Folkbladets politiske redaktör Widar Andersson skriver i en krönika (Ljusnan 12/12) något som nästan kan likna en replik på mina insändare om socialdemokratiska arbetarpartiet och folkpartiet liberalerna. Han hyllar den dragning mot mitten som märks hos såväl socialdemokrater och moderater och rubriken är: "Bra att partierna liknar varandra."
Måste nog skriva en insändare till och bemöta Widar. Jag får göra här på bloggen så länge. Naturligtvis är det bra att de flesta i praktiken har blivit socialliberaler. Men det är djupt oetiskt att, som "högervridne Widar", fortsätta verka inom ett socialistiskt parti ifall man inte längre delar dess ideologi. Lika lite som jag uppskattar socialistiska folkpartister, lika lite uppskattar jag vad som närmast måste betraktas som borgerlig infiltration i ett socialistiskt parti.
Naturligtvis är det rent partitaktiskt listigt att dra sej dit de flesta väljare befinner sej. Men politiken urartar då lätt till ett uselt spel om makten för dess egen skull, istället för en kamp om makten för att kunna förverkliga de egna idealen och visionerna. Ser inte Widar det?
Tydligen inte. Han är ju socialdemokrat. Och i enpartistaten Sverige (med kortare avbrott för proteströster på de borgerliga) är det ju socialdemokraterna som ska regera. Vilken politik som socialdemokraterns ska stå för? Ja, det folk vill ha, förstås (nu senast folkpartistisk skolpolitik). Vad ska vi med andra partier till egentligen, när vi har ett stort och fint parti som inte bara lyssnar till rörelsen utan till (i stort sett) hela folket?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar