius och nordens / med mun mot mun de hade stått, / och icke vetat att de gått / till himlens salighet från jordens."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar