Folkpartiet liberalerna borde vara störst

I väntan på att någon hälsingsk socialdemokrat bekänner färg (socialistisk eller inte?) vill jag ta upp mitt eget parti och dess litenhet.

Rubriken ovan kan verka stöddig - i själva verket kan den lika gärna innebära den en fruktansvärd självanklagelse. Vad är det som gör att folkpartiet liberalerna, i en tid då nästan alla öppet eller i hemlighet är socialliberaler, fortfarande dansar omkring mellan 5 och 15 procent av valmanskåren? Vad är det, kort sagt, som gör att folkpartiet liberalerna inte lyckats bli ett verkligt folkparti? Ännu kortare: vad är det för fel på folkpartiet liberalerna?

Man kunde ju tycka att alla socialdemokrater som under 80- och 90-talen upptäckte att de inte längre var socialister, och alltså inte ville fortsätta i riktning mot det socialistiska samhället, borde ha gjort som Marit Paulsen och gått över till folkpartiet liberalerna. Och man kan ju tycka att alla moderater som under samma period insett att verklig högerpolitik inte är något för dem (Fredrik Reinfeldt t.ex.), skulle ha sett folkpartiet liberalerna som det naturliga alternativet istället för att beröva Sverige ett anständigt högerparti.

Är då vi folkpartister och socialliberaler så fruktansvärt frånstötande? Kanske det. (Tack Marit för att du var så modig!). Men jag har en annan teori.

Sir Winston Churchill sa på sin tid att somliga människor bytte parti för sina åsikters skull medan andra bytte åsikter för sitt partis skull. I vår tid har en tredje och en fjärde människotyp uppträtt. Dels en typ som av sociala skäl (familje- och vänskapsband?) försöker göra om sitt parti totalt för att man trots sina radikalt annorlunda åsikter ska kunna fortsätta tillhöra det parti man är uppvuxen med, även om det redan finns partier som bättre motsvarar dessa åsikter. Dels en typ som försöker få sitt parti att tycka som den allmänna opinionen, och alltså liksom typ nummer två själv saknar verkliga åsikter.

Och den tredje och fjärde typen, som ibland inte är helt lätta att skilja åt, härjar just nu som värst inom moderaterna och socialdemokraterna. (Men jag ska inte förneka att de dyker upp även inom mitt eget parti, den fjärde typen särskilt inför valrörelserna). Detta är ett hot mot demokratin!

Demokrati innebär inte att partierna och deras företrädare ständigt håller upp fuktiga fingrar i luften. Demokrati innebär att det finns verkliga, urskiljbara alternativ att välja mellan. Demokrati innebär att den som ställer upp till val vågar förlora.

(infört i Ljusnan, 6 december 2007)