Här i Iggesund träffar jag dagligen muslimer, bl.a. från Afghanistan. Apropå den omdiskuterade Muhammed-filmen kan man säga mycket. Men det Elisabeth Sandlund och Dick Erixon speglar ganska bra det liberala-kristna spänningsfält jag som kristen och politiskt liberal lever i. Jag håller nämligen med båda två och grunnar i vilken utsträckning de motsäger varann (alltså i vilken utsträckning jag själv är kluven).
Vi i Njutångers kyrkokör övar nu i höst in en musikal som heter "Messias". Själv ska jag spela jude och en kvinna i församlingen muslim. En är vad jag upplever som liberalteologisk kristen, inte mer sympatisk än nån annan. Fast en del skämt om att vara "bibelsprängd" och "på smällen" kanske är känsliga? Men så klart man måste kunna dra även dem. (Eller?).
Lite av frågan handlar ju om i vilken utsträckning vi "sparkar neråt" när vi skämtar om muslimer (eller t.ex. homosexuella) eller tvärtom visar att vi betraktar dem som integrerade beståndsdelar av vårt moderna samhälle. Samt i vilken utsträckning kristendomen med någon rimlighet kan betraktas som maktens och majoritetens religion. Alla som gått i skolan eller gjort lumpen kan ju intyga att man som bekännande kristen sällan upplever sej vara i majoritet... om man så säger...
Jag satt vid bädden
10 timmar sedan
Tycker inte att humor är rätt metod att skapa respekt.
SvaraRaderaKristna är den mest förföljda religiösa gruppen i världen i dag, i många muslimska länder, i vissa buddistiska länder, i hinduiska länder men även, och inte minst, i ateistiska, s k sekulära länder.
Även om jag tål skämt så tycker jag att man skall tänka sig in i hur de som förföljs känner det när man skojar om sådant som de riskerar livet för.....
Ja, empati är alltid bra. Även empati med dem som förföljs och riskerar livet för att de driver med olika slags troende.
SvaraRadera