Att bära åsnan

Nej, det är ingen ny adventsbetraktelse som rinner mej i hågen, utan historien om pappan, pojken och den nyinköpta åsnan. Hur det än gjorde med åsnan ansåg folk att det var fel, och till slut bar de åsnan på en stång som slant ner i älven.

Lite så är läget när det gäller svensk fordonsindustri. Om t.ex. staten skulle köpa Volvo och/eller Saab riskerar det att dra in staten i mångmiljardförluster, som skulle skada statsfinanserna svårt och dra på regeringen mycket kritik. Om staten å andra sidan inte lägger ett bud, kommer regeringen att anklagas för passivitet och ges ansvaret för tiotusentals människors arbetslöshet.

Fatta att borgerliga regeringar åker dit på värsta bautakriserna hela tiden! Sannerligen otajmat ;o). Men visst är det knepigt, det här.

Jag ser det ju av miljöskäl inte som någon hållbar lösning att hushållen även i framtiden ska ha 1-2 bilar var. Vi har själva en vision om att leva bilfritt när barnen blivit lite större. På så sätt är fordonsindustrin, och särskilt då personvagnarna, ingen större framtidsbransch.

Fast visst kommer bilar, miljöanpassade bilar, att behövas även i framtiden, och nya marknader uppstår hela tiden.

Och visst, om det absolut säkert handlade om ett statligt ägande under en kort övergångsfas - om det säkert fanns hugade köpare till Saab och Volvo någon gång under 2009. Men hur vet man det? Och hur skulle det bli om staten satt som huvudägare till Saab och Volvo de närmaste 10 åren och producerade bilar som folk inte ville ha?

Gärna statliga satsningar på forskning m.m., kanske också visst delägarskap eller andra begränsade former för ekonomisk stöttning. Men huvudägarskap till företag som ingen annan vill driva? Tveksamt, ytterst tveksamt.