Skratt som fastnar i halsen

Visst var det skönt att få skratta åt Kadaffi med sin dotter. Det har också varit skönt för många libyer att våga göra det under de veckor som gått. Onekligen har också Kadaffis uttalanden på senare tid varit tragikomiskt skrattretande ("jag har ingen makt") och självförhärligande ("jag är revolutionen"). Men det är ett misstag att underskatta honom och de återstående anhängarnas vilja att försvara regimens position. Få tror att Kadaffi överlever krisen - ens med hjälp av Hugo Chavez´ "fredsplan" som fredsfursten Kadaffi accepterat och Arabförbundet påstås överväga - men nu talar man om veckor och inte dagar. Fast köpta "legosoldater"är knappast lika motiverade som frihetskämparna.

Intressant i varje fall att både inhemska kämpar och utländska sympatisörer nu diskuterar hur mycket Amerika och Europa ska blanda sej i militärt. Klarar folkmajoriteten att störta diktatorn själva blir ju revolutionen moraliskt starkare (jfr diskussionen om Irak igår och idag), men i vilken utsträckning ska omvärlden bara stå och se på om Kadaffis styrkor skulle mosa oppositionen, t.ex. från luften? Realpolitiska och humanitära överväganden på extremt hög och svår nivå. Det är bara att erkänna. USA och Västeuropa är i hög grad "damned if they do and damned if they don´t." (Så fort Khadaffis flygplan och helikoptrar lyfter blir man ju aktivist...)