Låt det bli sagt: Charlie Hebdo verkar tillsammans med fullkomligt träffsäkra satirbilder också ha publicerat en del stereotypiserad antimuslimsk dynga, även om jag inte vill jämföra tidningen med Der Stürmer, vars utgivare Julius Streicher ju dömdes till döden i Nürnrättegångarna alldeles oavsett den fria världens positiva syn på ordets och bildens frihet och satirens uppreklamerade oåtkomlighet. Inte ens skämtare kan alltså få någon fullständig moralisk carte blanche. Kanske inte ens alltid juridisk carte blanche, även om tryckfriheten och yttrandefriheten bör vara så stor som möjligt.
Men låt det också bli sagt: Charlie Hebdos teckningar har inte bara sårat och retat upp muslimer, utan även kristna - mej t.ex. (Vilket faktiskt i detta sammanhang talar till tidningens fördel!) Och att brutalt ha ihjäl journalister och tecknare - eller i mildare form ropa på polis! - för att dom sårar och retat upp en är hur som helst att göra sej själv till en grotesk karikatyr av sin livsåskådning, värre än något som någon fransk tecknare skulle kunna komma på, ja, det är att grundligast möjligt skämma ut både sej själv och allt man tror på. Jag lider med de mördades familjer, men också med muslimen i Iggesunds badhus som igår kväll förtvivlat konstaterade att terroristerna "förstör för allihop".
Allt väl på Vipeholm
4 timmar sedan
En tro som inte fixar satirteckningar behöver stärkas, men samtidigt är det ju inte okej att hetsa till brott vilket många satirteckningar i Mellanöstern gör speciellt mot judar. Ändå är det inte befogat med poliser och än mindre med dödsstraff för smaklös dumhet.
SvaraRaderaInstämmer med Alma.
SvaraRaderaOch - man behöver inte tycka om satir eller satirteckningar, jag gillar inte allt av det jag sett i det aktuella fallet. Satiren är grov och stör säkert många.
När satir kallas hädelse så undrar jag vem som denna skräck för hädelse finns hos. Eller "ska" finnas hos? Borde det inte vara hos den som tillhör samma religion som den som "hädelsen" är emot?
Eller? .... annars så är hädelsebrott något som innebär ett brott emot religionsfrihet och åsiktsfrihet.
Nå, att inte gilla eller till och med avsky något är inte detsamma som att det man avskyr ska straffas, vare sig med döden eller något lindrigare.
F.ö. Jag har under mina dagar mött präster som är de som å det grövsta skämtat med kristendom och kyrkan och sig själva som präster.
Tack för kommentarerna. Ja, jag finner det bara viktigt att definiera i vilken mening vi stödjer Charlie Hebdo - eller andra publikationer. En ateist kan säkert också stödja en kristen, eller muslimsk, publikation som utsatts för ett attentat, även om hen inte stödjer publikationens agenda. Men stödet är alltså ett stöd för yttrandefriheten, inte för agendan i sej.
SvaraRaderaDet är klart att kristna kan skämta om kristna, judar om judar och säkert också muslimer och muslimer, jfr den ibland rätt giftige Parsmo i Dagen, men gränserna för skämten blir förstås olika beroende på vad man verkligen håller för heligt. Att med inspiration av en viss konstnärs krucifixhantering offentligt sänka ner en bild av Olof Palme eller Anna Lindh i en potta med urin - och varför inte bajs - skulle säkert avslöja att även sekulariserade personer håller vissa saker heligare än man tror. Inte bör hanteringen fördenskull vara förbjuden, men nog tål den att diskuteras. (Palmemordet utlöste ju en febril diskussion kring Palme-hånet och Palme-hatet som orsak till att Palme dödades).
Efter en ev. fransk högerextremistisk massaker på muslimer (jfr lasermannen och den där andre malmöterroristen) skulle säkert många av Charlie Hebdos bilder komma i ett annat ljus. Men så där är det ju alltid, och som sagt: allt vanvett bör inte vara straffbart. (Även domen mot Julius Streicher har faktiskt diskuterats).
Kort sagt: Juridisk carte blanche är inte moralisk carte blanche. Muslimer (och kristna o.s.v.) har all rätt i världen att fortsätta kritisera Charlie Hebdo för upplevda övertramp i det fria ordets namn, men det är ju en fördel - minst sagt - om de samtidigt lika tydligt försvarar Charlie Hebdos juridiska rätt att göra även grova övertramp utan risk för liv och lem. Det behöver inte på något sätt förminska själva kritiken, tvärtom! (Mycket intressant att se skillnaderna mellan t.ex. DN och Aftonbladet å ena sidan och Expressen å andra sidan när det gäller återpubliceringen av de mest omdebatterade bilderna! Argumenten är faktiskt goda på båda sidor - sedan när blev det en dogm att man måste återpublicera all dynga man tycker måste få publiceras? (Tack Aftonbladet för den viktiga reflektionen). Och å andra sidan är det klart att bilders nyhetsvärde stärks när folk blir dödade för att ha ritat den. (Tack Expressen för att jag fick se bilderna).
SvaraRaderaAn Heberlein skrev intressant om detta med kränkthet och berättade om någon som blivit kränkt av en text när hon talat om yoga på ett sätt som personen ansåg nedsättande. Svenskarna, världens mest lättkränkta folk, har väl inte så mycket att kritisera muslimer för. Men inte ens den mest ömhudade svensk dödar pga sin upplevda kränkning. Mord pga ord och bild är alltid fel! Ja, mord är ju alltid fel.
RaderaÄnnu kortare sagt: Låt Charlie Hebdo driva med religioner hur rått de vill, bara vi andra också får trampa på de sekuläras ömma tår när det gäller exempelvis abortdogmen eller dogmen om barnafödande män. Den pågående rashygienen riktad mot olämpliga foster (med Downs, gomspalt, ibland t.o.m. fel kön) är tragisk men innehåller också tragikomiska dimensioner, och den populära idén om att barn nu och genom tiderna då och då har fötts av män (som då alltså själva "fötts i fel kropp") är ju helt bisarr. Vågar ingen tecknare eller dagsverskåsör skoja om det? (Jo, Berglins, tror jag faktiskt!).
SvaraRadera