tisdag 16 december 2008

Ska man skratta eller gråta eller vad?

En ding-ding värld, det är vad det är. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser om Bernard Madoff och hans pyramidspel i mega-giga-format. (Han bekände själv för sina söner, som gick till polisen).

Det sjuka är ju inte att förre Nasdaq-chefen Madoff hittat på något så här löjligt dumt. Det sjuka är ju att så många placerare, och inte minst amerikanska finansinspektionen, kunnat låta detta fortgå och själva låtit sej bedras. Nog är det så man baxnar - små skurkar straffas ju även för snatterier, men en sån här storskurk har verkligen gjort något bokstavligen ur-bota hiskligt! Vad ska man hitta på för straff egentligen? Hundratals miljarder kronor lär ju aldrig gå att fiska fram igen - de har väl hamnat hos dem som gick med i början (det är ju så pyramidspel fungerar).

Jag glömmer aldrig den prydlige dåren jag gjorde lumpen med och som försökte få hela plutonen att gå med i hans hyperidiotiska pyramidspel. Inga tjusiga dokument i världen kunde för mej dölja principen att vi förväntades ge honom en hundring var, för att sedan själva var och en gå och leta reda på tjugo andra idioter (tillsammans fyrahundra) som kunde tänkas vara villiga att ge OSS en hundring var. (O.s.v.). Jag tyckte alltsammans var pinsamt, övermåttan pinsamt, och det allra pinsammaste var att det fanns kompisar som ö.h.t. övervägde att gå med. (Antingen är man ju då dum i betydelsen korkad eller dum i betydelsen elak).

En liknande situation hamnade jag i när jag bodde i Umeå i början av 2000-talet - och det var knepigare, för där var det en god vän som i god tro försökte få mej att gå med i ett liknande, fast betydligt mer väldesignat "investeringsspel". Men pyramidprincipen framträdde tydligt, och jag hade fullt schå att förklara min aversion utan att verka dumförklara honom och de säljande gästerna.

I Albanien utlöste ju dylika pyramidspel veritabla upplopp några år efter kommunismens fall - och det är klart: jämfört med såna här "kapitalistiska" idiotier framstår ju kommunismen som höjden av ekonomisk sans och balans.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar